Sida 592
Hessen-Nassau ...
religiösa rörelser bestämmas af egennytta. Bland hans arbeten märkas: Psalterium (1537), Operum farragines duae (1539), Ilias (1540) och Epistolae familiares (1543; nya uppl. 1557, 1561 och 1568).
Hestia (Lat. Vesta), Grek. och Rom. mytol., den husliga härdens evigt jungfruliga gudinna, Kronos' och Rheas förstfödda dotter, högt ärad bland såväl gudar som menniskor. I hvarje boning gällde eldstaden eller under senare tider ett särskildt offeraltare såsom hennes helgedom. Denna härd representerade husets medelpunkt, kring hvilken dess öfriga skyddsgudar (efestioi) hade sin plats, der familjens medlemmar brukade samlas till gemensamma andaktsöfningar, och dit den skyddsökande främlingen tog sin tillflykt. H. var, kort sagdt, under bilden af den på härden värmande och lysande elden familjelifvets, den husliga sämjans och hemfridens skyddande gudamakt. Då det borgerliga samhället enligt de gamles åskådning var en utvidgning af familjen, måste äfven detta såsom sådant hafva en gemensam H., d. v. s. en gemensam huslig härd, der alla medborgare kunde känna sig såsom medlemmar af en och samma familj. Denna härd var, enligt sakens natur, inrättad i statseller regeringsbyggnaden (det s. k. prytaneion). Åt H. offrades ettåriga kor, förstlingen af jordens frukt, dryckesoffer af olja, vin m. m. Äfven offer åt andra gudamakter brukade inledas och afslutas med en libation åt H. såsom den i hvarje helgedom befintliga offerhärdens beskyddarinna. Likaså brukade H. i offentliga edsformulär nämnas framför andra gudar och ansågs derför jämte Zevs hafva edens helgd under sitt särskilda hägn. I de homeriska sångerna omnämnes, märkvärdigt nog, H. ingenstädes, ehuru det knappt kan betviflas, att hennes dyrkan är äldre än den homeriska tiden. Senare filosofer och filosoferande skalder hafva velat göra H. liktydig dels med den hela universum beherskande centralelden, dels med jorden, hvilket senare föranledt hennes sammanblandande med åtskilliga andra gudomligheter (Kybele, Gaia, Demeter). -- Den romerska Vesta motsvarar så till namn som gudaväsende grekernas H. och dyrkades i hvarje hus tillika med dess lärer och penater. Å statens vägnar egnades henne en synnerligen helig dyrkan, hvilken under tillsyn af öfverstepresten (pontifeoo maximus) ombesörjdes af de sex vestalerna. A. M. A.
Hestmandöen, ö i Lurö socken, Nordlands amt (Norge), nära polcirkeln. Arealen 15 qvkm. Ön har fått sitt namn af sitt egendomliga utseende. Sedd från ena sidan, förtonar den sig nämligen som en riddare till häst, iförd en vid, veckrik kappa och en hjelm med vajande fjäderbuske. O. A. Ö.
Hestra. 1. Socken i Jönköpings län, Vestbo härad. Arealen 9,708 har. 1,416 innev. (1881). H. bildar med Gryteryd ett konsistorielt pastorat af 3:dje kl., Vexiö stift, Vestbo kontrakt. -- 2. Socken, belägen till största delen i Jönköpings län, Mo härad, och till en mindre del i Elfsborgs län, Kinds härad. Arealen 3,814 har, hvaraf 3,759 har i Jönköpings län. 428 innev.
(1881). Annex till Stengårdshult, Skara stift, Redvägs kontrakt.
Hesus, en gud hos de gamle gallerna, afbildad väpnad med en yxa. Se Druider.
Hesychios. 1. Grammatiker från Alexandria (lefde sannolikt omkr. 400 e. Kr.), författare till en i alfabetisk ordning uppställd samling af ordförklaringar (Lexicon Hesychii Alexandrini), hvilken, tack vare de goda källor, som för densamma ligga till grund, är af stor vigt för den grekiska språkvetenskapen. Bästa uppl. är M. Schmidts (1857 och 1863). -- 2. Bysantinsk historieskrifvare från Miletos, lefde i början af 6:te århundradet och författade en allmän verldshistoria från Belus' i Assyrien tid till 518 e. Kr. samt en alfabetiskt ordnad, biografisk öfversigt öfver de förnämsta grekiska, särskildt filosofiska, skriftställarna. Af det förstnämnda arbetet finnes endast början af sista afdelningen i behåll. H:s' arbeten äro utgifna af Meursius (1613) och Orelli (1820 och 1851). 1. A. M. A.
Hesykaster (af Grek. hesychos, lugn, stilla), mystisk sekt under medeltiden bland munkarna på berget Athos, uppnådde sin största blomstring vid midten af 14:de årh. Genom att sitta orörliga, draga sina tankar helt och hållet ifrån den yttre verlden och ständigt se på sin egen nafvel trodde sig dess medlemmar kunna höja sig till åskådning af det oskapade gudomliga ljuset, det ljus, hvaraf lärjungarna sågo Kristus omstrålad på berget Tabor. Munken Barlaam från Kalabrien bekämpade denna lära såsom kättersk, emedan det att antaga någonting annat oskapadt än Gud vore att antaga två gudar. Hon försvarades deremot af Gregorius Pålarnas. Läran om det oskapade ljuset godkändes på en synod i Konstantinopel 1341 och på ett allmänt möte derstädes 1350. Hesykasternas åskådningssätt är på det närmaste beslägtadt med den österländska mysticismen, sådan den i medeltiden framträdde hos de persiske sofis. Den framgång deras åsigt vid nämnda möten hade måste till en väsentlig del anses bero på det stora anseende den falske Dionysios Areopagitas skrifter hade inom den grekiska kyrkan.
Hetairia. Se Hetäria.
Heteria. Se Hetäria.
Heterodox (af Grek. heteros, annan, och doxa, mening), olika tänkande, i synnerhet person, som hyser en från den sanktionerade kyrkoläran afvikande mening; irrlärig. Motsats: ortodox. -- Heterodoxi, irrlärighet. -- Den romersk-katolska kyrkan begagnar i samma mening som heterodox och heterodoxi uttrycken heretisk och heresi.
Heterodynami (af Grek. heteros, annan, och dynamis, välde), bot., betecknar det förhållandet att icke alla ståndarna i en blomma äro af ungefär samma längd, utan att ståndare till ett visst antal äro längre än de öfriga. (Jfr Didynamia, Tetradynamia, Lythrum). Heterodynami eger betydelse med afseende på pollinationen eller befruktningen hos vissa växter. O. T. S.
Heterogami (af Grek. heteros, annan, och gamos, gifte), bot., det förhållande att en fanerogam blomma är skildkönad, d. v. s.
Källa: Project Runeberg ·
