Sida 116
Guldin, Paul
del af Danmarks rike. Efter Håkons råd gaf konungen honom anvisning på Norge, hvars konung, Harald Gråfäll, lockades ned till Danmark och af G. dräptes vid inloppet till Limfjorden. Men kort derefter blef G. anfallen och dödad af Håkon, som sålunda banade sig sjelf väg till herraväldet öfver Norge (omkr. 965). C. R.
Guldharen. Se Aguti.
Guldholm kloster, ett på ön Guldholm i Langesö i Sönderjylland, omkr. 11 km. n. om staden Slesvig, år 1192 grundlagdt cistercienskloster. Då munkarna i ett nära intill Slesvig omkr. 1200 stiftadt kluniacenskloster förde en högst osedlig lefnad, lät den myndige biskop Valdemar Knutsson dem flytta till G. och antaga cisterciensernas regler. De båda olika slagen af munkar kunde emellertid icke sämjas. Svartbröderna (kluniacenserna) vandrade tillbaka till sitt gamla kloster samt hemsökte derifrån G. med strid och plundring, hvarför cistercienserna (1209-10) flyttade till det mera nordligt belägna Ry (Glücksborg). C. R.
Guldhornsinskriften kallas en märkvärdig runristning, affattad med de äldre (s. k. gotiska eller tyska eller angelsachsiska) runtecknen och sannolikt den äldsta af alla hittills kända inskrifter. Omkr. 30 km. söder om Ribe, vid Gallehus by, belägen i Mögeltönder socken och inom Slesvigs gränser, men hörande till Ribe amt, hittades i Juli 1639 af en fattig bondflicka ett guldhorn, hvars längd, öfver böjningen räknadt, uppgifves till 8,6 dm.; vigten var 3,2 kg. Hornet var utvändigt beklädt med tretton breda ringar af finaste guld, af hvilka de sex nedersta voro fastlödda på hornet, men de sju bredare voro lösa och kunde vridas omkring samt skjutas i eller öfver hvarandra. På de sju större ringarna voro flere figurer anbragta, som hade formats och stöpts hvar för sig och sedan blifvit pålödda. Mellan dessa figurer funnos många andra, ingraverade med grafstickel. -- Det påstås hafva varit i trakten en gammal sägen, att hundra år efter det första guldhornets upphittande skulle man på samma ställe finna ett annat; och några få steg från det första hornets fyndort hittades verkli-ligen af en bonde d. 21 April 1734 ett annat liknande. Nedersta änden af detta horn var bortskuren och förlorad, äfvensom endast fem af dess ringar funnos qvar, hvilka alla voro fastlödda. Det sist funna hornet vägde, oaktadt defekterna, 47 gr. mera än det förra. Det var äfven försedt med en under dess öfversta rand anbragt inskrift i typer, tillhörande det äldre runalfabetet. Bägge dessa guldhorn förvarades i k. konstkammaren i Köpenhamn, men blefvo derifrån bortstulna d. 4 Maj 1802 samt genast nedsmälta. Lyckligtvis hade man noggranna afbildningar af dem, och konung Fredrik den sjunde lät efter dessa förfärdiga två kopior af förgyldt silfver, i den ursprungliga storleken och med alla dithörande figurer. -- Om guldhornen föreligger en hel literatur. Den säkraste läsningen af runskriften är tvifvelsutan den af S. Bugge (1865) framlagda: Ek Hlevagastir Holtingar Horna Tavido, hvilket betyder: Jag Lägäst Holting (Holtes son eller ättling) gjorde
hornet (eller hornen). Språket visar sig här ungefär på samma utvecklingsskede som det gotiska hos Ulfilas, i vissa afseenden till och med på ett ännu äldre, men framträder allaredan som ett skandiskt språk, skildt såväl från gotiskan som från det stamspråk, från hvilket forntyskan och angelsachsiskan utgått. Mindre framgång har man haft med förklaringen af de på guldhornen anbragta figurerna, ehuru äfven angående dem många olikartade hypoteser blifvit framställda. Bland de härom uttalade åsigterna må nämnas den af P. E. Müller (1806) framlagda, enligt hvilken hornen, som antagas hafva varit bestämda till heligt bruk i något gudatempel, icke uppvisade något för den nordiska gudaläran egendomligt. Müller fann der afbildningar af centaurer, ryttare, bågskyttar, ormar och åtskilliga för den nordiska mytologien främmande föremål. Han ansåg hornen hafva celtiberiskt ursprung och antog dem vara ett vikingabyte. Äfven om man ej kan instämma i Müllers åsigter, måste man dock medgifva, att han var den förste, som med kritik behandlade denna fråga. Detta beröm kan deremot icke tilldelas K. Henneberg, som 1812 framlade en "raisonneret kritisk undersögelse över de tvende ved Gallehuus fundne guldhorn". Henneberg såg i hornens figurer ett fullständigt kalendarium eller rättare en sammanhängande framställning af astronomiska iakttagelser. Han visste också, att guldhornen hört till Sigurd Fåfnesbanes skatt, och att de af Gudrun Gjukesdotters bröder blifvit skänkta till henne, som i sin ordning förärat dem till templet Mögeltönder. Det senaste försöket att förklara guldhornens figurer är det som J. J. A. Worsaae 1881 framställt i sitt arbete "Nordens forhistorie". Enligt Worsaae återgifver det 1639 funna hornet bilder af lifvet i det ormuppfyllda Helhem djupt ned i underjorden, hvaremot det med runskrift försedda hornet framställer lifvet i det stjernprydda Valhall högt uppe i himlen, under det att bägge hornens bildliga framställningar hafva som gemensamt underlag den onde Lokes tre största ogerningar och bland dem förnämligast den fromme och ljuse guden Balders genom hans list förorsakade död. -- Om dessa åsigter äro hållbara, skulle dermed vigtiga stödjepunkter vara gifna för den nordiska mytologiens studium. Th. W.
Guldhvifva, bot. Se Primula.
Guldhöna. Se Nyckelpiga.
Guldin, Paul, schweizisk matematiker, född af protestantiska föräldrar i S:t Gallen 1577, var först guldsmed, öfvergick till katolicismen 1597 (hvarvid han förändrade sitt dopnamn Habakuk till Paul) och blef derefter jesuit. Sedan han i Rom idkat matematiska studier, verkade han såsom lärare i matematik dels i Rom, dels i Wien och Graz, der han dog 1643. G. har utgifvit ett vidlyftigt arbete, Centrobaryca seu de centro gravitatis trium specierum quantitatis continuae, libri IV (1635-41), innehållande metoder för bestämmande af tyngdpunkten till plana och solida figurer, jämte användningen deraf vid rektifikation, qvadratur och kubatur. Der förekommer bl. a. det s. k.
Källa: Project Runeberg ·
