Handpåläggning är en gammal, hos många folk öflig ceremoni, som betecknar en religiös invigning. Grekerna tillsatte sina ämbetsmän, romarna frigåfvo sina slafvar, hebréernas stamfäder välsignade sina barn genom att lägga sina händer på deras hufvud. Inom den senare judendomen (efter babyloniska fångenskapen) invigdes folkets offentlige lärare genom handpåläggning. Den betecknade, att den, på hvilken händerna lades, invigdes åt Gud, blef hans egendom. Derför lade äfven offerpresten -- såväl hos judarna som hos hedningarna -- sin hand på offerdjurets hufvud. Från judendomen öfvergick ceremonien till kristendomen. Jesus lade sina händer på barnen och välsignade dem. Apostlarna lade sina händer på de sjuka, när de skulle bota dem. Med handpåläggning invigde församlingslärarna i Antiochia Barnabas och Paulus till deras kall såsom hednamissionärer (Apostlag. 13: 1--3). Detta bibelställe står i strid med föreställningen om en magisk
verkan af handpåläggningen. De, hvilka sålunda invigdes, voro redan uppfyllda med den Helige ande. Bibelställen, der den Helige ande säges hafva meddelats genom handpåläggningen (t. ex. Ap. gern. 8: 15 o. f.; 19: 6), anses af nyare bibelforskare tillhöra en senare tid. Inom den katolska kyrkan bibehöll sig allt framgent handpåläggningen vid biskopars och presters invigning till ämbetet äfvensom vid konfirmationens sakrament. Från katolicismen har ceremonien öfvergått till protestantismen såsom formen för invigning till kyrkliga ämbeten.