Hesykaster

Hesykaster (af Grek. hesychos, lugn, stilla), mystisk sekt under medeltiden bland munkarna på berget Athos, uppnådde sin största blomstring vid midten af 14:de årh. Genom att sitta orörliga, draga sina tankar helt och hållet ifrån den yttre verlden och ständigt se på sin egen nafvel trodde sig dess medlemmar kunna höja sig till åskådning af det oskapade gudomliga ljuset, det ljus, hvaraf lärjungarna sågo Kristus omstrålad på berget Tabor. Munken Barlaam från Kalabrien bekämpade denna lära såsom kättersk, emedan det att antaga någonting annat oskapadt än Gud vore att antaga två gudar. Hon försvarades deremot af Gregorius Pålarnas. Läran om det oskapade ljuset godkändes på en synod i Konstantinopel 1341 och på ett allmänt möte derstädes 1350. Hesykasternas åskådningssätt är på det närmaste beslägtadt med den österländska mysticismen, sådan den i medeltiden framträdde hos de persiske sofis. Den framgång deras åsigt vid nämnda möten hade måste till en väsentlig del anses bero på det stora anseende den falske Dionysios Areopagitas skrifter hade inom den grekiska kyrkan.