Sida 101
Guiche, Diane (La belle Corisande)
landsman Jan Swerts (f. 1820, d. 1879 som direktör för Prags konstakademi) under de Keysers ledning i Antwerpen. De båda kamraterna gjorde derefter resor till Italien och Tyskland för att studera det monumentala måleriet, hvilket de sedan införde och med mycken framgång öfvade i sitt fädernesland. Bland arbeten, som de utfört tillsammans, må nämnas väggmålningarna i Antwerpens börs (förstörda vid branden 1858), i S:t Georgskyrkan i Antwerpen (1864) och i Yperns stora rådhussal.
Guglielmi [guljelmi], Pietro, italiensk komponist, f. 1727, d. 1804, var elev af Durante, föregångare till Paisiello och Cimarosa, och en tid Italiens mest firade operakompositör. 1755 debuterade han i Turin och begaf sig 1762 till Dresden, 1772 till London samt 1777 åter till Italien, der han 1793 blef kapellmästare vid Peterskyrkan i Rom, hvarefter han uteslutande egnade sig åt andlig komposition. Utom oratorier, motetter och allahanda instrumental-musik skref han 79 operor, bland hvilka må nämnas de komiska I viaggiatori (1772), La serva innamorata (1778), I due gemelli (1787) och La pastorella nobile (1788). A. L.
Guhl, Ernst Karl, tysk konsthistoriker, f. 1819, d. 1862 i Berlin såsom e. o. professor vid dervarande konstakademi, egnade sig företrädesvis åt den klassiska konstens studium. Utom en mängd uppsatser i facktidskrifter utgaf han Ephesiaca (1843), "Künstlerbriefe" (1853-57, öfversättning och förklaring af Michelangelos, Rafaels, Titians och andra målares bref) samt det mycket använda arbetet Leben der griechen und römer, nach antiken bildwerken dargestellt (i förening med Koner; 1860-64, 4:de uppl. 1876) m. m.
Guhrauer, Gottschalk Eduard, tysk literaturhistoriker, f. 1809, d. 1854, blef 1837 lärare vid gymnasiet i Köln, 1841 universitetsbibliotekarie i Breslau och 1843 professor vid denna stads universitet. Han författade bl. a.: Kurmainzin der epoche von 1672 (1839); Lessings erziehung des menschengeschlechts, kritisch und philosophisch erläutert (1841); G. W. von Leibniz, eine biographie (1842) m. m. Han utgaf dessutom bl. a. "Das Heptaplomeres des Jean Bodin" (1841); "Leibniz' deutsche schriften" (1838-40) och "Goethes briefwechsel mit Knebel" (1851) samt fortsatte Danzels verk öfver Lessing (1853).
Guiana. Se Guyana.
Guibert [gibär], Jacques Antoine Hippolyte de, grefve, fransk militärskriftställare, f. 1743, d. 1790, följde sin fader, som var stabschef vid franska armén i Tyskland, under sjuåriga kriget (1756-63) och i fälttåget på Corsica 1767. G. var krigsministern S:t Germains och senare äfven Briennes biträde vid alla de förändringar, som vidtogos i armén. Han gjorde sig dock mest känd genom sina krigsvetenskapliga arbeten, i synnerhet Essai général de tactique (1772) och Oeuvres militaires (1803), samt genom sitt skönliterära skriftställeri, hvilket beredde honom en plats i Franska akademien (1786). C. O. N.
Guicciardini [guittjar-], Francesco, italiensk häfdatecknare, f. 1482 i Florens, d. derstädes
1540, var först advokat i sin födelsestad och derefter sändebud vid Ferdinand den katolskes hof, fick sedan af påfven Leo X uppdrag att förvalta Modena och Reggio, utnämndes till påflig general-löjtnant samt försvarade i denna egenskap det af fransmännen belägrade Parma och kufvade ett uppror i Bologna. 1534 återvände han till Florens, der han 1536 uppträdde mot florentinernas försök att återställa den republikanska författningen och genomdref Cosimos dei Medici val till hertig. Hos Karl V stod han i stort anseende. G:s förnämsta historiska verk är Istoria d'Italia, hvilket behandlar tidrymden från 1492 till 1530. Det utkom 1561 och upplefde på femtio år tio upplagor uti Italien (senaste upplagan utgafs 1875) samt öfversattes till åtskilliga språk. Opere inedite utgåfvos i tio band 1854-68. Jfr Benoist, "Etude sur Guichardin, écrivain et homine d'état" (1862).
Guiccioli [guittjali], Florence Teresa, grefvinna, född i Paris 1799, död 1873, vann en viss ryktbarhet genom sin förbindelse med den engelske skalden Byron. (Se Byron, G. N. G, sp. 1409, 1410). Hon var syster till den italienske filhellenen P. di Gamba. 1851 äktade hon markis de Boissy.
Guichard [gisjar], Karl Gottlieb, kallad Quintus Icilius, preussisk militär, Fredrik II:s gunstling, f. 1724, blef, sedan han utan framgång sökt en professur i Leiden, 1747 fänrik i nederländska armén. 1752 lemnade han krigstjensten och sysselsatte sig derefter med studier öfver den grekiska och romerska krigskonsten. Vid sjuåriga krigets utbrott (1756) inträdde han i hertig Ferdinands af Braunschweig armé och blef genom denne bekant med konung Fredrik II af Preussen, med hvilken han snart, på grund af sina stora kunskaper, kom på förtrolig fot. Under ett samtal om det romerska krigsväsendet kallade konungen af misstag en centurion vid namn Quintus Caecilius för Quintus Icilius, och då G. rättade misstaget, sade Fredrik: "då skall han (G.) heta Quintus Icilius", hvilket namn konungen ock lät insätta i rullorna i st. f. G:s förra. 1759 utnämndes G. till chef för en bataljon frivillige. Ett mindre ärofullt uppseende väckte G. 1762, då han på konungens befallning företog plundringen af slottet Hubertsburg. Död, såsom öfverste, d. 15 Maj 1775. G. författade Mémoires militaires sur les grecs et les romains etc. (1758) och Mémoires critiques et historiques sur plusieurs points d'antiquités militaires (1773).
Guiche [gisj], Diane, grefvinna de G., kallad La belle Corisande, dotter af Paul d'Andouins, blef 1580 enka efter guvernören i Bajonne Philibert de Gramont, grefve de G. Henrik IV af Navarra blef dödligt förälskad i henne. Hon besvarade hans kärlek och stod honom på ett verksamt sätt bi i hans strider mot ligan: hon sålde sina gods och diamanter och utrustade på egen bekostnad en här af 20,000 gascognare. Henrik skref henne till med sitt eget blod, att hon skulle blifva hans gemål, men han höll ej ord, och Diane G. dog glömd omkr. 1620. Henriks bref till henne publicerades i "Mercure", 1769.
Källa: Project Runeberg ·
