Hamilton, svensk adlig ätt, är en gren af den urgamla engelsk-skotska slägten H. Halfbröderna Hugo och Ludvig H., söner till ärkebiskop Malcolm H. i Cashel på Irland (d. 1629), trädde i förra hälften af 1600-talet i svensk krigstjenst och blefvo naturaliserade svenske adelsmän samt 1654 upphöjde i friherrligt stånd, friherrliga ätten H. af Deserf. Hugo H. återvände, sedan konung Karl II af England 1660 tilldelat honom titeln lord Clonawly, 1662 till Irland, hvarest hans ätt utgick på manssidan med hans son William. Äfven Ludvig H. vände i början af 1660-talet tillbaka till sin fäderneö, der ännu 1864 hans ätt qvarlefde på svärdssidan. En yngre broder till den ofvannämnde Hugo, John H., hade två söner, Malkolm och Hugo, hvilka trädde i svensk tjenst 1689 samt erhöllo svensk friherrlig värdighet och blefvo stamfäder för friherrliga ätten H. af Hageby. Från den äldre af dessa härstammar den nu lefvande friherrliga ätten H. af Hageby. Den yngre broderns friherrliga ätt utdog 1805, men från hans sjette son, Gustaf David H. som 1751 upphöjdes i grefligt stånd, härstammar den nu blomstrande grefliga ätten H.
1. Hamilton, Malkolm, friherre af Hageby, född på Irland 1635, ingick 1654 i svensk krigstjenst, på uppmaning af sin ofvannämnde farbroder frih. Hugo H. af Deserf, utnämndes 1678 till öfverste for Elfsborgs regemente samt 1698 till generalmajor och landshöfding i Vesternorrlands län. 1664 hade han naturaliserats såsom svensk adelsman och 1689 upphöjts i friherrligt stånd. Död i Stockholm d. 19 Jan. 1699.
2. Hamilton, Hugo, friherre af Hageby, den föregåendes broder, krigare, född på Irland, kom 1680 till Sverige och tjenade först vid Elfsborgs regemente, för hvilket hans broder då var öfverste. 1703 utnämndes han till öfverste för Smålands tre- och fem-männingsregemente samt 1710 till öfverste för Jönköpings regemente, generalmajor och kommendant i Malmö. 1711 förordnades han till öfverkommendant i Göteborg. 1716 blef han generallöjtnant och landshöfding i Vesternorrlands län, men lemnade landshöfdingeposten 1719, då han utnämndes till generalfälttygmästare. 1689 upphöjdes H. i friherrligt stånd. Död d. 19 Jan. 1724.
3. Hamilton, Hugo Johan, friherre af Hageby, son af H. 1, fältmarskalk (födelseåret okändt), blef 1692 löjtnant vid lifgardet, 1700 öfverstelöjtnant och 1702 öfverste vid lifdragonerna samt utnämndes 1708 till generalmajor af kavalleriet. H. deltog i Karl XII:s fälttåg, kämpade i slagen vid Narva, Klissov, Fraustadt och Pultava samt blef genom kapitulationen i Perevolotsjna (1709) gjord till rysk fånge. Först 1722 återkom han till Sverige, der han ansetts för död. Han utnämndes 1722 till general och 1734 till fältmarskalk och lemnade krigstjensten 1746. Död d. 9 Jan. 1748.
4. Hamilton, Gustaf David, grefve, son af H. 2, fältmarskalk, född d. 29 Jan. 1699, blef 1716 volontär vid lifdragonerna och 1718 kornett, men lemnade inom kort Sverige för att i Frankrike lära krigskonsten. 1720 blef han kapten i fransk tjenst och 1740 öfverstelöjtnant. Han återvände derefter till sitt fädernesland, der han 1741 utnämndes till öfverste för ett värfvadt regemente, 1747 till generalmajor och 1755 till generallöjtnant. Han deltog i det pommerska kriget (1756--62) och erhöll såsom den äldste närvarande generalen d. 27 Juni 1758 öfverbefälet öfver svenska hären efter grefve G. F.
von Rosen. H. framryckte med hären till Neu-Ruppin i Brandenburg, men måste redan i Okt. draga sig tillbaka till svenska Pommern. Med anledning af återtåget fick han från kanslipresidenten emottaga skrifvelser af så sårande innehåll, att han genast begärde och d. 24 Nov. 1758 fick afsked ej blott från öfverbefälet, utan äfven ur krigstjensten. 1765 erhöll han fältmarskalks titel och 1778 rang som en af rikets herrar. Död på Barsebäck i Malmöhus län d. 29 Dec. 1788.
5. Hamilton, Adolf Ludvig, grefve, den föregåendes son, memoarförfattare, född d. 1 Juni 1747, blef 1759 fänrik vid kronprinsens regemente och 1766 kammarherre hos kronprinsen (sedermera Gustaf III). Död på Tidaholm i Vestergötland d. 10 Okt. 1802. H. författade, ännu icke af trycket utgifna, anteckningar rörande Sveriges historia under åren 1718--1800.
6. Hamilton, Gustaf Wathier, grefve, den föregåendes son, landshöfding, född d. 5 Juli 1783, fick 1805 häradshöfdings namn och värdighet samt utnämndes 1808 till assessor i Svea hofrätt, 1809 till statssekreterare vid Kammarexpeditionen och s. å. till justitieråd. 1826 förordnades han till landshöfding i Östergötlands län. Död i Linköping d. 8 Dec. 1835. Han åtnjöt stort anseende såsom ämbetsman och troddes vara bestämd till grefve Rosenblads efterträdare såsom justitiestatsminister. Han efterlemnade anteckningar från tiden 1809--35, hvilka ännu icke blifvit öppnade.
7. Hamilton, Hugo Adolf, friherre af Hageby, sonsons sonson af H. 3, generalpostdirektör, f. 1802, student i Upsala 1819, filos. mag. 1824, blef 1828 andre sekreterare i kabinettet för utrikesbrefvexlingen, men lemnade 1834 denna plats. Såsom kammarherre hos kronprins Oskar (1826--39) kom han i vänskapligt förhållande till denne, hvilket icke skulle blifva utan betydelse efter dennes uppstigande på tronen. Vid 1840 års riksdag kallades han af Karl XIV Johan att såsom chef för finansdepartementet inträda i statsrådet, men afböjde anbudet. Af konung Oskar I förmåddes H. att 1844 öfvertaga ledningen af kungliga teatern, hvars dåliga ekonomiska ställning han lyckades förbättra genom sträng sparsamhet. Den svenska dramatiken sökte han uppmuntra genom att på k. teaterns repertoar upptaga flera arbeten af inhemska författare, såsom Börjesson, Blanche, Jolin, Dahlgren och Ridderstad. Ehuru H. 1845 blifvit utnämnd till generalpostdirektör, qvarstod han såsom teaterdirektör till 1848. Till följd af ett missförstånd mellan honom och regeringen måste han 1850 afgå från generalpostdirektörsplatsen. Ifrån och med 1828 deltog H. i riksdagarna och arbetade framförallt för en representationsförändring. Af Örebro läns landsting insattes han 1867 i Första kammaren. Varm älskare af skön konst, tecknade och utgaf H. flere litografiska arbeten, bl. a. illustrationer till Nicandeis "Runor" (1825), Tegnérs "Frithiofs saga" (24 plancher) och "Axel" (1830; 12 plancher), Teckningar ur Skandinaviens äldre historia (1830--31; 28 pl), plancher öfver återfinnandet af Gustaf II Adolfs lik på slagfältet vid Lützen, öfver Gustaf Adolfs och Axel Oxenstiernas möte i lägret vid Nürnberg m. m. 1840 blef han ledamot och 1848 hedersledamot af Akademien för de fria konsterna. Död å Boo i Nerike, d. 5 Juni 1871.
8. Hamilton, Henning Ludvig Hugo, grefve, son af H. 6, statsman, skriftställare, föddes i Stockholm d. 16 Jan. 1814, blef 1828 student i Upsala, 1829 underlöjtnant vid Svea artilleriregemente och 1831, efter aflagd kansliexamen, antagen till e. o. kanslist i Handels- och finansexpeditionen. Han tjenstgjorde emellertid hufvudsakligen vid regementet, vid hvilket han 1835 utnämndes till löjtnant, men från hvilket han 1836 tog afsked, med rättighet att såsom lönlös i regementet qvarstå. 1837 tjenstgjorde han såsom lärare i topografi och fortifikation vid krigsakademien, var 1837--43 lärare i taktik och reglementen vid den i Stockholm inrättade läroanstalten för linieofficerare samt erhöll 1839 transport som löjtnant till Topografiska kåren, der han 1845 befordrades till kapten. Under tiden tjenstgjorde han såsom kammarherre först hos kronprinsessan Josefina (1841--43), sedermera hos prinsarna Karl och Gustaf, under hvilkas vistelse vid Upsala universitet (1844--45) han i sjelfva verket var deras guvernör. 1847 utnämndes H. till major i armén och stabschef vid Lifgardesbrigaden (hvilken senare befattning han innehade till 1852) samt förordnades 1848, efter landtmarskalken grefve G. A. Sparres utnämning till justitiestatsminister, till landtmarskalk för den återstående delen af riksdagen. Han hade dessförinnan deltagit i det politiska lifvet såsom ordförande i bevillningsutskottet (1840 och 1847), såsom ledamot i statsutskottet (1844) och i den af K. M:t nedsatta, s. k. representationskomitén (1846--47). 1850 utnämndes H. till öfverstelöjtnant i armén och blef 1851 tillförordnad samt 1852 utnämnd till landshöfding i Östergötlands län. Vid riksdagarna 1853--54 och 1856--58 var H. åter landtmarskalk. 1858 kallades han till konsultativt statsråd och var 1859--60 chef för ecklesiastikdepartementet samt 1861--64 envoyé extraordinaire et mistre plènipotentiaire i Köpenhamn. Under de för Danmark så betydelsefulla åren 1863--64 lade han i dagen de varmaste sympatier för det kämpande broderlandet och då, efter Fredrik VII:s död, underhandlingarna om en närmare anslutning mellan Sverige-Norge och Danmark afbrötos, lemnade han sin ministerpost och qvarstod derefter såsom envoyé i disponibilitet till 1879, då han erhöll afsked med pension. -- H:s långa ledighet från statstjenst har icke varit en hvila från arbete. Det är förvånansvärdt huru han, med sin långt ifrån starka helsa, kunnat utföra alla de olikartade uppdrag, till hvilka det allmänna förtroendet till hans karakter och skicklighet kallat honom. 1866 valdes han till en af fullmäktige i riksgäldskontoret, hvilkas ordförande han var 1867--72; 1867--81 var han ledamot af riksdagens första kammare och 1877 denna kammares talman; 1868, 1873 och 1878 medlem af kyrkomötet, 1868 och 1873 ordförande i kyrkolagsutskottet, 1869, 1872 och 1875
ordförande vid adelsmötet samt 1876--81 i riddarhusdirektionen. 1872 blef han, efter föregångna val, kansler för universiteten i Upsala och Lund. Han har beklädt platsen såsom ordförande i komitén för granskning af planerna för rikets fästningsbyggnader (1867), i komitén för ombesörjande af en revision af 1686 års kyrkolag (1869--73), i komitén för revision af stadgar för rikets allmänna läroverk (1872), i direktionen för allmänna brandförsäkringsverket för byggnader å landet (1870--81), i direktionen öfver Göta kanalverk (1858--62 och 1873--81) samt i Allmänna hypoteksbanken (1875--81). Vid ärkebiskopsvalet 1870 och vid flere biskopsval tillföllo honom röster. H. har varit medlem af de flesta svenska lärda och vittra samfund samt en mängd utländska. 1839--43 var han sekreterare i Krigsvetenskaps-akademien, och till ledamot af Svenska akademien valdes han (i ledigheten efter frih. C. D. Skogman) 1856 samt tjenstgjorde såsom denna akademis sekreterare 1874--81. År 1868 blef han hedersdoktor i filosofiska fakulteten vid Lunds och 1879 i juridiska fakulteten vid Köpenhamns universitet. -- Det område, på hvilket H:s förmåga har gjort sig på det mest glänsande sätt gällande, har varit det politiska, särskildt det parlamentariska. Hans parlamentariska vältalighet har varit snarare af det fina slaget än af det starka och djupa: hon utmärker sig genom qvickhet och fyndighet och har framträdt såsom genomandad af en sann ridderlighet och väl förtrogen med den klingande frasens makt. Till sin politiska karakter har H. varit aristokratisk, konservativ och konungsk, men derför för ingen del afgjordt regeringsvänlig. Han har tvärtom ofta uppträdt i bestämd opposition mot just den ministèr -- den De Geer-Gripenstedtska -- af hvilken han sjelf en gång var medlem. Så t. ex. stod han vid riksdagen 1865 i främsta ledet bland representationsreformens motståndare. Förnämsta orsaken till hans opposition torde böra sökas i regeringens hållning i danska frågan, genom hvilken de löften, som han i egenskap af svensk-norsk minister å dess vägnar gifvit, förblefvo ouppfyllda. För öfrigt har med fullt fog anmärkts, att H. inom politiken snarare varit den negativa kritikens än initiativets man, och att han derför ej lyckats fästa sitt namn vid lösningen af någon enda vigtig samhällsfråga.
Vid sidan af sin offentliga verksamhet har H. utvecklat en mångsidig literär och utgifvit bl. a. Bibliothek för krigshistoria och krigskonst (1837--39, de två första delarna tills. med O. Pettersén), Tankar rörande militärundervisningen (1842), Afhandling om krigsmaktens och krigskonstens tillstånd i Sverige under konung Gustaf II Adolfs regering (1846; prisbelönt med Vitt. hist. o. ant. akad:s stora guldmedalj 1839), Kriget i Tyskland år 1866 (1869), Några betraktelser i anledning af kriget mellan Frankrike och Tyskland 1870 (1871) samt Frankrike och Tyskland åren 1866-74 (1877). För öfrigt har han, utom åtskilliga anonyma skrifter af religiöst och politiskt innehåll samt tidningsuppsatser, skrifvit Inträdestal hållet i Svenska akademien den 24 Januari 1859, Minnesteckningar öfver: Karl De Geer (1869), J. A. v. Hartmansdorff (1870), enkedrottning Josefina (1876), C. G. Rehnsköld (1878), C. F. Akrell (s. å.), J. N. Tersmeden (1879) och Jakob de la Gardie (1880) m. m. -- 1881 afsade H., sig på en gång alla sina förtroendeuppdrag och ledamotskap i akademier och vittra samfund samt återlemnade honom förlänta ordensdekorationer. Redan innan han vidtog detta steg, hade man och man emellan samt i pressen cirkulerat visserligen aldrig bekräftade, men ej häller någonsin vederlagda rykten om att H., tillföljd af förtviflad affärsställning, begått en sådan handling, som af lagen bestraffas med förlust af frihet och medborgerligt förtroende. Några månader derefter lemnade han fäderneslandet och lärer f. n. vara bosatt i södra Frankrike.
9. Hamilton, Gustaf Axel Knut, grefve, sonson af H. 5 och den föregåendes kusin, universitetslärare, född på Hönsäter i Skaraborgs län d. 29 Nov. 1831, blef 1848 student i Upsala, 1855 juris utriusque kandidat samt 1858 docent i juridik och nationalekonomi i Upsala. 1859 utnämndes han till adjunkt i nationalekonomi, folkrätt samt svensk statsoch specialrätt i Upsala och 1862 till professor i administrativrätt och nationalekonomi vid Lunds universitet. Han har varit ledamot af komitén för universitetsstatutens revision (1874) och af den skandinaviska komitén för utarbetande af förslag till ny vexellag (1877). Under åren 1866--70 redigerade han "Nordisk tidskrift för politik, ekonomi och litteratur" och har bl. a. utgifvit: Om den politiska ekonomiens utveckling och begrepp (1858), Om ägofrid efter svensk lag (1859), Om penningar och kredit (1861), Om arbetsklassen och arbetareföreningar (1865) samt Öfversigt af statsinkomsternas olika slag (1874).