Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 6. Grimsby - Hufvudskatt

Heden (Fornnord. Heðinn), son af konung Hjarrande, bortröfvade konung Högnes dotter Hild. Högne förföljde qvinnoröfvaren och träffade honom vid Håö (Orkenöarna). Hild gick till sin fader och erbjöd honom i H:s namn ett smycke i förlikning, men förgäfves. Konungarna gingo upp på ön och ställde sina härar i slagordning. H. erbjöd sin svärfader ännu en gång förlikning, men Högne sade det vara för sent, då han redan dragit svärdet Dåenslef, som alltid måste blifva någon mans bane hvarje gång det blottades. Då började slaget, som kallades Hjadningastriden; det varade hela dagen, men om aftonen gingo konungarna om bord på skeppen. Hild gick om natten till valplatsen och uppväckte med trolldom alla de fallne kämparna. Nästa dag förnyades striden, och så fortfor det den ena dagen efter den andra. Alla de, som föllo, och alla vapen, som lågo på valplatsen, förstenades, men vid dagens inbrott reste de fallne sig med sina vapen, som då voro i godt stånd igen. Hjadningarnas strid skall på det sättet fortfara till Ragnarök. Så framställes berättelsen i Eddan; i senare norröna urkunder och hos Saxo Grammaticus förekommer samma sägen, ehuru försedd med mångahanda förändringar och tillägg. Enligt en version varade kampen i 283 år, till dess en kristen konung, Olof Tryggvesson, landade vid Håön. Då gick en af hans män, Ivar Ljome, i land om natten och drap H. och Högne samt hela skaran och gjorde dermed en ände pä Hjadningastriden. Th. W.

Hedenborg, Johan, läkare och resande, född i Heda socken i Östergötlands län d. 21 Oktober 1787, blef student i Upsala 1811, underläkare vid garnisonssjukhuset 1817, och medicine doktor 1822. 1825 begaf han sig till Konstantinopel, såsom läkare vid svenska ambassaden, och delade der sin tid mellan medicinsk praktik och studium af naturalhistoria, antiqviteter och orientaliska språk. Redan 1827 öfversände han till Vetenskapsakademien i Stockholm en samling naturalier. Af sin klena helsa nödgades han emellertid söka ett mildare klimat och begaf sig derför 1830 till Egypten, hvarest han gjorde vidsträckta utflykter. Derefter besökte han äfven Cypern, Mindre Asien, Syrien och Palestina, öfverallt samlande naturalster. 1832 återkom han till hemlandet. Hans mycket rikhaltiga samlingar af allahanda naturalier, orientaliska manuskript och böcker, romerska, grekiska och egyptiska antiqviteter m. m. inlöstes 1833 till svenska staten för 9,000 rdr. Efter några månaders hemmavaro begaf sig H. åter till Orienten och anlände i Febr. 1833 till Alexandria. Derifrån gjorde han nya utflykter i vetenskapligt syfte till stränderna af Röda hafvet, Petreiska Arabien och Sinai samt hemsände 1834 1,400 olika djurarter, hvilka inlöstes för 4,500 rdr. S. å. begaf sig H. till det inre Afrika, till Nubien, Dongola, Kordofan, Sennar och Sudan samt genomreste öcknen Bajuda och framkom till Gerribergen vid Nilen samt, efter tre månaders resa, till Kartum, vid Blå och Hvita Nilens förening. Efter åtskilliga hinder kom han slutligen till Fungi-bergen, hvilka satte en gräns

för hans resa. Utmattad af sjukdom och mödor, återkom han till Egypten i början af 1836, förande med sig rika naturhistoriska samlingar. För dessa bjöds honom i Rom 44,000 frcs, men han föredrog att sända dem till riksmuseum i Stockholm. Sina samlingar af etnografiska föremål bestämde han för Upsala universitet. Kort derefter (1837) nämndes H. till sekreterare vid svenska o. norska generalkonsulatet i Alexandria och bosatte sig några år senare på Rhodos, hvarest han egnade all sin tid åt studier öfver grekiska antiqviteter och Johannitriddarna. Dessutom samlade han materialier till en historia öfver Rhodos, utarbetade en afhandling öfver öns tertiära bildningar, samlade växter och insekter för riksmuseum o. s. v. 1851 besökte H. Stockholm med anledning af naturforskaremötet, men återvände s. å. till Rhodus. Hans ålderdom stördes af flere olyckor. Vid den stora jordbäfningen på Rhodos d. 12 Okt. 1856 ödelades hans hem. 1857 öfverflyttade han till Kairo, men beslöt sig på grund af dess osunda klimat att återvända till Rhodos. På färden dit tog fartyget läck och turkarna började plundra och mörda. Med knapp nöd räddades H. med sin familj, men allt hvad de egde gick förloradt. Rikets ständer beviljade honom ett anslag af 4,000 rdr., och äfven en insamling föranstaltades till hans förmån. 1861 nämndes H. till svensk och norsk vice konsul på Rhodos, och 1863 flyttade han till Florens, der han dog d. 21 Aug. 1865. Till ledamot af Vetenskapsakademien hade han kallats 1833 och 1834 erhållit professors titel. Af hans literära arbeten hafva i tryck utkommit, förutom smärre uppsatser i tidskrifter, de tvänne stora verken Turkiska nationens seder, bruk och klädedrägter (1839--42) samt Resa i Egypten och det inre Afrika åren 1834 och 1835, del. I. (1843). H:s historia öfver Rhodos är färdig i manuskript. R. T-dt.

Hedendom kallas med ett gemensamt namn de religioner, hvilka man betecknat såsom en dyrkan af det ändliga i stället för det oändliga, "det skapade i stället för skaparen". Assyrer, syrer, fenicier, greker, romare och våra nordiske förfäder t. ex. tillbådo under mångfaldiga gestalter de alstrande och förstörande krafterna i natur- och menniskolifvet. Dessa naturgudomligheter tänktes hvar för sig såsom i något hänseende inskränkta och begränsade. Öfver dem stod en dold makt, för hvilken de alla måste böja sig, ödet. Deras kulter stodo stundom (särskildt hos de folk, hvilka omgåfvo det israelitiska) i samband med osedliga eller grymma bruk och kallas derför af författarna i Gamla testamentet "styggelser". Dessa kulters väsende betecknades af profeterna såsom fåfänglighet (Es. 44: 9--20). I Nya testamentet säger Paulus likaledes om hedningarna, att de blifvit "fåfängliga i sina tankar", att "då de höllo sig för visa, äro de vordne dårar", att de "förvandlat Guds sanning i lögn". Flere af kyrkofäderna och i allmänhet den äldsta kristna kyrkan betraktade deras gudsdyrkan såsom en dyrkan af onda andar. Från samma synpunkt betraktades de germanska tolkens gudsdyrkan af de kristne missionärerna, som förklarade dessa folks