Sida 80
Guadalcanar
uppdrifvas till 3,2 mill. kg. Malmen erhålles från brukets andel i Risbergsfältet i Norbergs socken samt från Rödängsgrufvan i Öster-Fernebo, som hel och hållen tillhör G.
Gröt, en mer eller mindre tjock eller stadig beredning af något slags mjöl eller gryn, som utrörts med vatten eller mjölk och kokats tillräckligt länge, så att stärkelsen i mjölet eller grynen kunnat öfvergå till dextrin och sålunda blifvit mera lättsmält. Sådan gröt begagnas ofta i hushållen till aftonföda, vanligen tillsammans med mjölk (eller grädde), och det är i Sverige allmän sed att på högtidsaftnar äta risgrynsgröt. "Vattgröt", af rågmjöl, kokadt i vatten, är jämte mjölk vanligen ett bland de första födoämnen, som bjudas åt en sjuk, då han börjar tillfriskna. -- Läkarna ordinera ock gröt till utvärtes bruk, i form af s. k. grötomslag l. kataplasma. Dylika omslag, "grötar", äro i allmänhet nästan lika stadiga som en mjukare deg. De användas å bulnader eller å inflammatoriska svullnader, som antingen ännu möjligen kunna "fördelas" eller och redan börjat öfvergå i varbildning. Grötens fuktiga värme uppmjukar underliggande delar och synes sålunda underlätta de inflammerade väfnadernas sönderfallande under varbildning. Grötar, bestrukna med karbololja, läggas ofta å orena sår, hvilka deraf kunna förbättras. Vid inflammationer i inre organ, såsom i lungor, lungsäckar, hjertsäck o. s. v., läggas ofta med fördel grötar å den plats, der smärtan från det sjuka organet uppfattas, likasom ock grötar mycket ofta anlitas för att genom sin förslappande fuktiga värme lindra smärtan af kolik, gallstens- och njurstensplågor, blåskatarr o. s. v. Grötar böra ombytas så snart de kallna, och deras värme bör, innan de påläggas, undersökas derigenom att man pröfvar om gröten kan fördragas å kinden och det slutna ögonlocket; i annat fall kan den sjuke, som måhända genom sjukdomen fått sin känseluppfattning förslöad, utsättas för att få brännsår af gröten, hvilket ofta nog händt. O. T. S.
Grötlingbo, socken i Gotlands län, Gotlands södra härad, Grötlinge ting. Arealen 3,719 har. 681 innev. (1880). G. utgör med Fide ett konsistorielt pastorat af 2:dra kl., Visby stifts södra kontrakt.
Grötrim, de vanligen tvåradiga skämtsamma rimmerier, som särdeles vid jultiden pläga af bordsällskapet i ordning framsägas, och hvilken i Sverige allmänna sed plägar kallas "rimma för gröten". Dessa rim hopsättas vanligen efter ett gifvet recept, börjande med: "Gröten är kokt i (af, med) -- och icke i" (af, med) --, hvarefter vanligen nämnes ett redskap eller material, på hvilket ord rimmas i andra raden, t. ex. "Gröten är kokt i skopa och icke i gryta, Gud late oss maten aldrig tryta;" eller: "Gröten är kokt med mjölk och icke med ägg. Den som skall äta den bör ej ha skägg".
Såsom af exemplen synes, är rimmet härvid till den grad hufvudsak, att på resonen lägges föga eller ingen vigt.
Gsteig (Fr. Châtelet), by i schweiziska kantonen Bern, vid Saane (Sarine) och foten af
Sanetschhorn, hvars höga och branta vägg under sex veckor om vintern undanskymmer solen för byns innevånare.
G-sträng, musikt., kallas den sträng, som på stråkinstrument m. m. är stämd i g, och som är den fjerde strängen (uppifrån) på violin, den tredje på alt och violoncell, den första på kontrabas. A. L.
Guacharon [-tjaron], zool. Se Fettfogeln.
Guacharos [-tjaros], Cueva de, stor grotta i sydamerikanska republiken Venezuela, staten Maturin, vid floden och byn Caripe. Grottan, som är ryktbar såsom hemvist för en otalig mängd fettfoglar, mäter i rak linie 472 m., och från densamma utgår en mindre grotta, af 210 m. längd.
Guachichiles [-tjitjiles], en stam af det talrika Chichimek-folket, det nordligaste af de mejicanska urfolken. Dettas boningsplatser sträckte sig från vändkretsen söderut till Rio Grande de Santiago, och de förnämsta stammarna voro utom G.: Guicholas och Cazcanes n. om. G., Mecos och Pames i ö., samt Guamares s. om desamma. Chichimek-folken voro jägare och nomader, i motsats mot de s. om dem boende Otomi (Hiaihiu, se d. o.), hvilka, mera bofasta, innehade Mejicos centralland; bägge undanträngdes sedermera af de söder ifrån kommande och alldeles främmande toltekerna och aztekerna. Jfr Mühlenpfordt: "Schilderung der republik Mejico" (1844); Buschmann, i "Abhandl. der Berliner-akademie" (1852-69) och Pimentel: "Cuadro descriptivo y comparativo de las lenguas indigenas de Mejico" (1875). H. A.
Guadalajara [-chara], 1. Provins i mellersta Spanien, i det forna landskapet Nya Kastilien. Arealen 12,611 qvkm. 201,288 innev. (1877). Norra delen är ett bergland, södra delen en högslätt, vattnad af Tajo och ganska bördig. Bergen äro rika på jernmalm. Industrien är så godt som ingen. -- 2. Hufvudstad i nämnda provins, vid Henares, ett tillflöde till Tajos biflod Jarama. Omkr. 8,600 innev. Militärskola. -- 3. Hufvudstad i mejicanska staten Jalisco, nära Rio Grande de Santiago, omkr. 1,560 m. öfver hafvet. Omkr. 80,000 innev. Biskopssäte. Vacker katedral (byggd 1571-1618), universitet, prestseminarium, målareakademi, amfiteater för tjurfäktningar (förbjudna i det öfriga Mejico) samt ett stort myntverk. Industrien (pappersbruk, ylleoch bomullsmanufakturer samt tillverkning af konfekt) är ganska liflig. Indianerna i trakten utmärka sig för sin konstfärdighet i trä- och lerskulptur. Staden anlades under förra hälften af 1500-talet.
Guadalaviar [-laviar], Turia l. Rio Blanco (det första namnet en korruption, det sista en öfversättning af Arab. Vad-el-Abiad, "hvita floden"), flod i östra Spanien, upprinner i prov. Teruel, på Muela de San Juan, nära Tajos källor, flyter först i östlig, derefter, sedan den upptagit Alfambra, i sydlig och sydöstlig riktning samt faller ut i Medelhafvet vid Grao, 2 km. nedanför Valencia. Längd omkr. 300 km.
Guadalcanar, en af Salomons-öarna, är bergig, med toppar af ända till 2,600 m. höjd,
Källa: Project Runeberg ·
