Nelson

Nelson [ne'lsön], Horatio, viscount, baron af Nilen och Barnham Thorpe, hertig af Bronte, Englands mest berömde sjöhjelte, föddes d. 29 Sept. 1758 i Barnham Thorpe, i grefskapet Norfolk, och var son till kyrkoherden derstädes. Han inträdde 1770 i engelska örlogsflottan och fick till en början under halftannat årtionde i rikt mått och på vidt skilda farvatten tillfällen att inhemta erfarenheter samt ådagalägga prof på framstående skicklighet, ett till öfverdåd gränsande mod och en kraftig vilja, som bildade en egendomlig kontrast mot hans svaga och spensliga figur. Bl. a. deltog N. i Phipps' (lord Mulgraves) nordpolsexpedition 1773 och i krigsoperationerna mot spaniorerna i Honduras-bukten 1780. År 1787 gifte han sig med en vestindisk dam, enka efter en doktor Nesbit, och tillbragte derefter några år i England såsom privatman. Men 1793, sedan franska republiken förklarat England krig, erhöll N. befälet å ett linieskepp, tillhörande engelska medelhafseskadern under Hood. Han utmärkte sig nu bl. a. på Corsica vid stormningen af Bastia, och eröfringen af Calvi, der han miste högra ögat. 1796 befordrades han af Hoods efterträdare Jervis (sedermera lord Saint Vincent) till kommendör och vände 1797 slaget mot spaniorerna vid kap S:t Vincent till engelsmännens fördel genom att i ett kritiskt ögonblick utan order bryta fram ur arrièrgardet. Såsom konteramiral besköt han derefter Cadiz samt förlorade högra armen vid ett anfall mot Santa Cruz på Teneriffa. I Maj 1798 detascherades han med en mindre eskader i ändamål att hindra Bonaparte från att utlöpa ur Toulons hamn; men en storm dref honom åt sidan, och ehuru han senare sökte Bonaparte i den östra delen af Medelhafvet, lyckades det denne att obemärkt landsätta sin armé vid Alexandria (d. 1 Juli). En månad senare, natten till d. 2 Aug. 1798, angrep N. den på Abukirs redd liggande franska flottan, hvarvid han lät en del af sin eskader anfalla från landsidan genom en af sandbankar fylld passage, hvilken franske amiralen, Brueys, ansett ofarbar. N., som till antalet fartyg, men icke till deras storlek var lika stark som fienden, vann en lysande seger: af den franska eskaderns 13 fartyg undkommo endast två (äfven dessa föllo sedermera i engelsmännens händer). Denna bragd stängde för den franska expeditionen till Egypten utsigten att kunna hemvända och befäste i utomordentlig grad den engelska marinens prestige. För N., hvilken sårats i striden, medförde den bl. a. utnämning till baron of Nile and Barnham Thorpe samt (neapolitansk) hertig af Bronte. Den glans han sålunda fäst vid sitt namn fläckade han emellertid i någon mån -- åtminstone för efterverldens dom -- genom arten af de politiska och personliga förbindelser, i hvilka han derefter inlät sig vid det neapolitanska hofvet. Detta, hvilket skyddades på Sicilien genom N:s stationering på detta håll, medan fransmännen ockuperade fastlandsbesittningarna (1799), lyckades nämligen vinna hans biträde vid de blodiga straffdomar (t. ex. den öfver amiralen Francesco Caraccioli), som efter fransmännens aftåg från Neapel sattes i scen derstädes. Denna N:s undfallenhet åter anses hafva berott på den skandalösa passion, hvaraf han intagits för den beryktade engelska ministerfrun lady Emma Hamilton (se Hamilton, sp. 621). Sedan Keith utnämnts till engelska medelhafsflottans öfverbefälhafvare efter Saint Vincent (1800), följde N. lady Emma och hennes man till England, der hans eget äktenskap 1801 upplöstes. Emellertid utnämndes N. till »vice amiral af blå flaggen» och utsågs att näst under Sir Hyde Parker föra befälet öfver den starka flotta (51 fartyg, deribland 16 linieskepp), som på våren sistn. år afsändes för att spränga den mellan de nordiska makterna förnyade väpnade neutraliteten till sjös. Den 2 April 1801 verkställde denna flotta sitt ryktbara anfall på Köpenhamn. Under det att Parker med en mindre afdelning stannade kryssande på norra sidan och endast föga deltog i slaget, angrep N. från södra sidan med 1,462 kanoner och omkr. 9,000 man den förankrade danska försvarslinien, som räknade 637 kanoner och 5,234 man samt kommenderades af J. O. Fischer. Efter en tre timmars het kamp, med stort manfall å båda sidorna, gaf Parker signal att afbryta striden, men N. lydde icke, förrän flere af hans illa åtgångna skepp dels kommit på grund, dels drifvit ned mot landbatteriet »Trekroner». Sedan han slutligen sändt en parlamentär i land, antog den danske kronprinsen Fredrik ett vapenstillestånd med anledning af det ramponerade skick, i hvilket den södra delen af försvarslinien befann sig, och under tiden hölls å engelska flottan krigsråd, hvarvid beslöts att icke återupptaga striden. Efter slaget skall N. hafva förklarat, att af de 105 träffningar, i hvilka han deltagit, ingen varit blodigare än denna. Expeditionen fullföljdes genom en demonstration mot Karlskrona, hvarefter den engelska flottan, i anseende till de ändrade politiska förhållanden, som inträdde med Alexander I:s uppstigande på ryska tronen, kunde återvända hem. N. belönades med viscountvärdighet. Den 16 Aug. s. å. gjorde han ett angrepp på franska flottan vid Boulogne, men misslyckades. Efter det nya krigsutbrottet 1803 höll N. i nära två år största delen af Frankrikes sjömakt instängd vid Toulon, och då franske amiralen Villeneuve slutligen, i Mars 1805, lyckats få ut en eskader, följde N. efter honom till Vestindien och åter till Europa samt varskodde engelska amiralitetet för den hotande faran. Villeneuve blef då af Sir Robert Calder drifven till Ferrol och gick derifrån till Cadiz. Ändtligen, d. 21 Okt. 1805, fick N. tillfälle att leverera en afgörande drabbning, då Villeneuve med en fransk-spansk flotta af några och trettio linieskepp visade sig vid kap Trafalgar för att våga en drabbning samt i händelse af seger fortsätta norrut och möjliggöra Napoleons tilltänkta invasion i England. N. var jämnstark med fienden. Striden, som inleddes derigenom att den på engelsmännens läsida kommenderande amiral Gollingwood enligt beräkning genombröt den fientliga linien, slutade med en glänsande seger för den engelska flaggan. Den fientliga eskadern befanns efter slaget vara till två tredjedelar antingen förstörd eller tagen. Emellertid hade N. sjelf omkr. en timma efter bataljens början blifvit dödligt sårad af en muskötkula och afled mot aftonen. Hans qvarlefvor hvila i S:t Paulskyrkan i London. Den väldiga Nelson-pelaren på Trafalgar square derstädes utgör ett af bevisen på den britiska nationens tacksamhet och beundran för hans bragder. Bland flere andra bildstoder af N. märkes en 6 m. hög sådan, rest 1873 på en strandklippa å Anglesea. -- N:s broder William erhöll efter hans död titeln earl N. Denna värdighet ärfdes 1835 af deras systerson Thomas Bolton (död s. å.), och dennes son, Horatio N. (f. 1823), är f. n. dess innehafvare.