Hättebröder och Fetaliebröder l. Vitalianer kallades i Sverige de tyskar, som efter slaget vid Falköping, 1389, arbetade för att befria konung Albrekt af Mecklenburg ur fångenskapen och återuppsätta honom på Sveriges tron. Stockholm innehades af tyskarna, och dervarande tyska borgare, hvilka på grund af sin hufvudbonad (hätta) kallades hättebröder, förföljde på allt sätt de svenske. Då tyskarna d. 11 Juni 1389 kastade borgmästaren Bertil Brun, rådmannen Peter Åländing samt en tredje svensk i slottsfängelset, väpnade sig svenskarna, hvarefter borgmästaren frigafs, och en förlikning besvors vid Gud, jungfru Maria och alla helgon (d. 12 Juni). Den följande dagen, som var söndag, samlades hättebröderna i den heliga Gertruds gillestuga och de tyske rådsherrarna på rådhuset, dit de svenske medlemmarna af rådet sedan kallades. Knappt hade dessa infunnit sig, förrän de förklarades för förrädare och fördes till slottet, der de undergingo tortyr. Den 15 Juni brändes tre af fångarna, och natten till Heliga-lekamens-dag (d. 17 Juni) fördes de öfrige af dem till Käpplinge-holmen (nuv. Blasiiholmen) och kastades in i ett träskjul, hvilket antändes. Genom detta illdåd (de s. k. Käpplingemorden) kunde tyskarna dock endast för en kortare tid befästa sitt välde i Stockholm ; de måste slutligen erkänna det brottsliga i sin handling och läto, för att försona sig med kyrkan, på en höjd (den sedermera s. k. Pelarebacken) å Södermalm uppsätta tre skulpterade minnesstenar
(af hvilka en fortfarande finnes i behåll, nu nedflyttad straxt intill Götgatan). - "Fetaliebröder" l. "vitalianer" (viktualie- l. vitaliebröder) benämnde sig sjelfve de sjöröfvare, som af Wismar och Rostock erhållit kaparebref, emedan hufvudändamålet med deras ströftåg var att undsätta det af drottning Margareta belägrade Stockholm med lifsförnödenheter (viktualier). Alltsedan vikingatiden hade icke på Östersjön svärmat en sådan massa af sjöröfvarefartyg som då, och ej blott de skandinaviska landen, utan äfven de tyska kusterna hemsöktes af fetaliebröderna. Djerfhet, kallblodighet i motgången och omensklig grymhet i medgången utmärkte dessa i sägnerna mycket omtalade sjöröfvare. 1392 intogo de Gotland, och under de närmast följande åren hade de sitt stamhåll på denna ö. Derifrån utgingo de flottor, som plundrade Bergen, brände Malmö och Nyköping samt undsatte Stockholm (1393). Både Margareta och hansestäderna önskade göra slut på det för handeln förderfliga sjöröfveriet och afslöto derför 1395 med Albrekt en förlikning, hvarvid Stockholm på tre år lemnades såsom pant i hansestädernas händer. Men trots detta fördrag fortsatte fetaliebröderna sina härjningar och erhöllo 1396 i Albrekts son, hertig Erik, en öfverbefälhafvare. De understöddes äfven af åtskilliga missnöjde svenske stormän. Bristen på enighet gjorde att Margareta och hansestäderna föga kunde uträtta till sjöröfveriets hämmande, och först sedan Tyska ordens högmästare, Konrad von Jungingen, 1398 eröfrat Gotland, och Margareta s. å. enligt 1395 års fördrag tagit Stockholm i besittning samt tvungit fetaliebröderna att afträda några slott i Norrland och Österbotten, som kort förut fallit i deras händer, upphörde sjöröfveriet i Östersjön. Ordet vitalianer lefde dock qvar såsom benämning på sjöröfvare i allmänhet. "V. K-r.