Sida 71
Gräs-snultran
synnerhet mot qvällarna, en egendomligt gnisslande "sång", som frambringas medelst en egendomlig, vidbasen af täckvingarne och under de samma befintlig ljudapparat, bestående af en liksom i en ram utspänd glaslik hinna, som jämte täckvingarna sättes i hastig vibrering, hvarvid täckvingarna gnidas mot hvarandra och luft utpressas ur andningshålan, hvilket torde bidraga till det vibrerande ljudets uppkomst. En af de mera bekanta gräshopporna är den gröne vårtbitaren, Locusta viridissima L., som förekommer öfver hela Europa från Medelhafvet till mellersta Sverige. Hans vanliga längd är 5-6 cm. Den vanlige vårtbitaren, Decticus verrucivorus, är något mindre än den förre och liksom den grön, men med fyrkantiga, bruna fläckar på täckvingarna. Dessa vårtbitare hafva ett vildt och envist lynne, ovanligt hos gräsätare. De söndertugga med sina starka käkar hvad de komma öfver, och de bita oförskräckt i fingrarna på den, som fångar dem. Om man håller t. ex. en näsduk nära en vårtbitare, så biter han käkarna så fast i densamma, att han snarare låter hufvudet lösryckas från kroppen, än han släpper sitt tag. Linné berättar, att bönderna på Gotland, "när de hafva vårtor på händerna, sätta vårtan åt gräshoppans mun, då han biter sönder vårtan och deruti spyr en svart tärande vätska, som gör att vårtan förgår". Trummande gräshoppan, Oedipoda stridula L., träffas här och der i soliga skogsbackar och röjer sin närvaro genom ett egendomligt, nästan trummande ljud, som utvecklas då gräshoppan flyger, hvarunder hennes vackert röda flygvingar blifva synliga. Östra Europas fruktade sträckgräshoppa, Oedipoda migratoria L. (Pachytylus auct. recent.), hör till samma slägte. I större eller mindre antal träffas individer af denna art årligen i Sverige. Den nord-afrikanska sträckgräshoppan är Caloptenus italicus, och den gräshoppa, som härjar i en del af Nord-Amerikas Förenta stater, är Caloptenus spretus. Om dessa se Sträckgräshoppor. O. T. S.
Gräslök. Se Lök.
Gräsmark, socken i Värmlands län, Fryksdals härad. Arealen 36,011 har. 5,434 innev. (1880). Regalt pastorat af 3:dje kl., Karlstads stift, Fryksdals kontrakt.
Gräsmask. Se Gräsfly.
Gräsmånad. Se April.
Gräsolja, Oleum graminis indici, Oleum andropogonis, farmak., erhålles af tre andropogonarter: Andropogon nardus L., A. citratus DC. och A. Schoenanthus L., hvilka sedan äldre tider varit berömda för en utsökt vällukt. Dessa arter odlas i stor omfattning i vissa delar af Hindustan för att frambringa handelns "gräsolja", som egentligen är af tre slag: citronella-olja, citrongräs-olja och geranium-olja, hvilka erhållas respektive af de tre ofvannämnda andropogonarterna. Dessa oljor hafva alla en utomordentlig vällukt, liknande en blandning af citron- och rosenolja. De olika oljorna hafva något olika färg, växlande från ljust gröngul (citronella-olja) till blekt gulgrön och gulbrun (geranium-olja) samt djupt gulbrun (citrongräs-
olja). Dessa oljor äro högt värderade uti Indien för sin ljufliga lukt och för sin verkan mot rheumatism. Geranium-oljan (Rúsa-olja l. Ginger-grass-oil) anses befordra hårväxten. Jfr Geraniumolja. O. T. S.
Grässe, Johann Georg Theodor, tysk bibliograf och literaturhistoriker, f. 1814 i Grimma, blef 1843 kungl. sachsisk bibliotekarie, 1848 tillika inspektor vid myntkabinettet och 1861 direktör vid porslinssamlingen i Dresden, utnämndes 1854 till hofråd och vardt 1864 direktör för "Das grüne gewölbe". Hans Lehrbuch einer allgemeinen literärgeschichte aller bekannten völker der welt (1837-60) är ett verk, som i ovanligt hög grad vittnar om tysk samlareflit. G. har dessutom skrifvit förträffliga arbeten om åtskilliga medeltidssagor: Die sage von dem ewigen juden (1844), Die sage vom ritter Tannhäuser (1846), Sagenschatz des königreichs Sachsen (1855; 2:dra uppl. 1874), Sagenschatz des preussischen staats (1866-71), Schild-, geschlechtund namensagen des adels deutscher nation (1875) m. fl., samt i ren bibliografi utgifvit Trésor des livres (1859-69) m. m. Slutligen har han författat utmärkta arbeten i konstindustri, bl. a. Guide de l'amateur de porcellaines et de poteries (1864; 5:te uppl. 1875) och Guide de l'amateur d'objets d'art et de curiosité (1871; 2:dra uppl. 1876), samt utgifvit en sagosamling, Nord und süd (1858; i förening med Asbjörnsen) m. m.
Gräs-skäran, Ortygometra crex, zool., är en genom sitt knarrande, sträfva läte allmänt bekant fogel, hvilken dock endast ett fåtal personer fått skåda, emedan han gömmer sig ytterst väl i säd, gräs o. s. v. Nyssnämnda läte, som hon låter höra i synnerhet nattetid, men äfven på dagen vid eller efter fuktig väderlek, är orsaken till de flerfaldiga namn, t. ex. "kornknarr", "ängsknarr", "rågskära", "rågstreta", "ängssnärpa" m. m., hvilka kommit denna fogel till del. Grässkäran hör till de sumphönsartade foglarnas familj inom vadarnas ordning. Hon är i vårdrägt ofvan svart, med olivbruna spetsar och grå sidokanter på fjädrarna; framhalsen och frambröstet äro askgrå, underbröstet och magen i midten hvita, kroppssidorna bakåt försedda med rostbruna och hvita tvärband; vingpennorna äro rödbruna, stjerten svartbrun, med rostbruna och grå kanter, näbben hornbrun, benen rödgrå och längden inemot 27 cm. I höstdrägten saknas de grå fjäderkanterna ofvan, hvarjämte framhalsen och frambröstet äro gråaktigt rostbruna. Gräs-skäran häckar tämligen allmänt ända upp i Lappland, men lägger sina ägg sent. Ungarna äro till en början klädda med svart dun. Hon flyttar bort i Sept. och Okt. samt återkommer i Maj. Som gräs-skäran löper med ytterlig snabbhet, är hon svår att jaga upp, men fälles då lätt, enär hon flyger dåligt; om hösten är hon lättare åtkomlig. Köttet är mycket godt. C. R. S.
Gräs-snultran, Labrus exoletus L., zool., tillhör den afdelning af snultrefiskarna, som har förlocket i hela bakbrädden tandadt samt 5 taggstrålar i analfenan (Acantholabrus Valenc.), och skiljes genom dessa kännetecken från öfriga
Källa: Project Runeberg ·
