Sida 310
Hamder ...
sig till Napoleons fiender, men kort derefter besattes af franske marskalken Davoust, hvilken bestraffade affallet genom att utkräfva de drygaste kontributioner. 1814 befriades den utplundrade staden från fransmännens ok, och 1815 inträdde den såsom fri stad i Tyska förbundet. Revolutionsåret 1848 medförde äfven i H. oroligheter, och borgarenas fordran på en författningsreform nödgade senaten att s. å. sammankalla en konstituerande församling, men först efter 12 års strider kom den nya författningen till stånd (1860). Under 1866 års krig mellan Preussen och Österrike slöt H. sig till den förra makten samt inträdde efter krigets slut i Nordtyska förbundet och afslöt en militärkonvention med Preussen (d. 23 Juli 1867). H:s ställning till den tyska tullföreningen bestämdes på det sätt, att en del af stadens område mot årlig betalning af en viss summa penningar förklarades för frihamn. Genom ett d. 21 Jan. 1882 afslutadt fördrag mellan H. och Tyska riket har stadens frihamnsrätt i någon mån inskränkts. -- H:s namn förekommer åtskilliga gånger i svenska historien. 1261 afslöt Birger jarl det första handelsfördraget mellan Sverige och H. Det s. k. pommerska kriget slöts 1762 genom freden i H. Sedan århundraden tillbaka har Sverige genom eget postkontor i H. stått i förbindelse med kontinenten. I riksarkivet förvaras redogörelser från svenska posthuset i H. för år 1620, och 1618 omtalas den svenska postanstalten derstädes såsom "K. M:ts" post. Den förste svenske postmästaren i H. utnämndes 1635; förut sköttes posten af s. k. faktorer. På grund af ett i Febr. 1869 afslutadt fördrag mellan Sverige och Nordtyska förbundet stängdes för alltid det svenska postkontoret i H. d. 31 Mars s. å.
Hamder hette den ene af Gjukes dotter Gudruns söner med konung Jonaker. När Gudrun (se d. o.) blifvit enka efter Sigurd Fåfnesbane, störtade hon sig i hafvet, och böljorna förde henne till konung Jonaker, som sedan tog henne till äkta och hade med henne sönerna Sörle, Hamder och Erp. Sigurds och Gudruns dotter Svanhild uppfostrades äfven hos Jonaker. Till Svanhild friade sedan den mäktige konungen Järmunrek. Den falske Bicke öfvertalade först Randve att söka vinna Svanhilds kärlek och berättade sedermera förhållandet för Järmunrek, som i förbittring deröfver dömde Randve till galgen och lät Svanhild nedtrampas af hästar. Gudrun eggade då sina söner att hämnas på den grymme Järmunrek, och hon rådde dem, att när de kommit till honom, skulle Sörle och H. hugga händer och fötter af honom, men Erp hufvudet. På vägen dit dräpte emellertid H. och Sörle sin broder Erp, emedan de ej väntade sig någon hjelp af honom. De kommo om natten till Järmunrek, öfverföllo honom och höggo händer och fötter af honom. Järmunrek vaknade och tillkallade sina hirdmän; då yttrade H., att "om Erp nu lefvat, hade han afhuggit hufvudet". Hirdmännen kunde icke såra bröderna med eggvapen, men en gammal enögd man (Oden) kom och gaf det rådet att man skulle stena dem ihjel. I anledning deraf
kallas i fornnordisk skaldepoesi stenar för "Jönakers söners sorg". -- Järmunrekssagan omtalas i den äldre eddans sånger "Hamdesmål" och "Gudruns maning", i Brage den gamles s. k. Ragnarsdråpa, i Valsungasagan, hos Saxo Grammaticus o. s. v. Th. W.
Hamelin [amöläng], Ferdinand Alphonse, fransk amiral, f. 1796, ingick 1805 såsom skeppsgosse i flottan och deltog såsom sådan i en fyraårig expedition till Indien. 1812 blef han underlöjtnant och 1821 löjtnant. 1827 var han chef för en expedition mot algeriska sjöröfvare och blef 1828 fregattkapten (närmast motsvarande kommendörkapten inom svenska marinen). Såsom chef på korvetten "l'Actéon" deltog han i Algers eröfring 1830. 1836 blef H. linieskeppskapten (kommendör), 1842 konteramiral, 1848 vice amiral och 1854 amiral. 1849--53 var han sjöprefekt (stationsbefälhafvare) i Toulon samt blef sistnämnda år chef för medelhafsflottan och expeditionen till Svarta hafvet under Krimkriget. I Maj 1854 bombarderade han Odessa och ledde i Sept. s. å. de franska truppernas landstigning på Krim. 1855--60 var han sjöminister. Död d. 16 Jan. 1864. L. H.
Hameln, stad i preussiska landdrosteiet Hannover, vid Hamels inflöde i Weser. 10,924 innev. (1880). Staden är omgifven af gamla murar och eger många hus från medeltiden med rikt prydda gaflar, hvilket gifver densamma ett ålderdomligt utseende. Tillverkning af ylle- och bomullsvaror, maskiner m. m., samt laxfiske. -- H., fordom Hameloa, Hamelowe, var stad redan i 11:te årh. 1259 såldes staden af abboten i Fulda, till hvars stift den förut hört, till biskopen i Minden, men innevånarna gåfvo sig i stället under Braunschweig. Den var derjämte medlem af hanseförbundet. I Juni 1633 intogs staden af svenskarna. Den var då starkt befäst, men dess fästningsverk förstördes af fransmännen 1806.
Hamelsveld, Ysbrand van, nederländsk reformert teolog och kyrkohistoriker, född i Utrecht 1743, blef teologie doktor 1765 samt teologie professor och predikant i Utrecht 1784. Vid oroligheterna 1787 måste han lemna båda dessa platser, emedan han tillhörde patrioternas parti. Då sedermera detta parti kom till makten, vann H. politiskt inflytande. 1796 återfick han sin professur, men afsade sig densamma för att icke uttränga den förtjente lärare, som blifvit hans efterträdare. Vid statshvälfningen 1798 blef H. häktad, men genom motrevolutionen s. å. försatt på fri fot. Derefter drog han sig tillbaka från politiken. Död 1812. Såsom teolog tillhörde H. den gamla nederländska ortodoxien och var en mycket produktiv författare. Mest bekant blef han genom sin holländska bibelöfversättning och sin apologi för bibeln. I utlandet gjorde han sig äfven mycket känd genom sin Aardrijkskunde des bijbels (biblisk geografi, 1790--93), ett arbete, hvari han skickligt tillgodogjort sig nyare forskningar, men visade en föga frisinnad uppfattning af bibliska historien. Dessutom författade han De zedelijke toestand der nederlandsche natie op het einde der agtiende eeuw (nederländska nationens sedliga
Källa: Project Runeberg ·
