Sida 451
Hedlund, Sven Adolf
stor medalj öfver Karl XII:s död, som genast väckte allmänt bifall. Sedan följde i ständig vexling en mängd arbeten af allt högre ordning, i hvilka H. småningom afkastar den samtida medaljkonstens onaturliga anordningar, bullrande mytologiska apparat och allmänna förkonstling för att, ledd och närd af de gamles konst, skapa enklare, värdigare och mer konstnärligt sanna former. Genom denna sin verksamhet, som höjde den svenska medaljkonsten till samtidens förnämsta, kan H. anses hafva gått i spetsen för den pånyttfödelse inom skulpturen, som några årtionden längre fram tog sin början på fullt allvar. Utan tvifvel var det, enligt hans eget erkännande, umgänget med den klassiskt bildade Keder, som i väsentlig mån inverkade på denna hans nya riktning. Äfven andra framstående konstkännare, en K. G. Tessin, en Hårleman, en Berch, hade sin andel i H:s rika konstnärsutveckling. Denna sökte och fann han dessutom på flere resor. 1726 anträdde han med regeringens understöd en resa till Italien öfver Tyskland, Holland och Schweiz. I Rom uppehöll han sig länge och erhöll der af såväl tyske kejsaren som påfven utmärkelser för öfver dem slagna skådepenningar. Återkommen efter halftannat år, begynte han sin berömda svenska konungalängd, som sedan utfördes dels af honom sjelf, dels af D. Fehrman. Ständigt hade han att afslå anbud från utlandets regenter: så från tsar Peter, från konung August i Polen, från kejsarinnan Anna o. s. v. Emellertid utförde han med vederbörligt tillstånd flere arbeten för utlandet och gjorde äfven resor för samma ändamål. 1736 besökte han Köpenhamn och vistades sedan två år i S:t Petersburg. Derefter företog han en resa åt södern för sin helsas skull. På återfärden från Schweiz öfverfölls han å nyo i Berlin af hemsjuka och måste vända om. Han bosatte sig då i Freiburg im Uechtland. Ännu en gång, 1744, återkom han till Stockholm och åtnjöt der stora hedersbevisningar, blef ledamot af Vetenskapsakademien och nämndes till hofintendent. Han hade emellertid fattat sitt beslut att för alltid bosätta sig i sitt hemland. D. Fehrman öfvertog med kungligt tillstånd medaljörsbefattningen och erhöll en del af lönen. Mot slutet af 1745 lemnade H. för sista gången Sverige. Han begaf sig då tillbaka till Freiburg, men bosatte sig året derefter i Schwyz, som han sedan ej lemnade. Der arbetade han fortfarande i sin konst, hedrad af landsmän och främlingar, i brefvexling med sina vänner, äfven dem i hans adoptivfosterland, samt i åtnjutande af krafter ända till sena ålderdomen. Han afled d. 14 Mars 1771. Några år efter hans död utgaf Chr. v. Mechel en samling i koppar graverade afbildningar af hans medaljer, "Oeuvre du chevalier Hedlinger" (1776); en snarlik, något fullständigare samling såg dagen 1782, utgifven af J. K. Füssli och J. E. Haid.
H:s medaljer för Sverige uppgå till ett stort antal, och de flesta äro af framstående slag. I de tidigare, t. ex. de öfver Karl XII:s död (1719), Arvid Horn (1720), Nystadska freden (1721), befinner han sig ännu väsentligen på
det 17:de seklets ståndpunkt, ehuru sträfvan efter en mjukare formgifning och en ädel enkelhet är omisskänlig. Det är dock först efter återkomsten från sin italienska resa, som H. afgjordt bryter med det gamla och djerft träder i antikens fotspår. Hufvuden uppfattas kraftigare och mer karakteristiskt, utan att skönhetens fordringar förbises; behandlingen af hår, drägter och dyl. vårdas flitigt, utan att förfalla till småaktighet, och frånsidorna få nästan alltid symboler af mycken elegans och träffande klarhet, i stället för de allegoriska figurerna och scenerna. Endast sällan, såsom i skådepenningen öfver E. Benzelius (1737), der frånsidan framställer en hel liten relieftafla, kan man märka ett vacklande i de grundsatser konstnären vanligen följer. Såsom mästerstycken af första rangen, såväl hvad porträtt som sinnrika frånsidor vidkommer, kunna anföras medaljerna öfver N. Tessin (1728), G. Cronhielm (med år 1731; slagen 1734), C. E. Lewenhaupt (1734), Ständernas endrägt ("Concordia felix", 1739), K. G. Tessin (s. å.), Ulrika Eleonoras död (1741), Lovisa Ulrikas ankomst (1744) och Konstnärens egen bild, frånsidan prydd med Minervas uggla och hans valspråk "lagom" i grekiska bokstäfver. I denna sistnämnda skådepenning lemnade H. kanske det yppersta profvet af den med antiken befryndade ädelhet och den finhet, som utgöra de mest betecknande dragen i hans konst. -- I sin egenskap af lärare för en mängd unge medaljörer verkade H. medelbart på hela det nordliga Europas konst. Den ypperste af hans svenska lärjungar var D. Fehrman, som i sin ordning fortplantade de goda traditioner mästaren qvarlemnat i Sverige. -rn.
Hedlund, Sven Adolf, publicist, riksdagsman, född d. 24 Febr. 1821 å ön Eldgarn i Mälaren (Färentuna socken, Stockholms län), blef student i Upsala 1839 och 1845 filos. kandidat. 1847 ingick han i ecklesiastikdepartementet och k. biblioteket samt i ett par af de kollegiala ämbetsverken. S. å. blef han medarbetare först i tidningen "Hermoder" och sedermera i "Dagligt Allehanda". Såsom denna tidnings korrespondent vistades han under revolutionsåret 1848 några månader i Paris. 1849 blef han redaktör för "Örebro tidning" och var sekreterare vid det i Örebro 1850 hållna reformmötet äfvensom i reformbestyrelsen. 1851 inträdde han i "Aftonbladets" redaktion och anställdes 1852 som hufvudredaktör för "Göteborgs handels- och sjöfartstidning". I detta organ har han verkat för representationsreformens genomförande, för trosfrihet, för folkbildningens höjande, för svenska språkets rensande, för allmän värnepligt efter mönstret af det schweiziska milissystemet m. m. Alltsedan 1862 har H. tillhört Göteborgs kommunalrepresentation, och han har tagit initiativet till åtskilliga vigtiga angelägenheter (t. ex. stiftandet af Göteborgs museum och Göteborgs konstförening, inrättandet af praktiska hushållsskolan för flickor, omordnandet af stadens folkskoleväsende m. m.). Under riksdagsperioden 1867--69 var han ledamot af riksdagens andra kammare, der han 1867 och 1869 invaldes i de då tillsatta särskilda försvarsutskotten
Källa: Project Runeberg ·
