Sida 28
1. Grubbe, Gustaf
framhalsen är mörkt roströd och öfriga undre delar svartbruna, mer eller mindre marmorerade med mörkt roströdt; vingarna och stjerten äro svartbruna, den senare i midten marmorerad med rödbrunt. Honan är gulbrun, med rödaktig anstrykning, och marmorerad med svartbrunt; många fjädrar, i synnerhet på ryggen, hafva gulbrun spets. Fogelns längd är 39 cm. Moripan, hvilken man velat anse blott såsom en form af dalripan, förekommer allmänt på Britiska öarnas ljungmarker, der hon utgör ett af de förnämsta villebråden. Derifrån har hon blifvit införd äfven till Sverige, nämligen till Vestergötland och Öland; på förra stället synes hon trifvas väl. Ett par gånger hafva exemplar anträffats långt från utplanteringsorterna, nämligen i Småland och Östergötland. Äfven har man en gång, i närheten af Göteborg, erhållit ett exemplar af den äfven på Britiska öarna iakttagna, under namnet morip-orre kända bastarden af orre och moripa. C. R. S.
Grousset [grousse], Pascal, fransk journalist och kommunist, född på Corsica omkr. 1845, kom till Paris för att studera medicin, men beslöt snart att i stället egna sig åt literär verksamhet och började skrifva vetenskapliga uppsatser i "L'étendard" och "Figaro" samt äfven romaner i den senare tidningen. Af H. de Rochefort förmåddes han att inträda såsom medarbetare i den nygrundade, radikala tidningen "La marseillaise". Allmänna uppmärksamheten fäste han på sig 1870, då han sände Victor Noir och Ulrich de Fonvielle med en utmaning till prins Pierre Bonaparte, och då denne i sina rum nedsköt den förstnämnde. Efter revolutionen d. 4 Sept. 1870 öfvertog han ledningen af "La marseillaise", och vid insurrektionens utbrott d. 18 Mars 1871 uppsatte han tre flygblad, "La bouche de fer", "La nouvelle république" och "L'affranchi". Den 26 Mars valdes han till medlem af kommunen samt blef d. 29 Mars insatt i kommissionen för de yttre angelägenheterna och kort derefter kommunens utrikesminister. Den 3 Sept. 1871 blef G. tillfångatagen och dömd till deportation på fästning samt 1872 afförd till Nya Caledonien. Derifrån lyckades han 1874 rymma och begaf sig då till England. Först genom dekretet om allmän amnesti 1880 erhöll han rätt att återvända till Frankrike. G. har bl. a. utgifvit La conspiration du général Malet (1869), Les origines d'une dynastie, le coup d'état de brumaire an VIII (s. å.) samt, tillsammans med Castagnary, Ranc och Sarcey, Le bilan de l'année 1868 (s. å.).
Grove [gråv], Sir William Robert, engelsk fysiker, f. 1811, studerade först juridik och utöfvade under fem års tid juridisk praktik. Till följd af sjuklighet måste han dock sluta dermed och egnade sig då i stället åt naturvetenskaperna samt vann redan 1839 genom det efter honom benämnda galvaniska batteriet (zink-platina) ett berömdt namn. 1840 blef han professor i experimentel fysik vid London institution och några år senare medlem af Royal society, i hvars omorganisation han tog en liflig del. Ett stort uppseende väckte hans föreläsningar öfver naturkrafternas inbördes
förvandtskap. Sina tankar i detta ämne utvecklade han närmare i sin berömda bok On the correlation of physical forces (1846; 6:te uppl. 1874), som blifvit öfversatt till både franska och tyska. Såväl inom optiken som inom elektricitetsläran har G. gjort vigtiga upptäckter. Hans vetenskapliga undersökningar äro offentliggjorda i "Philosophical transactions" och i "Philosophical magazine". G. blef 1871 domare vid Court of common pleas, upphöjdes 1872 i adligt stånd och nämndes 1875 till domare vid Highcourt of justice.
Groves Stapel [gråvs]. Se Galvanisk stapel, sp. 838.
Grubb, Nils Nilsson, prest, född i Umeå 1681, reste efter några års studier i Upsala utomlands och besökte derunder flere främmande universitet, såsom Königsberg, Tübingen och Halle. 1706 predikade han för konung Karl XII i Alt-Ranstadt och blef 1707 promoverad i Wittenberg. Kort derefter utnämndes han till filosofie adjunkt och 1710 till professor i historia och moral vid universitetet i Greifswald, men fick redan följande året fullmakt på Umeå pastorat. Före återkomsten till fäderneslandet gjorde han en resa till Holland och England och återvände hem först 1713. Då han emellertid redan under sin vistelse i Halle gjort sig misstänkt för pietistiska böjelser, måste han inför ärkebiskopen och stadskonsistorium i Stockholm undergå ett teologiskt förhör, hvarefter han prestvigdes i Hernösand. Hans ifver för kyrkotuktens upprätthållande ådrog honom emellertid å nyo beskyllningar för irrlärighet, till följd hvaraf under riksdagen 1719 en särskild kommission nedsattes för att undersöka förhållandet, hvilken likväl alldeles frikände honom. Efter hans återkomst till Umeå uppkommo nya strider, hvilka ändades först genom hans död, 1724. Bland hans skrifter må nämnas Otium lubecense (1712) och Berättelse om det s. k. kyrkooväsendet i Umeå stad (1721).
Grubbe, svensk ätt, adlad 1645. Dess stamfader var Kristoffer Larsson, f. 1594 i Linköping, 1636 president (borgmästare) i Kalmar och 1641 tillika häradshöfding i Ölands södra mot, slutligen, 1665-1672, t. f. landshöfding i Kalmar län. Död 1681. Vid adlandet, 1645, tog han, som förut skrifvit sig Grubb, namnet Grubbe, men upptog med kunglig tillåtelse det stjernfeltska vapnet, efter sin svärfar och svåger, hvilka förut aflidit. De flesta af hans afkomlingar hafva varit i krigstjenst, synnerligen till sjös. G. utgaf bl. a. en märklig svensk ordspråkssamling (med förklaringar och jämförelser): Penu proverbiale. Thet är: Ett ymnigt förråd aff allehanda gamble och nye svenske ordseder och lärespråk (1665; ny uppl. 1678, med en tillökning af Laur. Törning, 1677).
1. Grubbe, Gustaf, amiral, den föregåendes sonson, född d. 18 Dec. 1669, blef 1689 konstapel vid amiralitetet, var derefter i holländsk tjenst till 1698 och deltog derunder i flere sjöstrider mot fransmännen. 1700 blef han kapten och chef på skeppet "Halland" vid Karl XII:s landstigning på Själland. I de följande årens sjötåg deltog han såsom chef på skeppen
Källa: Project Runeberg ·
