Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Harem

Ämne: Islam och arabiska världen · Antikens Grekland, Turkiet och Främre orienten

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 6 (1883), sp. 750–751 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Harem l. haram, Arab. 1. I allmänhet något, hvartill tillträdet är förbjudet, något oantastligt, heligt. (Så kallas de båda städerna Mekka och Medina haram-an, "de bägge haram", liksom Jerusalems heliga moské bär det synonyma namnet haram.) -- 2. Såväl den del af en muhammedans boning, som är särskildt anvisad åt hans qvinnor, som ock samtliga qvinnorna i denna del af boningen, då båda delarna äro, enligt regeln, otillgängliga för hvarje annan man. I stället för harem i dessa bägge sista betydelser, som mera tillhör bokspråket, begagna araberna numera vanligen det synonyma ordet harim. De särskilda rum, af hvilka harem består, och hvilkas antal naturligtvis beror af egarens rikedom och mängden af hans qvinnor, hafva i sin anordning intet, som skiljer dem från de åt husets herre och hans gäster bestämda, hvilka med ett gemensamt namn kallas selamlik. Fönstren ligga åt den af huset på alla sidor omgifna gården eller, om möjligt, åt en trädgård och äro i de bättre rummen försedda med en fint förgallrad utbyggning. maschrebijja. Det är dock blott de förmögnare, som ega skilda haremoch selamlik-rum; hos den stora massan af stadsbor begagnas rummen gemensamt, och blott vid besök af män anlägga qvinnorna slöjan eller draga sig undan i något särskildt rum. Tillträdet till harem, der ett särskildt sådant finnes, är förbjudet hvarje man. Icke ens husets slafvar eller eunuker få, utan särskild kallelse, komma längre fram än till haremsdörren, bab-el-harem, der de genom qvinliga tjenare mottaga husfruns befallningar. Blott de allra närmaste slägtingarna, nämligen de, med hvilka äktenskap är förbjudet (fader, svärfader, bröder, faroch morbröder), göra härifrån ett undantag, men deras besök är genom skick och bruk vanligtvis inskränkt till högtidliga tillfällen, såsom bröllop, barns födelse och omskärelse samt bejramsfesterna. Äfven tiden för dessa besök år knappt tillmätt, och enligt regeln äro alltid slafvinnor närvarande. Till och med en läkare får endast i nödfall tillträde till harem, aldrig vid förlossningar; och hvarken puls, tunga eller den lidande kroppsdelen visas för honom ohöljd, om ej allvarsam fara är å färde. Det är dock en lika falsk som vanlig missuppfattning att tro, att detta bud om qvinnans fullkomliga skylande för männens blickar och dermed harems otillgänglighet bero på mannens svartsjuka. Det beror blott på det med raser och luftstreck vexlande begreppet om anständighet. Liksom ingen anständig europeisk qvinna utan giltig anledning blottar den minsta del af sin fot i mäns närvaro, medan armar och barm vid högtidligare tillfållen exponeras, så utsträcker den österländska qvinnan denna föreställning om skylandets anständighet äfven till ansigte och händer. Och harems oskärande med nyfikna blickar öfver trädgårdsmuren, der de dock icke finna någonting märkvärdigare än obeslöjade ansigten, dömer orientalen på samma sätt, som vi skulle göra med dylika blickar öfver väggen till ett badhus för fruntimmer. Då de muhammedanska qvinnornas bildning är den minsta möjliga -- ej alltid kunna de läsa och högst sällan skrifva --, måste det afstängda haremslifvet bära prägel af stor enformighet. Vården om barn och hushåll, sömnad och broderi, hvari äfven de högre klassernas qvinnor flitigt deltaga, är den ständiga sysselsättningen, och förströelserna bestå egentligen blott i besök af och hos väninnor och slägtingar. Dessa visiter kunna deremot återkomma så ofta och räcka så länge som hälst -- en hustru kan till och med taga med sig minderåriga barn och tjenarinnor till veckolånga besök hos moder, svärmoder eller gifta systrar --, och vid sådana tillfållen bjudas, som vid männens besök sinsemellan, tobak (nargile eller cigaretter), kaffe och konfityrer i oafbruten följd. Vill husets herre vid sådana tillfällen träda in i sitt harem, måste han låta anmäla sig för att gifva de besökande damerna tid att beslöja sig. Dans och musik af egna slafvinnor eller lejda danserskor och sångerskor förekomma blott vid högtidligare tillfållen, och äfven då endast inom rikare familjer. H. A.