Hamder hette den ene af Gjukes dotter Gudruns söner med konung Jonaker. När Gudrun (se d. o.) blifvit enka efter Sigurd Fåfnesbane, störtade hon sig i hafvet, och böljorna förde henne till konung Jonaker, som sedan tog henne till äkta och hade med henne sönerna Sörle, Hamder och Erp. Sigurds och Gudruns dotter Svanhild uppfostrades äfven hos Jonaker. Till Svanhild friade sedan den mäktige konungen Järmunrek. Den falske Bicke öfvertalade först Randve att söka vinna Svanhilds kärlek och berättade sedermera förhållandet för Järmunrek, som i förbittring deröfver dömde Randve till galgen och lät Svanhild nedtrampas af hästar. Gudrun eggade då sina söner att hämnas på den grymme Järmunrek, och hon rådde dem, att när de kommit till honom, skulle Sörle och H. hugga händer och fötter af honom, men Erp hufvudet. På vägen dit dräpte emellertid H. och Sörle sin broder Erp, emedan de ej väntade sig någon hjelp af honom. De kommo om natten till Järmunrek, öfverföllo honom och höggo händer och fötter af honom. Järmunrek vaknade och tillkallade sina hirdmän; då yttrade H., att "om Erp nu lefvat, hade han afhuggit hufvudet". Hirdmännen kunde icke såra bröderna med eggvapen, men en gammal enögd man (Oden) kom och gaf det rådet att man skulle stena dem ihjel. I anledning deraf
kallas i fornnordisk skaldepoesi stenar för "Jönakers söners sorg". -- Järmunrekssagan omtalas i den äldre eddans sånger "Hamdesmål" och "Gudruns maning", i Brage den gamles s. k. Ragnarsdråpa, i Valsungasagan, hos Saxo Grammaticus o. s. v. Th. W.