Sida 695
Hofmann ...
Düsseldorf, under Th. Hildebrand och Schadow. Han utbildade sig sedermera genom resor och en längre vistelse i Rom, der umgänget med Cornelius på honom utöfvade ett stort inflytande. H. är sedan 1870 professor vid konstakademien i Dresden. Han har utom åtskilliga porträtt företrädesvis utfört religiösa målningar och scener ur diktverk: Kristus tillfångatages (i Darmstadt), Kristus och äktenskapsbryterskan (i Dresden ), Kristus predikar vid sjön Genesaret (i Berlins Nationalgalleri), Romeo och Julia, Othello och Desdemona m. fl. -- 2. Karl H., tysk statsman, den föregåendes broder, f. 1827, blef 1857 anställd i hessen-darmstadtska utrikesministeriet, ledsagade 1864 den sachsiske ministern grefve Beust, Tyska förbundets fullmäktig, till konferensen i London, deltog 1866 såsom hessiskt ombud i fredsunderhandlingarna med Preussen samt blef 1867 hessiskt sändebud i Berlin och medlem af Nordtyska förbundsrådet. 1872 trädde han i spetsen för en hessisk ministèr och reformerade hela förvaltningen, ordnade förhållandet mellan stat och kyrka, gaf den evangeliska landskyrkan en ny författning m. m. I Juni 1876 öfvertog han efter Delbrück presidiet i tyska rikskanslersämbetet och blef 1879 derjämte preussisk minister för handel och näringar efter att hafva tagit en framstående del i förhandlingarna öfver skatte- och finansreformen 1878--79. Vid riksämbetenas omorganisation 1879 blef H. statssekreterare för inrikesärenden med bibehållande af presidiet i Förbundsrådet. Ehuru han i allmänhet visade stor undfallenhet för Bismarck, råkade han icke dess mindre 1880 i tvist med honom, särskildt angående hans socialist-politik, och afgick från alla sina ämbeten s. å.
Hofmann, Heinrich, tysk tonsättare, f. i Berlin 1842, studerade vid Kullaks konservatorium och var sedan privatlärare till 1873, hvarefter han uteslutande lefver för komposition. Af hans verk, som utveckla ett ganska betydande innehåll inom klassisk form samt särskildt utmärka sig för klangskönhet, må framhållas hans fyrhändiga pianosaker, orkesterverken Ungarische suite och Frithjofsymphonie, körsakerna Champagnerlied, Die schöne Melusina och Aschenbrödel samt operorna Cartouche (1869), Armin (1872) och Annchen von Tharau (1878). A. L.
Hofmannswaldau, Christian Hofmann von, tysk skald, en bland stiftarna af den andra schlesiska skaldeskolan, f. i Breslau 1618, studerade juridik i Leiden och erhöll efter vidlyftiga resor vid sin hemkomst en rådsherrebeställning i sin fädernestad, ehuru han ännu ej nått den erforderliga åldern. Senare utnämndes han till kejserligt råd och dog såsom president i rådskollegium i Breslau, 1679. H. var en man af omfattande bildning och stor affärsskicklighet. Såsom skald förgudades han af sina samtida, men efterverlden förebrår honom med rätta att hafva infört de italienska marinisternas svulst samt antitesoch bildprål i den tyska poesien. Hans sliskiga sirlighet och sökta uttryck slogo ofta öfver i det löjliga. Derjämte var han den förste, som i Tyskland fullkomligt afsigtligt anslog en raffineradt sinlig
ton. Derom vittna i synnerhet hans Galante gelegenheitsgedichte och hans till en del efter Marini bildade "heroider", hvilka han utgaf under titeln Kuriose heldenbriefe und andere herrliche gedichte (1673; "Hjeltebref och någre andre sinrike poetiske dikter", 1700). Han skref äfven Der sterbende Sokrates, på blandad vers och prosa, samt öfversatte Guarinis "Pastor fido". Hans samlade verk utkommo 1695--1727 (ny uppl. 1734). Ett urval af hans dikter förekommer i "Bibliothek deutscher dichter des 17:ten jahrhunderts" (1838).
Hofmantorp, socken i Kronobergs län, Konga härad. Arealen 16,599 har. 2,126 innev. (1881). H. bildar med Furuby ett konsistorielt pastorat af 2:dra kl., Vexiö stift, Konga kontrakt.
Hofmarskalk, ämbetsman, som har högsta inseendet öfver ekonomien vid ett hof. Chefen för den inre hushållningen vid konungens hof bär i Sverige titel förste hofmarskalk och står i spetsen för hofmarskalksämbetet, under hvilket lyda 1 hofkamrerare, 1 intendent för husgerådskammaren, 1 inventarieförvaltare, 1 ekonomiförvaltare, 1 köksmästare, 1 skafferibokhållare, hoffurirer och åldfrun på Stockholms slott. Titeln af hofmarskalk förlänas äfven, och det är det vanligaste, utan att åtföljas af något ämbete.
Hofmeister, Wilhelm, tysk botanist, född i Leipzig 1824, blef 1863 professor i botanik i Heidelberg och 1872 i Tübingen. Död 1877. H. blef 1869 ledamot af svenska Vetenskapsakademien. Hans vetenskapliga undersökningar rörde sig väsentligen om växternas befruktning. I detta afseende var redan hans första större arbete, Die entstehung des embryo der phanerogamen (1849), af betydenhet. Sina studier rörande växternas utvecklingshistoria nedlade han i arbetet Vergleichende untersuchungen der keimung, entfaltung und fruchtbildung höherer kryptogamen und der samenbildung der coniferen (1851). Vidare må framhållas hans undersökningar om saftströmningen hos växterna, om växtdelars rörelser och riktningsförändringar, om bladställningen och om blommornas utvecklingshistoria m. m. I förening med De Bary, Irmisch, Pringsheim och Sachs utgaf han "Handbuch der physiologischen botanik", i hvilken han sjelf skref första bandet: Die lehre von der pflanzenzelle och Allgemeine morphologie der gewächse (1867--68).
Hofmästare. 1. Förv. Se Rikshofmästare. -- 2. Tjenare, som har högsta uppsigten öfver serveringen vid ett hof, i ett förnämt hus, på ett hotell, i en klubb o. s. v. -- 3. Den eller de af manskapet på ett örlogsfartyg, som hafva hand om chefens och officerarnas proviant samt sköta serveringen. 3. R. N.
Hofnarr, ett slags tjenare hos furstar och andra högt uppsatta personer, hvilken hade till uppgift att roa sitt förnäma herskap, antingen genom egna qvickheter och sarkasmer öfver händelser och personer vid hofvet eller genom dumhet, pedanteri och vanskapnad, som gjorde honom till skottafla för andras puts och spe. Redan hos forntidens greker och romare finner man spår af dylika tjenare, dels såsom qvicka
Källa: Project Runeberg ·
