Sida 395
Hartmann ...
Köpenhamn. Fadern, August H., var organist och farfadern, Johann H. (från Schlesien, d. 1793, kompositör af Balders död och Fiskerne, ur hvilken senare folksången "Kong Christian stod ved höjen mast" är hemtad), kapellmästare i nämnda stad. Redan vid 19 års ålder (1824) blef H. sin faders biträde som organist vid garnisonskirken. Vid 20 års ålder uppträdde han såsom kompositör af en kantat och en konsertuvertyr, hvarigenom han genast ställdes i de betydande och lefvande konstnärernas led. Då Marschner 1836 kom till Köpenhamn, fattade denne intresse för H. och rådde honom att resa utrikes för att ytterligare utbilda sig. H. följde rådet och begaf sig till Tyskland, Frankrike och Schweiz. I Kassel besökte han Spohr, hvars inflytande märkes i hans tidigare verk, och hvilken han tillegnade en Symfoni i g moll. I Paris erhöll han af Rossini, Spontini m. fl. uppmuntrande loford. Redan 1836 valdes H. till medlem af administrationen för "Musikföreningen" i Köpenhamn, blef 1839 dess förman, 1842 organist i Vor Frue kirke och 1865 "medbestyrer" samt lärare i teori och orgelspel vid Köpenhamns nya konservatorium, hvarjämte han stått i spetsen för studentsångföreningen nästan alltifrån dess stiftelse. -- H. hör till Danmarks mest nationella kompositörer. Om redan Weyse och Kuhlau i någon mån närmade sig den danska folkvisan, men blott genom att med en viss försigtighet kopiera densamma, så utgöres deremot en väsentlig sida i H:s -- liksom i hans måg N. W. Gades -- geni af en fullkomligt sjelfständig reproduktion af folkvisans ton och anda. Närmast var det medeltidens folkton, som anslog honom och sökte sig ett uttryck bl. a. i de dramatiska alstren Ravnen (1832), Syvsoverdag (1840), Undine (1842) och framförallt Liden Kirsten (1846), en af Danmarks populäraste operor. Samma riktning ger sig tillkänna äfven i en mängd härliga studentsånger. Men medeltiden bildar för H. blott en brygga öfver till den fornnordiska andan, och hans egentliga originalitet ligger i hans försök att inom tonernas ideala verld återkalla denna till lif. De förnämsta stegen på denna väg äro: musiken till Öhlenschlägers Guldhornene (1832), Olaf den hellige (1838) och Hakon jarl (1844), vidare till Bournonvilles balletter Valkyrien (1861) och Thrymskviden (1868) samt slutligen till körverket Völvens spådom (1872), hvilket anses såsom höjdpunkten i denna riktning. I H:s konstnärslynne ingår ett lättare och ett tyngre element. Utan de lätta dansmelodierna hade han ej kunnat knyta en så trofast förbindelse med balletten, en konstform, som i Danmark måste tillerkännas en nationel betydelse, hur mycket det än stöter en främling att se nordens gudar dansande. Det tyngre elementet åter yttrar sig dels såsom lärd djupsinnighet, dels såsom en gigantisk mystik, som lossar formens band och deruti stundom kommer Richard Wagner nära, ehuru med full sjelfständighet och utan Wagners tendentiösa nedbrytande af alla bestående former. H. skref diverse skådespelsmusik, flere uvertyrer, symfonier och kantater (bland dem kantaten till Thorvaldsens likbegängelse 1844, till
studentföreningsbyggnadens invigning 1863 samt till Köpenhamns universitets jubelfest 1879), sånger (Salomo og Sulamith, Hiortens flugt m. m.), kyrksaker, pianosaker (novelletter) etc. Jfr Thrane: "Danske komponister" (1875). -- 2. Emil H., den föregåendes son, f. i Köpenhamn 1836, blef 1861 organist vid en förstadskyrka och 1871 vid Kristiansborgs slottskyrka samt drog sig 1873 af helsoskäl tillbaka till privatlifvet. Af hans kompositioner, som äfven i utlandet vunnit uppmärksamhet, må nämnas operan Elverpigen, Nordische volkstänze för orkester, uvertyren Eine nordische heerfahrt, körverket Vinter og vår samt diverse symfoni- och kammarmusik. A. L.
Hartmann, Julius von, preussisk general, f. 1817, trädde 1834 i preussisk militärtjenst, besökte 1839--42 krigsskolan i Berlin och blef 1848 premierlöjtnant med anställning vid generalstaben. 1857 utnämndes han till öfverstelöjtnant och chef för afdelningen för arméangelägenheter i krigsdepartementet samt kom derigenom att deltaga i förarbetena för den preussiska härens reorganisation. Krigsministeriet lemnade han 1860 till följd af meningsskiljaktighet med ministern v. Roon och återgick då till den praktiska krigstjensten. Han befordrades s. å. till chef för 6:te armékårens generalstab, kort derefter till öfverste och 1865 till generalmajor. Sedan han såsom befälhafvare för en kavalleridivision med utmärkelse deltagit i fälttåget mot Österrike 1866, utnämndes han till generallöjtnant (1867) och beordrades att biträda det bajerska krigsministeriet vid omorganisationen af den bajerska hären. Vid mobiliseringen 1870 erhöll han befälet öfver första kavalleridivisionen, och i franska kriget förde han denna kår i slagen vid Colombey-Nouilly och Gravelotte samt vid belägringen af Metz. Han blef i Jan. 1871 befälhafvare för en mindre armékår, utkämpade fäktningarna vid Villechaux och Château-Renauld samt besatte Tours. Efter krigets slut blef han guvernör i Strassburg (1871) och kavallerigeneral (1873). 1875 lemnade han tjensten. Död 1878.
Hartmann, Moritz, tysk skriftställare, f. 1821 i Böhmen, af en judisk familj, utgaf 1845 sin första diktsamling: Kelch und schwert (3:dje uppl. 1851), hvilken straxt gaf honom rang såsom en framstående politisk lyriker. 1848 ställde han sig i spetsen för det tyska partiet i sitt hemland och blef vald till deputerad för Leitmeritz vid parlamentet i Frankfurt. I Okt. s. å. begaf han sig till Wien, der han deltog i oroligheterna. Han var äfven delaktig i upproret i Baden, efter hvars olyckliga utgång han begaf sig på resor. Under Krimkriget uppträdde han på krigsskådeplatsen såsom korrespondent för "Kölnische zeitung". Sedan begaf han sig åter på resor och slog sig 1860 ned i Genève. 1863 flyttade han till Stuttgart såsom redaktör för "Freya" och 1868 till Wien, der han öfvertog redaktionen af följetongen i "Neue freie presse". Död 1872. Bland hans arbeten märkas, utom ofvan nämnda diktsamling, de i Heines manér hållna Reimchronik des pfaffen Mauritius (1849), Adam und Eva (1851; ny uppl. 1866), ett idylliskt epos, Tagebuch aus der
Källa: Project Runeberg ·
