Sida 553
Heimdalshö ...
*Helgesta. 7,292 har. 1,073 innev. (1896).
*Helgoland (ursprungl. måhända Helland l. Hellund, den höga, den bergiga ön), som 1890 hade 2,086 innev., afträddes af England till Tyskland genom fördraget d. 1 Juli 1890 mot ersättningar i Öst-Afrika, lades 1892 till Preussen och tillhör prov. Schlesvig-Holstein, kretsen Södra Ditmarsken. Hafsbadet besökes nu af omkr. 10,000 badgäster hvarje sommar. Ön har jämväl en biologisk station för undersökning af Nordsjöfaunan. Jfr H. H. von Schwerin: »Helgoland. Historisk-geografisk undersökning» (i Lunds univ:s årsskr., XXXII, 1896).
*Helgona (Allhelgona). 3,995 har. 1,135 innev. (1896).
*Helgum. 43,554 har. 2,829 innev. (1896).
Helicops carinicaudus, zool. Se Kilslån.
Heliga jungfruns tjenare. Se Serviter.
Heliga korsets och Kristi lidandes samfund. Se Passionisternas orden.
Heliga synoden. Se Grekiska kyrkan, sp. 1507, Rumanien, sp. 16, och Ryssland, sp. 174.
Heliga trefaldighetens brödraskap. Se Oratorianer.
Helige återlösarens förening. Se Liguori.
Helikon, musikt. 1. Ett forngrekiskt instrument med 9 strängar, användt liksom monokorden till tonhöjdsbestämningar. — 2. Ett modernt, i militärmusik förekommande bleckblåsinstrument, som är kretsrundt, har de största dimensioner och bäres öfver skuldran. A. L.
*Helikon heter nu Palaio-Vuno och har en höjd af 1,749 m. I ö. sammanhänger H. med bergskedjan Zagora.
*Helioskop. Se vidare Bländglas. Suppl.
*Heliotrop. — 3. Bot. Se Heliotropium.
Heliotropism. Se Växter, sp. 41.
Helium (af Grek. helios, sol), kem., ett icke metalliskt grundämne. År 1868 iakttog Lockyer i solspektret en linie, tecknad D3, som icke motsvarade något kändt grundämnes spektrallinie, hvarför det ämne, som orsakade linien, 1869 af Lockyer och Frankland kallades helium. Detta grundämne var kändt endast såsom en beståndsdel i solens och fixstjernornas atmosferer, tills det 1895 anträffades i ett terrestert ämne, nämligen mineralet cleveit (se d. o. Suppl.) och sedermera i många andra substanser. Hillebrand i Amerika fann, att cleveit, när den löses i syror, utvecklar en gas, som identifieras med qväfgas. Efter upptäckten af argon (se d. o. Suppl.) blef denna gas närmare undersökt af Ramsay, som med tillhjelp af Crookes' spektralundersökningar ådagalade, att gasen var det länge saknade helium. Nästan samtidigt undersöktes cleveitgasen i Upsala af Langlet, som konstaterade riktigheten af Ramsays upptäckt. Helium är numera funnet, antagligen i ockluderadt tillstånd, i en mängd mineral, som hålla sällsynta jordmetaller, såsom i yttrotantalit, samarskit, hjelmit, monazit m. fl. Det finnes äfven, jämte argon, i varma källor, hvilkas gaser till 1/10 à 1/15 utgöras af helium och argon. I atmosferen ingår heliumgasen till mycket ringa mängd, men förekommer allmänt i fixstjernors atmosferer.
Helium är en färg-, lukt- och smaklös gas med låg egentlig vigt, endast 2,01 (Langlet) till 2,18 (Ramsay) i förhållande till vätgas. Af ljudets fortplantningshastighet i heliumgas har man slutit, att heliumgasens liksom argongasens molekyler ej hafva någon inre rörelse, hvadan man beräknat heliums atomvigt och molekylarvigt till 4. Trots alla försök har man icke kunnat förtäta heliumgas till vätska eller fast kropp. Ännu vid –265° förtätas den icke. Egendomligt för heliumgasen äro de öfver 200 mm. (sannolikt 250 mm.) långa elektriska gnistor, som kunna erhållas vid urladdningar i gasen, under det att i luft erhålles en gnista af endast 33 mm. längd. Helium, näst vätet det lättaste af grundämnena, ingår, såvidt man hittills funnit, lika litet som argon föreningar med andra grundämnen, det är m. a. o. ett absolut indifferent grundämne. Heliums enkelhet har varit föremål för lifligt meningsutbyte. Runge och Pashen förmoda, på spektralanalytiska grunder, att det är en blandning af två gaser. Diffusionsförsök, utförda af Ramsay, tyckas visa, att heliumgasen kan uppdelas i två gaser med tätheterna 1,874 och 2,133, men dessa gasers spektra hafva visat sig absolut lika, hvaraf man slutit, att heliumgasens molekyler icke äro homogena. P. T. C.
*Helland, A. Th., utnämndes 1885 till e. o. professor i petrografi och geologi. Bland hans skrifter må nämnas Haandbog i grubedrift (3 dlr, 1887) och Svenske geologer om indsjöerne (i »Archiv for mathematik og naturvidenskab», IX) med genmäle af A. G. Nathorst och Törnebohm (i »Geol. för:s förh.» VIII). 1897 öfvertog han utgifningen af »Land og folk». O. A. Ö.
*Hellaryd. 7,832 har. 3,270 innev. (1896).
Hellberg, Johan Frithiof. Se Idun. Suppl.
*Helleberga. 17,326 har. 1,917 innev. (1896).
*Hellefors. 1. 45,573 har. 4,849 innev. (1896). — 2. H. har nu ett stort martinverk med 2 ugnar och sysselsätter öfver 250 arbetare. Tillverkningen uppgick 1896 till 9,700 ton martingöt, 9,400 t. stångjern, stål och andra gröfre tillverkningar af smidesjern l. stål samt 191 ton gjutgods. — 3. Bruksrörelsen nedlades 1896.
2. Hellens, Lars Theodor von, friherre, finsk ämbetsman, landtmarskalk, sonson till K. N. v. Hellens, f. i Åbo d. 11 Okt. 1826, blef student 1842, auskultant vid Åbo hofrätt 1849, advokatfiskal 1863, assessor 1865, hofrättsråd 1871, senator och ledamot af Justitiedepartementet 1874, chef för Civilexpeditionen 1882 och president i Åbo hofrätt 1884. H., som vid flere landtdagar var en af ridderskapets och adelns i synnerhet i juridiska frågor mest inflytelserika medlemmar, fungerade under landtdagen 1877–78 såsom vice landtmarskalk och kallades 1894 till landtmarskalk. Han lyckades icke i högre mån tillvinna sig ståndets förtroende, hvilket delvis berodde på den byråkratiska hållning han iakttog, delvis äfven på de svårigheter, som förorsakades af hans försvagade kroppskrafter. Han upphöjdes 1895 i friherrligt stånd och dog i Åbo d. 13 Dec. 1896. M. G. S.
Heller, fordom tyskt skiljemynt, redan i början af 15:de årh. = 1/2 pfennig och så i Bajern till 1874. Enligt myntlagen af d. 2 Aug. 1892 är i Österrike-Ungern 100 heller = 1 krone (se Österrikisk-ungerska monarkien, sp. 731).
*Heller, Stephen, afled 1888 i Paris.
Källa: Project Runeberg ·
