Sida 269
Haldor Snorrason, isländsk bonde
Hakslagg, metallurg., kallas sådan masugnsslagg, som vid dålig masugnsgång ej smält så fullständigt, att den kunnat utrinna med den öfriga slaggen, utan måst utdragas ur ugnen med krokar, eller, såsom det kallas, "krokas ut". Oftast är hakslaggen inmängd med större eller mindre jernkorn. C. A. D.
Hakspänn, krigsv., kallas på slaglåset en urtagning på hanens (se d. o.) afrundade del, hvari haken griper för att förekomma vådaskott genom hanens nedfallande på tändhatten. H. W. W.
Hakstöd, krigsv., en cylindrisk tapp, som är inskrufvad på låsbleckets yttersida bakom haken (se Hake) för att hindra dess tillbakafallande, H. W. W.
Hakunge, egendom i Roslagen. Össebygarns socken, Stockholms län, vid sjön Garnsviken, som genom Åkers kanal står i segelbar förbindelse med saltsjön. 2 1/2 mtl med underlydande Rönninge. Areal 827 har. Taxeringsvärde 125,000 kr. (1882). Egendomen tillhörde på 1700-talet medlemmar af slägterna Cronhielm och Silfverstolpe samt köptes 1858 af boktryckaren J. A. Walldén, hvilken helt och hållet omskapade det då i hög grad förfallna godset samt nedlade stora summor på dess förskönande. Den tillhör f. n. (1882) hans son, boktryckaren J. V. Walldén. Jämte Östanå och Smedby har H. direkt telefonförbindelse med telefonnätet i Stockholm.
Hala, sjöv., i allmänhet att draga i ett tåg eller med handkraft förflytta ett föremål, t. ex. hala ned (ej hissa ned) ett segel, en flagg o. d. R. N.
Halacha. Se Hagada.
Hala dör. Se Dörhala.
Halang, namnet på en stam i östliga Siam, hörande till det vilda bergsfolk, som af siameserna kallas Kha.
Halanzier-Dufresnoy [alanssie-dyfränåa], Olivier, fransk teaterdirektör, f. 1819, hade varit föreståndare för teatersällskap i Rouen, Marseille, Bordeaux, Bruxelles, Strassburg och Lyon, då han 1871 för en tid af åtta år utnämndes till direktör för stora operan i Paris. 1879 afgick han från denna plats, på hvilken han utvecklat smak och duglighet.
Halas [hallasch], stad i ungerska komitatet Pest-Pilis-Sólt-Kis-Kun. 15,039 innev. (1880). Våren 1879 led staden af vattenflöde.
Halberstadt, stad i preussiska regeringsområdet Magdeburg (Sachsen), vid Holzemme, ett tillflöde till Saales biflod Bode. 31,260 innev. (1880). Staden har ett ålderdomligt utseende, och i många af dess byggnader är medeltidens arkitektur bibehållen. Märkligaste byggnaderna äro den gotiska domen (från 13:de--15:de årh., restaurerad 1850--71), Liebfraukirche, en pelarebasilika (byggd 1135--1248, restaurerad 1848) samt rådhuset (bygdt 1360--81). Staden är säte för en appellationsdomstol, har ett seminarium jämte döfstumanstalt och en teknisk skola samt drifver åtskillig industri. H:s ursprung ar samtidigt med grundandet af biskopsstiftet H. (i början af 800-talet), hyars hufvudort staden var. Genom westfaliska freden (1648) kom stiftet såsom furstendöme till Brandenburg och
omfattade, sedan grefskapet Regenstein 1671 blifvit förenadt dermed, omkr. 250 qvkm. Vid freden i Tilsit 1807 lades furstendömet till Westfalen, men återgick 1813 till Preussen och bildar nu ungefär de fyra kretsarna Aschersleben, Oschersleben, Halberstadt och Osterwiek i regeringsområdet Magdeburg.
Halbig, Johann, tysk bildhuggare, f. 1814, d. 1882, studerade i München och tillhörde Schwanthalers skola. Hans första arbeten voro af dekorativ art: Lejonen vid ingången till gamla pinakoteket i München (1835), Roma och Minerva för slottsträdgården derstädes (1840) och 12 kolossalstoder för Museum i Petersburg. 1845 blef han professor vid polytekniska skolan i München, utförde 1847 de fyra lejonen för qvadrigan på Siegesthor och 1850 ett par mästerliga krucifix för Münchens kyrkogårdar m. m. Dessutom modellerade han många byster och bildstoder af framstående personer, bland hvilka flere äro lyckade, såsom en ryttarestod af konung Vilhelm af Würtemberg i Kannstatt, hvarjämte han utförde flere beställningar från Amerika, t. ex. Emancipationsgruppen i New York. Ett af hans senaste verk är den 1875 fullbordade kolossala Passionsgruppen i Oberammergau. C. R. N.
Hald, dansk herregård, belägen i Nörrejylland, Viborgs amt, omkr. 7,5 km. s. v. om Viborg, vid Hald-sjön. Sägnen förlägger den i folkvisorna omtalade borgen H. till detta ställe, och under medeltiden låg der ett starkt fäste, hvilket Niels Bugge egde och 1355 med framgång försvarade mot konung Valdemar Atterdag. Efter mordet på Bugge (1359) såldes H. till Valdemar, men bortskänktes 1393 till Viborgs biskopsstol och var sedermera tidtals biskopssäte. 1536 indrogs det till kronan och blef säte för en kunglig lensmand, tills det (1664) såldes till två rika holländska judar, bröderna Lima. Från dessa öfvergick egendomen till Gregers Daa (1703), hvilken ref ned den gamla borgen. 1802--08 egdes H. af O. Guldberg, som uppförde den nuv. hufvudbyggnaden. F. n. innehafves det af borgmästaren C. Krabbe, hvilkens fader 1852 inköpte detsamma. Sedan 1868 hafva der nästan årligen hållits öfningsläger. E. Ebg.
Haldats apparat [aldas], fys., tjenar till att å skådliggöra lagen för kommunicerande kärl, nämligen att vätskans höjd är oberoende af kärlets form. L. A. F.
Halden. Se Frederikshald.
Halding hette två konungar i Svithjod, som omtalas i den mytiska fornsagan om Romund Grepsson. De utmanade konung Olof från Gårdar i Danmark till en kamp på Vänerns is, hvarest båda de stridande flockarna ledo stora förluster. Helge den fräkne, som var med haldingarna, fällde der Romunds åtta bröder, men blef slutligen sjelf dödad af Romund. Efter en tid samlade konung Olof en ny här och drog till Svithjod, åtföljd af Romund, som vid det tillfället lyckades döda den ene konung H. Th. W.
Haldor Snorrason, isländsk bonde, son af den mäktige Snorre Gode på Helgafell och Tunga (d. 1031), var i många år väring i Miklagård och Harald Hårdrådes trogne tjenare samt
Källa: Project Runeberg ·
