Sida 396
Hartmann ...
Provence und Languedoc (1852), rik på fina iakttagelser och målande skildringar, Erzählungen eines unsteten (1858), novellen Von frühling zu frühling (1860) samt tvänne samlingar noveller (Novellen, 1863, och Nach der natur, 1866). Af dikterna äro de politiskt färgade, såsom Neuere gedichte (1847) och Zeitlosen (1859), de värdefullaste. Hans samlade skrifter utgåfvos 1873--74.
Hartmann, Karl Robert Eduard von, tysk filosof, föddes i Berlin d. 23 Febr. 1842, inträdde 1858 i gardesartilleriregementet, men tog 1865, till följd af en knäskada, afsked såsom premierlöjtnant. Redan under sin officerstid hade han börjat hängifva sig åt spekulationen, fann vid 22 års ålder, att "tanken var hans kallelse", och började "utan plan" nedskrifva de betraktelser, som sammanfattats i hans förnämsta verk, Philosophie des unbewussten, versuch einer weltanschauung (1869, 7:de uppl. 1875; "Verldsprocessens väsen eller det omedvetnas filosofi", 1877--78). -- Hvad den allmänna ståndpunkten angår, sluter H. sig i det väsentligaste till Schopenhauers läror. Med Schopenhauer är han derom ense att medvetslös vilja, fattad såsom teleologiskt verkande kraft, är väsendet i allt samt att individuel tillvaro i allmänhet och i all synnerhet dess högsta form, medvetandet, i sjelfva verket äro detsamma som hämmad vilja, d. ä. lidande. Båda tänkarna söka ock derför göra den meningen gällande att sjelfva tillvaron såsom blott sådan är något förnuftsstridigt och olyckligt. Men då Schopenhauer dervid hvarken söker något slags förklaring af den ifrågavarande hämningen hos viljan ej häller tänker sig något sätt, hvarpå den skulle kunna upphöra och tillvarons elände taga ett slut, utan betraktar detta elände såsom ett åtminstone för verlden i det hela nödvändigt ondt, så framhåller derimot H., att tillvaron i sjelfva verket beror på en abnormitet och går i sin utveckling hän mot sin egen förintelse. Just i detta sistnämnda förhållande, anmärker han, visar sig, att, ehuru tillvaron öfver hufvud är något högst olyckligt, tillvaron, sådan den f. n, är, är den bästa af all tillvaro. Hon har tillkommit derigenom att viljan -- medvetslös som hon var och derför handlande i blindo -- råkade liksom af en slump förbinda sig med intelligensen, en annan ursprunglig, dock till väsendet passiv, princip, och blef derigenom hämmad. Verldsutvecklingen syftar nu till att göra denna hämning allt skarpare och märkbarare, följaktligen gifva medvetandets faktor en allt större betydelse. Menniskan är bland alla jordens varelser den enda, som känner ett så djupt lidande, att det kunnat väcka henne till egentligt medvetande. Men jämväl menskligheten har en utveckling att genomgå, innan hon kan komma fram till den höga grad af medvetenhet, som kan för henne i hela dess vidd blotta tillvarons elände. Också visar oss hennes historia huru "illusionerna" skingrats, den ena efter den andra. Den första af dessa "illusioner" är den, som anser lyckan möjlig att vinna för den här i jordelifvet existerande individen. Inom kulturhistorien representeras detta stadium
af den förkristna kulturen. Medveten om det närvarande lifvets elände, inträdde menskligheten med kristendomens uppkomst i "illusionens" andra stadium, väntande lyckan för individen i ett kommande lif. Men äfven denna "illusion" har den moderna tidens ande börjat skingra, och så har illusionens tredje stadium börjat inträda, det stadium, då menniskan icke längre anser lyckan möjlig att vinna för henne som individ, utan endast i "verldsprocessens framtid", af en lyckligare efterverld. Denna illusion skall ramla, då det visar sig, att menskligheten, i den mån hon fortskrider i kultur, d. v. s. vinner högre grad af medvetenhet och inrättar sitt lif efter medvetna grundsatser, långt ifrån att blifva lyckligare, tvärtom varder allt olyckligare eller åtminstone allt klarare inser djupet af sitt ohjelpliga elände. Omsider skall hon, lik en utlefvad och lefnadstrött åldring, blott vara egnad att ingifva betraktaren den enda önskan att hon snart måtte få dö. Äfven medvetna varelser annanstädes i verdsalltet och verlden i det hela gå ett dylikt mål till mötes. Och till högre medvetenhet utvecklar sig -- det visa de nyare evolutionsteorierna -- också naturen i det hela. Den medvetna faktorn -- och fullt medveten är blott den, som verkligen känner tillvarons elände, ty medvetande derom är allt medvetandes innersta väsende och högsta mål -- skall omsider få öfverhanden, och då kan det blifva möjligt att genom en akt af medvetande förinta all verlden -- verldsutvecklingens mål. De kraf, som en dylik verldsåsigt ställer på den enskilde, måste blifva väsentligen andra än de, som Schopenhauer tänkte sig. Då för honom den frivilliga hungersdöden var individens högsta sedliga mål, är för H. sjelfmordet visserligen ur rent egoistisk synpunkt mest att rekommendera, men det är människans pligt att af intresse för den verld och den mensklighet hon tillhöt lefva och egna sitt lif åt dess utveckling till en allt högre kultur, för att derigenom påskynda slutet. Till följd deraf får H:s etik omedelbarligen ett positivt utseende, ehuru den ytterst afser sjelfförintelsen -- men icke individens, utan verldsalltets. Den betydande spridning H:s läror vunnit förklaras lätt, dels af de omständigheter, som i våra, dagar gynna spridningen af pessimistiska läror i allmänhet, dels af den mera tilltalande form dessa, trots hans många egendomliga fantasterier i detaljerna, onekligen hos honom vunnit, icke minst derför att han ger sin samtids menniskor dispens från sjelfförintelsens pligt och anvisar pessimisten ett åtminstone i någon mening positivt mål, för hvilket det är honom såsom pessimist värdigt och möjligt att sträfva. Af H:s öfriga filosofiska skrifter må nämnas: Das ding an sich und seine beschaffenheit (1871), Die selbstzersetzung des christenthums und die religion der zukunft (2:dra uppl. 1874), Das unbewusste vom standpunkt der physiologie und descendenztheorie (1877). Han har dessutom författat flere estetiska uppsatser, t. ex. Über Shakespeares Romeo und Julia (1874), samt uppträdt, under psevdonymen Karl Robert, med åtskilliga dramatiska arbeten L. H. Å.
Källa: Project Runeberg ·
