Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 6. Grimsby - Hufvudskatt

djur. Jämte föreställningen om helvetet bibehöll sig inom den grekiska kyrkan läran om ett mellantillstånd l. hades; i den romersk-katolska utbildade sig läran om skärselden. Dessa föreställningar bortföllo alldeles inom de protestantiska kyrkorna, inom hvilka derför helvetesläran utbildades med en vida större skärpa och hårdhet än inom katolicismen. Fruktan för helvetets qval har inom de evangeliska kyrkorna spelat en vida större rol än någonsin inom den romerska. De målande skildringar Dante i sin "Gudomliga komedi" från medeltidskyrkans ståndpunkt gaf af helvetet öfverträffa ej i gräslighet dem, hvilka gjorts af lutherska och reformerta teologer i de närmast efter reformationstiden följande århundradena. Hutter (d. 1616) säger, att ingen mensklig tanke kan fatta och intet menskligt språk uttala huru stora helvetets plågor äro. Hollazius säger, att de andliga qvalen bestå i första rummet i "hat till Gud", "den högsta bedröfvelse" och en "ursinnig otålighet", de kroppsliga i "en materiel eld, men af ett egendomligt slag", en eld, som blott kan bränna och plåga, men aldrig förtära. Vidare säges, att de fördömde skola hafva fula och vederstyggliga kroppar, bo uti en ful och smutsig bostad och plågas af djeflarnas vederstyggliga sällskap. Den nyare tidens upplysning och friare uppfattning af kristendomen hafva småningom undanröjt föreställningen om ett materielt helvete i jordens inre. Men den ortodoxa reaktionen i våra dagar har sträfvat att återställa den. Inom den moderna pietismens predikoföredrag intaga skildringar af helvetet ett mycket framstående rum. Enligt Swedenborgs lära äro helvetena de ondes samfund i andeverlden. Likasom de goda menniskorna der genom sympati dragas till hvarandra och bilda himmelska samhällen, så sluta sig de onda samman till afgrundssamhällen, ty der lyder allt den inre frändskapens lag. I dessa de ondes samhällen finnas straff; men dessa komma ej från Gud. De onde straffa hvarandra; ty de, hvilka regeras af samma onda böjelse, kunna aldrig undgå att råka i kollision. Enligt spiritismens läror finnes intet helvete, men väl ofullkomligare hemvist för ofulländade andar, till dess de renats och fullkomnats genom lidanden och pröfningar.

Helvetesmaskin kallades i äldre tider ett med krut, bomber eller andra sprängämnen utrustadt fartyg, som drefs eller fick flyta mot broar, dammar o. d., der det genom stöten exploderade och anställde förödelser. Numera förstår man med helvetesmaskin vanligen ett för åstadkommande af en oväntad och förstörande explosion afsedt mordverktyg, t. ex. en med ett explosivt ämne fylld låda, hvilken medelst ett urverk efter en viss beräknad tid exploderar. (Sådan var den ryktbara, af A. Thomas konstruerade maskin, hvilken var afsedd att uti öppen sjö spränga ett ångfartyg i luften, men till följd af dynamitens frysning och skakning i förtid exploderade i Bremerhaven och vållade en mängd menniskors död.) Bland krigsredskap kunna torpedoer betraktas såsom en modernare tids helvetesmaskiner. H. W. W.

Helvetes-Sten, lapis infernalis, kem., kallas silfvernitrat (salpetersyrad silfveroxid) på grund af sina frätande egenskaper. P. T. C.

Helvetia, det latinska namnet på Schweiz.

Helvetier, en gallisk (keltisk) folkstam, som bodde i nuvarande vestra Schweiz och ursprungligen äfven i sydvestra delen af Tyskland (Schwaben), enligt Tacitus, i norr ända till Mainfloden. Från området mellan Main och Rhen måste de dock redan före Caesars tid hafva blifvit undanträngda af germanerna och inskränkta till vestra Schweiz, der de, enligt Caesar, bebodde 12 städer och 400 byar samt voro delade i fyra fylken (pagi). Äfven der hårdt ansatta af de från norr påträngande germanerna, bröto de upp för att söka sig nya bostäder på santonernas område i Gallien, men besegrades af Caesar vid Vesontio 58 f. Kr. och blefvo tvungna att återvända till sitt land. Senare, ovisst när, blefvo de fullständigt undanträngda eller underkufvade af alemannerna. Se Alemanrier, Svever, Schwaber. S. F. H.

Helvetiska konfessioner, tvänne af reformerta kyrkan i Schweiz 1536 och 1566 framställda trosbekännelser.

Helvetiska republiken kallades Schweiz enligt den (d. 29 Mars 1798) af fransmännen införda direktorialförfattningen. Redan i Febr. 1803 upphäfdes denna författning genom den s. k. mediationsakten. Se Schweiz.

Helvetius, Claude Adrien, fransk filosof, f. 1715, död i Paris d. 26 Dec. 1771, fick redan vid 23 års ålder en generalförpaktaresyssla, som gaf honom 100,000 fr. i årlig inkomst, men hvilken han snart lemnade. Han innehade derefter en kortare tid en hofcharge och egnade sig sedan åt literär verksamhet. 1751 gifte han sig med den vackra och talangfulla fröken de Ligneville och var en tid bortåt bosatt på sitt gods Voré, utöfvande en storartad välgörenhet. H:s förnämsta arbete, De l'esprit (1758; ny uppl. 1843), väckte stort uppseende och förvärfvade honom inom flere kretsar mycket beröm, såsom den der "uttalat all verldens hemlighet", men äfven förföljelser från de maktegandes sida. (Till följd af presterskapets påtryckning lät parlamentet 1759 offentligen bränna det.) H. tillhörde de s. k. encyclopedisterna. Hans utgångspunkt var Locke, hvars läror han utförde i afgjordt materialistisk och evdemonistisk riktning. Allt vårt medvetandes innehåll stammar, lärde han, ytterst från de sinliga varseblifningarna, hvilka åter förskrifva sig från de intryck tingen göra på våra sinnen. Dessa intryck qvarblifva sedan såsom bilder i minnet. Begreppen äro ingenting annat än det gemensamma i dessa bilder eller deras förhållanden sinsemellan. Sin största betydelse har H. i etiskt afseende. Något i sig sjelf godt och rätt, lärde han, finnes icke. Icke häller vill han godkänna de skotske moralfilosofernas lära om en särskild sympatisk tendens hos menniskan. Fästa vi än stundom afseende äfven vid andras väl, så beror detta i sjelfva verket derpå att vårt eget är af deras beroende. Afvenså förefinnes hos menniskan en "passion att gagna sin nation". Denna passion bör staten genom belöningar för allmännyttiga