Helium (af Grek. helios, sol), kem., ett icke metalliskt grundämne. År 1868 iakttog Lockyer i solspektret en linie, tecknad D3, som icke motsvarade något kändt grundämnes spektrallinie, hvarför det ämne, som orsakade linien, 1869 af Lockyer och Frankland kallades helium. Detta grundämne var kändt endast såsom en beståndsdel i solens och fixstjernornas atmosferer, tills det 1895 anträffades i ett terrestert ämne, nämligen mineralet cleveit (se d. o. Suppl.) och sedermera i många andra substanser. Hillebrand i Amerika fann, att cleveit, när den löses i syror, utvecklar en gas, som identifieras med qväfgas. Efter upptäckten af argon (se d. o. Suppl.) blef denna gas närmare undersökt af Ramsay, som med tillhjelp af Crookes' spektralundersökningar ådagalade, att gasen var det länge saknade helium. Nästan samtidigt undersöktes cleveitgasen i Upsala af Langlet, som konstaterade riktigheten af Ramsays upptäckt. Helium är numera funnet, antagligen i ockluderadt tillstånd, i en mängd mineral, som hålla sällsynta jordmetaller, såsom i yttrotantalit, samarskit, hjelmit, monazit m. fl. Det finnes äfven, jämte argon, i varma källor, hvilkas gaser till 1/10 à 1/15 utgöras af helium och argon. I atmosferen ingår heliumgasen till mycket ringa mängd, men förekommer allmänt i fixstjernors atmosferer.
Helium är en färg-, lukt- och smaklös gas med låg egentlig vigt, endast 2,01 (Langlet) till 2,18 (Ramsay) i förhållande till vätgas. Af ljudets fortplantningshastighet i heliumgas har man slutit, att heliumgasens liksom argongasens molekyler ej hafva någon inre rörelse, hvadan man beräknat heliums atomvigt och molekylarvigt till 4. Trots alla försök har man icke kunnat förtäta heliumgas till vätska eller fast kropp. Ännu vid –265° förtätas den icke. Egendomligt för heliumgasen äro de öfver 200 mm. (sannolikt 250 mm.) långa elektriska gnistor, som kunna erhållas vid urladdningar i gasen, under det att i luft erhålles en gnista af endast 33 mm. längd. Helium, näst vätet det lättaste af grundämnena, ingår, såvidt man hittills funnit, lika litet som argon föreningar med andra grundämnen, det är m. a. o. ett absolut indifferent grundämne. Heliums enkelhet har varit föremål för lifligt meningsutbyte. Runge och Pashen förmoda, på spektralanalytiska grunder, att det är en blandning af två gaser. Diffusionsförsök, utförda af Ramsay, tyckas visa, att heliumgasen kan uppdelas i två gaser med tätheterna 1,874 och 2,133, men dessa gasers spektra hafva visat sig absolut lika, hvaraf man slutit, att heliumgasens molekyler icke äro homogena. P. T. C.