Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Helvete

Ämne: Kristen troslära · Filosofi, religion och bibeln

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 6 (1883), sp. 1007–1009 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Helvete (Fornn. helviti, straff i dödsriket, jfr Hel) kallas enligt det gängse religiösa föreställningssättet den ort, der de gudlöse straffas efter döden. I folkens äldsta föreställningar om ett tillkommande lif ingick icke tanken om en vedergällning. I intellektuell och moraliskt afseende ansågs menniskans lif slutadt med döden. Efter denna var hon blott en skugga af sig sjelf, hennes fortsatta tilvaro blott ett skugglif, hennes medvetandes innehåll blott dunkla erinringar af det föregående lifvet på jorden. De känslor, som framkallades af föreställningen om döden, gåfvo i viss mån färg äfven åt föreställningen om ett lif efter döden. Likasom den döda kroppen gömdes i jorden, så tänkte man sig äfven själens hemvist i det tillkommande såsom underjordiskt. Grekernas hades (se Hades 1) framträder hos Homeros såsom ett dödsrike, utan någon bestämd åtskilnad mellan goda och onda menniskors öden. Hebreernas dödsrike (scheol) uppfattades ursprungligen såsom en stor underjordisk graf, med igenreglade portar, och dess innevånare såsom skuggor eller spöken (refaim). Det var ett förvaringsrum för alla. Skilnaderna derinom voro blott sociala l. nationella, ej moraliska. Ingen föreställning om vedergällning eller straff var förenad dermed. Ordet scheol i Gamla testamentet och det motsvarande hades i det Nya hafva i den gamla svenska bibelöfversättningen oriktigt blifvit återgifna med helvetet, och på några ställen, der detta alls icke velat passa in, med "grafven". Äfven de gamle nordboarnas dödsrike, den svartblå Hels boning, var ingen straffort, utan blott ett förvaringsrum för dem, hvilka dött "strådöden", i motsats till Valhall, hjeltarnas hemvist. Med tron på ett tillkommande lif förenades sedermera föreställningen om belöningar och straff. Straff var, enligt den gamla uppfattningen, i det

närmaste liktydigt med hämd. Lika grymma som de straff, hvilka i lagens namn tillämpades af samhället, i barbariska tider voro, lika gräsliga voro föreställningarna om straffen i dödsriket. I den indiska gudasagan förekomma starkt färglagda skildringar af de gudlösas marter efter döden. Den persiska (Zend-)religionen antog för de gudlöses själar ett provisoriskt helvete till den närvarande verldens slut. Då skulle de uppstå och kastas i den allmänna verldsbranden. Men denna skulle för dem blifva en reningseld, ur hvilken de efter tre dygn skulle utgå förklarade. Någon evig fördömelse antog denna religion icke. Enligt den fornnordiska gudasagan skulle efter åsagudarnas fall och den närvarande verldens undergång (Ragnarök) de gode och de onde åtskiljas och de sistnämnde förvisas till "likstranden" (Nåstrand), der de, vadande i giftströmmar, skulle bo i en sal, hvars väggar och tak voro flätade af ormar, hvilka dröpo sitt etter öfver dem. Inom judendomen vann efter babyloniska fångenskapen föreställningen om olika afdelningar i "scheol" för goda och onda småningom insteg. I de senare profetiska skrifterna framträder i samband med föreställningen om de rättfärdiges uppståndelse en ny bild af de gudlöses tillstånd i det tillkommande lifvet. Det heter, att "deras mask skall icke dö, och deras eld skall icke slockna", samt att "de skola vara en styggelse för allt kött" (Es. 66: 24). Det talas om en tvåfaldig uppståndelse. Några skola "uppvakna till evigt lif", andra "till evig försmädelse och blygd" (Dan. 12: 2). De drag, med hvilka man tänkte sig de förkastades hemvist, voro lånade från den däld utanför Jerusalem, der afrättade förbrytares lik och sjelfdöda djurs kroppar brändes (Gebenhinnom). Sålunda uppstod föreställningen om de ogudaktiges slutliga straffort, gehenna (se d. o.). I Nya testamentet finnes först och främst föreställningen om hades (scheol) l. det underjordiska dödsriket för både onda och goda med en afdelning för de förra, "fängelset", och en för de senare, "paradiset" (1 Petr. 3: 19, 20; Luk. 23: 43). Hades betecknas såsom "jordens hjerta" (Matt. 12: 40), "jordens nedre rum" (Efes. 4: 9). Vidare förekommer der bilden af gehenna, som närmast motsvarar hvad som i den senare kyrkoläran kallas helvete. Det framställes alltid såsom tillkommande. Dit sändas de gudlöse efter den vid Kristi återkomst skeende domen. Deras tillstånd der betecknas med uttrycken "det yttersta mörkret" samt "gråt och tandagnisslan" (Matt. 8: 12; 22: 13; 24: 51; 25: 30; Luk. 13: 28). Dessutom talas om ett förvaringsrum för de fallna änglarna; det kallas abyssos d. v. s. det bottenlösa (Uppenb. 20: 1--3). De uppståndne saliges hemvist skulle blifva på den nya jorden (Uppenb. 21). Sedermera betraktades inom kyrkan himmelen såsom de saliges boning, såsom de osaliges åter det i jordens inre förlagda helvetet, gehenna, hvilket mer och mer utmålades med alla de fasor inbillningskraften kunde upptänka. Basilius den store (omkr. 500 e. Kr.), Augustinus, Gregorius den store m. fl. lärde, att de ogudaktige der plågades af en brännande, men ej lysande eld samt af giftiga och bitande djur. Jämte föreställningen om helvetet bibehöll sig inom den grekiska kyrkan läran om ett mellantillstånd l. hades; i den romersk-katolska utbildade sig läran om skärselden. Dessa föreställningar bortföllo alldeles inom de protestantiska kyrkorna, inom hvilka derför helvetesläran utbildades med en vida större skärpa och hårdhet än inom katolicismen. Fruktan för helvetets qval har inom de evangeliska kyrkorna spelat en vida större rol än någonsin inom den romerska. De målande skildringar Dante i sin "Gudomliga komedi" från medeltidskyrkans ståndpunkt gaf af helvetet öfverträffa ej i gräslighet dem, hvilka gjorts af lutherska och reformerta teologer i de närmast efter reformationstiden följande århundradena. Hutter (d. 1616) säger, att ingen mensklig tanke kan fatta och intet menskligt språk uttala huru stora helvetets plågor äro. Hollazius säger, att de andliga qvalen bestå i första rummet i "hat till Gud", "den högsta bedröfvelse" och en "ursinnig otålighet", de kroppsliga i "en materiel eld, men af ett egendomligt slag", en eld, som blott kan bränna och plåga, men aldrig förtära. Vidare säges, att de fördömde skola hafva fula och vederstyggliga kroppar, bo uti en ful och smutsig bostad och plågas af djeflarnas vederstyggliga sällskap. Den nyare tidens upplysning och friare uppfattning af kristendomen hafva småningom undanröjt föreställningen om ett materielt helvete i jordens inre. Men den ortodoxa reaktionen i våra dagar har sträfvat att återställa den. Inom den moderna pietismens predikoföredrag intaga skildringar af helvetet ett mycket framstående rum. Enligt Swedenborgs lära äro helvetena de ondes samfund i andeverlden. Likasom de goda menniskorna der genom sympati dragas till hvarandra och bilda himmelska samhällen, så sluta sig de onda samman till afgrundssamhällen, ty der lyder allt den inre frändskapens lag. I dessa de ondes samhällen finnas straff; men dessa komma ej från Gud. De onde straffa hvarandra; ty de, hvilka regeras af samma onda böjelse, kunna aldrig undgå att råka i kollision. Enligt spiritismens läror finnes intet helvete, men väl ofullkomligare hemvist för ofulländade andar, till dess de renats och fullkomnats genom lidanden och pröfningar.