Sida 412
Hassenpflug ...
eller hastigheten skall mätas längre från mynningen. Af det förra slaget må nämnas Cassinis vagn samt Robins och Manguins pendlar, af det senare Mathei roterande skifva, Weatstones och Navez' elektromagnetiska apparater (den senares förbättrad af svensken Wrede) och Leurs' samt den inom svenska artilleriet f. n. nyttjade Le Boulengés kronograf. Denna består i hufvudsak (se fig.) af följande delar: en ungefär 0,6 m. hög ihålig
mässingscylinder, A, på underlag af trä (försedt med ställskrufvar för att gifva cylindern lodrätt läge), två elektromagneter, B och C, ett bord, D, som står i förbindelse med den af fjedern E fasthållna knifven F, samt två på elektromagneterna hängande stålcylindrar, G, tidmätaren, och H, antecknaren. På H äro fästa två hylsor, K och L, af mjukt zinkbleck. Framför kanonen, på ett bestämdt afstånd, stå två trådskärmar, M och N, af hvilka den närmast kanonen befintliga har ledning till B och den andra till C. I båda ledningarna ingå galvaniska batterier och en strömbrytare. När apparaten skall begagnas, regleras först strömmen och bordet D flyttas, så att, när strömmen afbrytes samt G och H falla, den genom G:s stöt mot bordet D lösgjorda knifven F ger ett hugg i hylsan K på förut utsatt ställe motsvarande en falltid af 0,15 sekunder. Detta tillvägagåendc kallas att taga en disjunktion. Derefter upphängas åter cylindrarna G och H, hvarefter skottet bör omedelbart aflossas. När nu kulan går genom skärmen M, afbrytes ledningen till B, och G faller; när sedermera projektilen i skärmen N afsliter en eller flere trådar och derigenom afbryter ledningen till C, faller H, och knifven F gör ett märke i L. Afståndet från knifeggen till detta senare märke, då G är upphängd, uppmätes, hvarefter den deremot svarande tiden, beräknad enligt lagarna för fritt fall, afläses i en tabell. Den då erhållna tillökningen i falltid motsvarar den tid projektilen behöft för att gå mellan skärmarna. H. W. W.
Hastings [hest-], stad i engelska grefskapet Sussex, den förnämsta af de under namnet Cinque ports (se d. o.) kända städerna, ligger i en på alla sidor (utom mot s.) af klippor och kullar omgifven dal vid Kanalen. 42,256 innev. (1881). H. är en af Englands mest besökta badorter. Det sunda klimatet i stadens lägre, mot nordanvinden skyddade del anses synnerligen lämpligt för lungsiktiga. På en klippa i v. stå ett cirkelrundt torn och några andra lemningar af ett slott, sannolikt uppfördt kort efter Vilhelm Eröfrarens tid. -- Staden (i krönikorna kallad Haestingas, på Bayeux-tapeten Hestingaceastra) är mycket gammal och var betydande redan i angelsachsernas tid. Vilhelm Eröfraren anlade
ett befäst läger och uppförde en träfästning på den klippa, der sedan slottet byggdes. Från detta läger drog han med en här af till största delen kavalleri och bågskyttar morgonen d. 14 Okt. 1066 till angrepp på den angelsachsiske konungen Harald Godwinsson. Denne hade uppställt sin armé, som uteslutande bestod af fotfolk, på höjden vid Senlac (nu Battle). Så länge angelsachserna höllo sig qvar på höjden, trotsade de normandernas alla anfall, men då en del af dem lemnade den för att förfölja och deras linie derigenom bröts, kunde normanderna tränga uppför höjden. Der uppstod då en mördande strid, som slutade först på qvällen och med angelsachsernas fullständiga nederlag. Bland de fallne voro konung Harald och två hans bröder. Följden af det ryktbara slaget vid H. var att England eröfrades af normanderna. Den ursprungliga stadens plats antages nu vara till stor del betäckt af hafvet.
Hastings [hest-], Sir Warren, den förste generalguvernören i britiska Ostindien, född 1732 i Churchill i Oxfordshire, begaf sig 1750 till Bengalen, der han erhöll en skrifvarebefattning vid ett af ostindiska kompaniets faktorier. Han lemnade dock snart denna plats och tjenstgjorde sedan dels i hären, dels såsom diplomatiskt ombud, dels såsom medlem af rådet. 1764 återvände han till England, men antog 1768 ostindiska kompaniets erbjudande af andra platsen i rådet i Madras. 1772 befordrades han till guvernör öfver Bengalen och utnämndes 1773 genom den s. k. Regulating act af parlamentet till generalguvernör öfver Ostindien för en tid af 5 år. H. var utan tvifvel den lämpligaste att verkställa ostindiska kompaniets egoistiska planer att på hvad sätt som hälst förvärfva land och penningar. Med ett skarpt förstånd, en stor rådighet och en framstående organisatorisk förmåga förenade han en jernvilja och ett samvete utan betänkligheter. Hans hänsynslöshet, list och ränker bragte honom ofta i strid med de öfriga medlemmarna af rådet, framförallt med Philip Francis, men hans motståndare kunde dock ej hindra, att parlamentet gång på gång förnyade hans fullmakt såsom generalguvernör. Till en början gick hans verksamhet ut på att ur de infödde furstarnas händer i kompaniets öfverflytta Bengalens förvaltning samt att organisera denna förvaltning på ett mera rationelt och inkomstbringande sätt. Äfven på andra, mindre hederliga vägar sökte H. förskaffa sina principaler ökade inkomster. Han afpressade furstinnorna af Audh en million p. st. genom tortyr och svält samt tvang rajahn af Benares att betala en half mill. Den skatt af 300,000 pd, som kompaniet förbundit sig att betala till Stor-Mogul, vägrade H. lemna samt ockuperade de till Moguls välde hörande provinserna Allahabad och Kora, hvilka han sedan sålde till Sujah-ud-Dowlah (1773). S. å. begick han den lågheten att med Dowlah ingå ett fördrag, hvari han mot 40 lac rupier (nära 7 mill. kr.) förband sig att åt denne eröfra Rohilkand, hvars innevånare aldrig gjort kompaniet något ondt. Emellertid beredde sig mahratterna och Haidar Ali, Maisors snillrike
Källa: Project Runeberg ·
