Hiisi

Hiisi, finsk mytol., en mäktig ond ande, den lede, det ondas personifikation, hade sitt hemvist i skog och sjö, i berg och slott samt kom mycken ofärd åstad dels i egen person, dels genom sin här af tjenare, som voro beredda att utföra hans onda anslag. Sålunda var det H., som, då Väinämöinen, för att vinna Pohja-jungfruns hand, skulle af en sländas spillror timra en båt, riktade yxan så, att hon tillfogade siaren ett sår i knäet, hvaraf han så när ljutit döden. Då jernet, framdraget ur myrens äfja, första gången skulle bearbetas, var det getingen, "H:s fogel", som i härdningsvattnet lade det etter, som väckte jernets mordiska begär. H:s anhang nämndes Hiiden väki l. kansa (H:s folk) eller hiidet (plur. af H.). Myterna omtala jämväl åtskilliga medlemmar af H:s familj och en myckenhet af hans tjenande djur. Allmänt tagen, kallades H:s boning Hiitola. Ännu visas bergslott och rosen l. jättekast (Hiiden kiukaat), som tillskrifvas H., hvars namn för öfrigt fortlefver i en mängd ortnamn. I finskan nyttjas ordet ännu, t. ex. i svordomar. Parallelt och synonymt med H. nämnes Lempo. H. är, enl. E. Lönnrot, detsamma som lapparnas Seida (sieida, seita), en välvillig, skyddande gudamakt, hvars namn finnarna lånade af sina fiender lapparna för att -- något ej ovanligt i folkens och mytologiens historia -- beteckna ett motsatt begrepp. Det förut tämligen allmänna antagandet att H. ursprungligen betecknat en förhistorisk urbefolkning i Finland har således helt och hållet kullkastats genom denna härledning. O. I.