Sida 730
Holstein ...
till en del framkallades af Danmarks angrepp på Holstein-Gottorp, nödgades danske konungen i början, efter Karl XII:s landstigning på Själland (1700), lemna H.-Gottorp; men 1713, efter Stenbocks kapitulation vid Tönning, bemäktigade han sig den gottorpska andelen af Slesvig, och sedan Sverige i freden i Frederiksborg (1720) förbundit sig att icke understödja Karl XII:s systerson Karl Fredriks (1702--39) anspråk på det slesvigska området, förenades 1721 hela Slesvig med Danmark. All politisk förbindelse mellan H. och Slesvig blef derigenom upphäfd. Successionsordning i Slesvig blef då den danska Kongeloven (af 1665), enligt hvilken arfsrätt tillkom både manliga och qvinliga ättlingar af konung Fredrik III (1648--70), medan arfsrätten enligt 1579 års fördrag var agnatisk, men utsträckt till alla ättegrenarna af sönderborgska och gottorpska husen. -- Genom hertig Karl Fredriks gifte med kejsar Peter I:s dotter Anna erhöll hans son Karl Peter Ulrik 1762 Rysslands kejsarekrona. Då han, såsom kejsare kallad Peter III, s. å. på kejsaretronen efterträddes af sin gemål, Katarina II, blef hans son Paul (1762--73) hertig af H.-Gottorp, och denne afträdde genom det s. k. mageskiftet 1773 till konung Kristian VII af Danmark sitt hertigdöme, men fick i ersättning Oldenburg och Delmenhorst. Dessa land skänkte han 1774 åt sin farfars kusin Fredrik August. (En broder till denne, Adolf Fredrik, hade 1751 blifvit svensk konung.) -- Hela H. hade sålunda blifvit förenadt med Danmark, men var fortfarande ett tyskt län, tills Kristian VII genom Tyska rikets upplösning 1806 blef suverän furste öfver H. Då Tyska förbundet 1815 upprättades, inträdde konungen af Danmark för H. och Lauenburg såsom medlem af detsamma. Ridderskapet i H. och i det under tidernas lopp förtyskade Slesvig fordrade emellertid, att den ständerförfattning, som tyska förbundsakten garanterade H., skulle blifva gemensam för H. och Slesvig. Den "schleswig-holsteinska rörelsen" lade sig för en tid, men väcktes till nytt lif af landtfogden U. J. Lornsen, som 1830 i flygskriften "Ueber das verfassungswerk in Schleswig-H." yrkade, att Slesvig och H. såsom en stat med egen författning och förvaltning skulle i personalunion förenas med Danmark: "blott konungen och fienden borde vara gemensamma". Konung Fredrik VI upprättade också 1834 för de båda hertigdömena en gemensam regering, på Gottorps slott, och en gemensam högsta domstol, i Kiel, men de fingo särskilda ständerförsamlingar. Jäsningen ökades, då hertig Kristian af Augustenborg (se Augustenborg), i egenskap af hufvudman för den äldre af de båda qvarlefvande hertigliga sönderborgska linierna, 1837 påstod sig, obefogadt nog, vara närmaste arfvinge till Slesvig och H., ifall danska konungahusets mansstam utdoge. För att lugna den upprörda sinnesstämningen i hertigdömena visade konung Kristian VIII i början alltför stor eftergifvenhet och utnämnde till och med hertig Kristians broder Fredrik (se Augustenborg) till
ståthållare öfver Slesvig och H. (1842). Slutligen förmåddes han dock af missnöjet i Danmark och de båda hertigarnas ohöljda stämplingar att 1846 afsätta ståthållaren och genom ett öppet bref förklara "Kongelovens" tronföljdsordning vara gällande i Slesvig. Men det var icke möjligt för honom eller hans efterträdare, Fredrik VII (1848--63), att qväfva den schleswig-holsteinska rörelsen; underrättelsen om Februarirevolutionen i Frankrike ökade jäsningen, och d. 23 Mars 1848 höjde schleswig-holsteinarna upprorsfanan. De upproriske erhöllo understöd af Tyska förbundet, och danskarna blefvo slagna vid Slesvig (d. 23 Apr. s. å.); men sedan de vid Dybböl (d. 5 Juni) vunnit en vacker seger, afslöts under svensk-norsk bemedling ett stillestånd i Malmö (d. 26 Aug.). I April 1849 började kriget å nyo, men slöts efter danskarnas seger vid Fredericia med ett nytt stillestånd (i Berlin d. 10 Juni), hvilket 1850 ledde till freden i Berlin. I H. fortfor emellertid upproret, och först 1851 kufvades detsamma af österrikiska trupper. Slesvigs och Holsteins ställning till Danmark ordnades så, att för alla tre landen upprättades en gemensam eller s. k. helstats-författning ("fällesforfatning"), 1855, och att hvarje land fick sin särskilda provins-författning. Tronföljdsfrågan afgjordes genom fördraget i London mellan de fem stormakterna och Sverige-Norge 1852, då hertig Kristian af Glücksborg (som tillhörde en yngre gren af sönderborgska huset, urspr. kallad H.-Beck) erkändes såsom tronföljare i Danmark och hertigdömena efter den barnlöse Fredrik VII och tronföljden inom hans slägt gjordes agnatisk. På denne hertig Kristian hade kejsar Nikolaus af Ryssland 1851 öfverflyttat sina arfsanspråk på H. såsom hufvudman för den holstein-gottorpska linien, och på honom öfverflyttade äfven hans gemål, Louise af Hessen-Kassel, konung Kristian VIII:s af Danmark systerdotter, som efter sin moders och sina syskons afsägelse var närmaste arfvinge till Danmark, sina anspråk på danska tronen. Denna tronföljdsordning bekräftades af danska riksdagen 1853, sedan hertig Kristian af Augustenborg 1852 för sig och sin familj lofvat att aldrig framställa några anspråk på hertigdömena. -- Både danskar och tyskar voro missnöjda med helstatsförfattningen, och danska regeringen fann sig 1858 föranlåten att upphäfva densamma i fråga om H. Sedan man förgäfves sökt åstadkomma en ny helstatsförfattning, utsöndrades H. d. 30 Mars 1863 ur helstaten, hvarefter en för Danmark och Slesvig gemensam författning (den s. k. "Novemberförfattningen") d. 18 Nov. s. å. utfärdades. Tre dagar förut (d. 15 Nov.) hade Fredrik VII aflidit och efterträdts af Kristian IX, och vid underrättelsen derom lät hertig Fredrik af Augustenborg, trots sin faders, Kristians, afsägelse, hylla sig såsom hertig i Slesvig och H. Österrike och Preussen, hvilka genom sitt deltagande i London-traktaten en gång underkänt de augustenborgska anspråken, påstodo, att "Novemberförfattningen" strede mot gifna löften, och då Danmark vägrade att återkalla densamma, började de krig. Tyskarna intogo Dannevirke
Källa: Project Runeberg ·
