Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Hästen

Ämne: Däggdjur: släkten och familjer · Djurriket (zoologi, husdjur och djursläkten)

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 7 (1884), sp. 300–301 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Hästen, Equus caballm, zool., hör till hästslägtet inom hästdjurens familj, hofdjurens ordning och däggdjurens klass. Han har mer eller mindre lång, hängande man på halsen och svansen ända från roten klädd med tagel. Öronen räcka, nedböjda, icke öfver hufvudets midt. Lemmarna hafva på inre sidan en hornartad knöl; främre hofvarna äro, sedda från undre sidan, rundade. Näsbenens största bredd baktill innehålles två gånger eller mera i deras längd, och gomhålen (foramina palatina) ligga innanför sista paret af de öfre kindtänderna. Kroppsstorleken och färgen vexla betydligt. Som bekant finnes det en ansenlig mängd tama hästraser, och Fitzinger upptager icke färre än 145 sådana, hvilka han härleder från 5 stamformer. Nära halfva antalet skall, enligt Fitzingers mening, härstamma från den s. k. Tarpanen, hvilken förekommer i flockar (som ofta stiga till flere hundra och då utgöras af smärre skaror, anförda af en hingst) öfvrer en stor del af mellersta Asien ända upp i Sibirien och sannolikt är en ursprungligen vild art. Tarpanen är än tämligen korthårig, af medelstorlek, med tämligen smala ben, kort svans och brun, ljusbrun, gulaktig, isabellfärgad, brunaktigt musgrå, t. o. m. hvit färg, än långhårigare, nästan lurfvig, kraftigare byggd, med gröfre ben och rikhårigare svans äfvensom gråaktig eller hvit till färgen, med en svartaktig, apelkastad teckning samt svartaktiga ben och man. Dessa vilda hästar äro mycket skygga och lifliga, modiga och stridslystna mot hvarandra, mycket svåra att tämja, äfven om de fångas som föl, samt förföljas ifrigt, emedan de dels bortföra med sig tama hästar, som de påträffa, dels förtära nomadernas höförråd, då de blifva i tillfälle dertill. Också Dvärghästen l. Koomrah, som gifvit upphof till några tama former, finnes vild, nämligen i norra och mellersta Afrikas skogiga bergstrakter, der han träffas ensam eller i smärre flockar. Han är mycket skygg och försvarar sig modigt, om så erfordras, men låter utan svårighet tämja sig. Han är undersätsig och tjock, med korta och starka ben, samt enfärgadt rödbrunaktig, med manen och svansens långa hår svartaktiga, men han kan äfven vara askgrå eller hvit. Den tama hästen förvildas lätt och hastigt, såsom händelsen varit i Asien, Amerika och Australien samt helt nyligen på Sandwich-öarna. Främst bland alla hästraser står den Arabiska hästen (se d. o.), hvilken genom en under årtusenden fortgående, sorgfällig skötsel erhållit sin fulländade gestalt och sina förträffliga egenskaper, t. ex. utomordentlig uthållighet, snabbhet och härdighet. I snabbhet står dock Kapplöpningshästen främst. Han har i England blifvit utvecklad från arabiska, turkiska och berber-hästar, men står dock efter dem i skönhet, ty han har ytterst smärta, nästan onaturliga former (jfr Fullblodshäst). Af öfriga hästraser må nämnas blott Engelska kärr-hästen, som är störst af alla, och Pony-hästen, som är mycket liten. - Hästen är ett synnerligen nyttigt husdjur. Han nyttjas till ridt och söm dragare. Hans kött är ganska godt; huden, taglet m. m. äro särdeles användbara. Genom god behandling utvecklas hästens själsförmögenheter, hvilka äro mycket framstående, men genom dålig behandling och vanvård försämras han både till sina själs- och kroppsegenskaper. Se vidare Hastafvel, Hästdressyr och Hästskötsel. c. R. S.