Sida 64
Gråspetten
veterinär-farmakopén finnes en qvicksilfverrikare gråsalva, Ung. hydrargyri fortius, som består af lika mängd qvicksilfver och fett. Qvicksilfver, på detta sätt ytterligt fint fördeladt, kan, då gråsalva ingnides noggrant i huden, genomtränga denna och upptagas i organismen samt åstadkomma både lokala och allmänna verkningar. Det är derför som gråsalva med fördel nyttjas till ingnidning å vissa slags svullnader af inflammatorisk art för att fördela dem samt mot vissa på specifik orsak beroende hudutslag. Gråsalva nyttjas äfven till utrotande af parasitiska djur å de kroppens delar, som äro beklädda med en rikligare hårväxt. O. T. S.
Gråsej. Se Torskslägtet.
Gråsik. Se Sikslägtet.
Gråsiskan, Acanthis linaria, zool., hör till familjen finkartade foglar inom tättingarnas ordning. Hon igenkännes på sin röda hjessa och en på underkäkskanternas midt befintlig afsats. Hannen har hufvudet, halsen ofvan och ryggen mörkbruna, med bruna och grå fjäderkanter; öfvergumpen är hvit, med svarta småfläckar och röd anstrykning, framhalsen, bröstet och sidorna äro röda, magen hvit, vingarna mörkbruna, med två hvita tvärband, stjerten svartaktig, med hvitaktiga pennkanter. Längd 13 cm. Honan har mindre rödt på hjessän samt öfvergumpen och bröstet hvita, brunfläckiga och med gulaktig anstrykning. Af denna art förekomma flere former, t. ex. al-siskan, med jämförelsevis längre, och kortnäbbade gråsiskan, med kortare näbb. -- Gråsiskan häckar allmänt i den höga norden och kommer om vintern flockvis nedåt landet, då hon med förkärlek vistas i alträden, hvars frön hon förtär. Hennes sång är ganska behaglig, ehuru icke så stark eller välljudande som hennes samslägtingars, grönsiskans eller steglitsens. C. R. S.
Gråsjälen, Halichoerus grypus, zool., hör till hafssjälslägtet inom själdjurens ordning bland däggdjuren och blir öfver 2 m. lång. Han är ofvan mörkt grå, med silfverglans och smärre, spridda, svarta fläckar; hufvudet är enfärgadt, smutsigt gulhvitt, hvilken färg finnes äfven på undre kroppsdelarna, undantagandes halsen och bringan, som äro grå, med smutsigt gulhvita fläckar. Honan är ljusare än hannen. Den nyfödda ungen har en tämligen yfvig hårbeklädnad, af hvitgulaktig färg och liknande ull. Kroppsformen är tjock och något nedtryckt, halsen kort och tjock, hufvudet stort, med tämligen lång nos. -- Gråsjälen förekommer vid Skandinaviens alla kuster, vid England och Irland, i öster till Novaja Semlja och i vester till Grönland och östra Nord-Amerika. Han är sällskaplig, håller sig gerna vid eller på isen, der han föder sin unge, och företager på vissa ställen, t. ex. i Östersjön och Bottniska viken, vandringar. Gråsjälen följer med drifisen och kan till följd deraf mot slutet af vintern komma massvis till ställen, långt aflägsna från dem, der han uppehållit sig förut under vintern. De äldre djuren uppehålla sig merendels långt ute till hafs, dels i öppna hafvet, dels vid de yttersta och lägsta skären, hvadan han vid Sveriges kuster ofta benämnes "hafssjäl". De yngre närma sig
mera kusterna samt träffas derför mera inuti skärgårdarna och vikarna. Gråsjälen är i allmänhet skygg och flyr undan i god tid. Han lefver af fisk och är ett glupskt rofdjur. Under hösten och förvintern fetmar han, men magrar efter jul. En fullvuxen gråsjäl väger ända till 170 kg. och kan hafva en riklig mängd späck. De gamla hannarna äro modiga och ilskna, och då flere djur samlats vid samma klippa eller skär, slås de ofta om liggplatserna, hvarvid de tjuta och vråla, så att det höres på långt afstånd. Gråsjälen parar sig sannolikt i Mars eller straxt efter, sedan honan ynglat. Ungen går ej i vattnet, så länge han bär sin första drägt, och diar sin moder tre veckor eller en månad; han växer under tiden fort och får ända till 25 à 30 kg. späck. -- Gråsjälen är föremål för en indrägtig fångst; han antingen skjutes eller klubbas i hjäl på isen eller hugges med själjern. Köttet ätes, ehuru det är groft, späcket och huden användas och stå i rätt högt pris. Fångsten är vintertiden förbunden med icke ringa möda och besvärligheter, icke sällan äfven med faror, om isen råkar i drift och för med sig de derpå befintliga fångstmännen. C. R. S.
Gråsparfven, Gråspinken l. Husfinken, Passer domesticus, zool., tillhör de finkartade foglarnas familj och tättingarnas ordning. Hannen har hufvudet ofvan och halsryggen askgrå, med ett brunt band bakom ögonen nedåt nacken; tinningarna äro gråhvita, ryggen, skuldrorna och vingarna svarta, med rödbruna fjäderkanter, öfvergumpen grå, strupen och framhalsen svarta, den senare nedtill med gråhvita fjäderkanter, bröstet och kroppssidorna grå, magen hvit, vingarna med ett hvitt tvärband och, liksom stjerten, med svartbruna pennor. Längd 155 mm. Honan har hufvudet och halsryggen gråbruna, strupen hvit samt halsen och kroppssidorna blekt askgrå. -- Gråsparfven är hemma i hela Europa, utom dess sydligaste delar, och i norra Asien. I Sverige finnes den allmänt öfver nästan hela landet vid menniskoboningar, och den häckar flere gånger årligen, ty parningslusten är hos honom ganska stark. Utom de bon, hvari han kläcker ut sina ägg, bygger han ett bättre inredt och skyddadt, hvilket lemnar honom skydd under de kalla vinternätterna. Hvar hälst menniskor slå sig ned, der plägar äfven gråsparfven infinna sig, ty han följer kolonisationen och framför allt åkerbruket åt. Der han får vara ostörd och har god tillgång på föda, ökas han högst betydligt till antalet och blir då ofta rätt skadlig. Han förstör t. ex. blommor, frukter och grönsaker i trädgårdarna, förtär den mogna säden på fälten, hemsöker den inhöstade säden i ladorna och stackarna samt fördrifver de angenäma sångfoglarna ur trädgårdar, planteringar och parker. Nytta gör gråsparfven genom att sommartiden förtära insekter och larver; dock torde man hafva icke obetydligt öfverdrifvit det gagn han orsakar. I alla händelser är det skäl att hålla uppsigt öfver honom och hindra hans obegränsade förökning. C. R. S.
Gråspetten, Picus canus, zool., en till hackspettarnas familj bland de partåiga foglarna hörande art, hvilken igenkännes derpå att han har
Källa: Project Runeberg ·
