Sida 613
Hieroskopi ...
derefter (d. 23 Jan. 1878) 400,000 kr. till fond för en stiftelse: "Lars Hiertas minne", hvilken under särskild styrelse och i enlighet med sedermera (1879) upprättadt reglemente skall "verka för det menskliga framåtskridandet och detta hufvudsakligen genom att framkalla och befordra sådana vetenskapliga upptäckter och uppfinningar, sociala förbättringar och frisinnade reformer, som kunna blifva till välsignelse för menskligheten i allmänhet och särskildt för Sveriges folk". -- Jfr H. Wieselgren: "Lars Johan Hierta. Biografisk studie" (1880), "Lars Johan Hierta. Föredrag hållet (1873) i Stockholms läsesalong af P. Siljeström" (1878) och H:s autobiografi i Sv. Biogr. Lex. Ny följd, del. V (1863--64; äfven särskildt aftryckt). H. W.
Hietaniemi, socken i Norrbottens län, Öfver-Torneå tingslag. Arealen 94,085 har. 2,010 innev. (1881). H. bildar ett konsistorielt pastorat af 3:dje kl., Hernösands stift, Vesterbottens fjerde kontrakt.
Hietzing [hit-], förstad s. v. om Wien, hvilken för sitt vackra och friska läge är en omtyckt sommarvistelseort för wienarna. Besökt vallfartskyrka. 3,000 innev. 1866--71 residerade den afsatte konung Georg V af Hannover i H.
Hifva, sjöv., kringvrida bråspel, winsch och gångspel; om det sistnämnda säger man dock oftast vinda. R. N.
High-Barnet [hej-]. Se Barnet.
Highchurch [hejtjörtj], Eng., "högkyrka",namn på den engelska statskyrkan. Se Episkopalkyrkan.
High-constable [hej-kå'nstäböl]. Se Constable.
High life [hej lejf], Eng., "högt (förnämt) lefnadssätt"; förnäma verlden. Jfr Haute-volée.
Highwayman [hejwemen], Eng. (af highway, landsväg), fordom i England, i synnerhet i trakten af London, sig uppehållande förklädda röfvare till häst, hvilka utmärkte sig för djerfhet och ett visst slags ridderlighet, som omgaf dem med ett romantiskt skimmer. Derför voro de ballader, som besjöngo en Claude Duvals och andra berömda highwaymen's bragder, mycket populära bland det engelska folket. På hvarje highwayman var satt ett pris af 10 pd st.
Higumene och Higumenos. Se Grekiska kyrkan, sp. 1508.
Hihhuliter [hichu-], finsk religiös sekt, uppkom i norra Österbotten, till någon del under inflytande af den svenske botpredikanten L. L. Laestadius' verksamhet, och har sedermera, under loppet af 1870-talet, utbredt sig öfver hela Finland. Ett grunddrag i sektens åskådningssätt är skarp fientlighet mot den bestående statskyrkan. Hihhuliterna anse, att den menniska, som en gång affallit från döpelse-nåden, icke kan vinna syndernas förlåtelse eller blifva "kristen" på annat sätt, än att hon bekänner sina synder inför "församlingen" af troende och derefter får syndernas förlåtelse medelst händernas påläggning af någon framstående medlem af samfundet. Hihhuliterna anse vidare, att statskyrkans prester icke kunna meddela sådan syndaförlåtelse, och att såväl det skrifna som det af
statskyrkans lärare predikade ordet är dödt och kraftlöst. Endast det i de troendes församling predikade ordet har kraft till salighet. Missledd af hihhuliternas nattliga sammankomster, deras egendomliga sätt att helsa på hvarandra med omfamningar o. s. v., har man orättvist beskyllt dem för osedlig vandel. Denna rörelse har tvärtom, likasom andra andliga väckelser, bidragit till det sedliga lifvets höjande. (Jfr "Tidskrift för teologi och kyrka", 1879.) M. G. S.
Hiisi, finsk mytol., en mäktig ond ande, den lede, det ondas personifikation, hade sitt hemvist i skog och sjö, i berg och slott samt kom mycken ofärd åstad dels i egen person, dels genom sin här af tjenare, som voro beredda att utföra hans onda anslag. Sålunda var det H., som, då Väinämöinen, för att vinna Pohja-jungfruns hand, skulle af en sländas spillror timra en båt, riktade yxan så, att hon tillfogade siaren ett sår i knäet, hvaraf han så när ljutit döden. Då jernet, framdraget ur myrens äfja, första gången skulle bearbetas, var det getingen, "H:s fogel", som i härdningsvattnet lade det etter, som väckte jernets mordiska begär. H:s anhang nämndes Hiiden väki l. kansa (H:s folk) eller hiidet (plur. af H.). Myterna omtala jämväl åtskilliga medlemmar af H:s familj och en myckenhet af hans tjenande djur. Allmänt tagen, kallades H:s boning Hiitola. Ännu visas bergslott och rosen l. jättekast (Hiiden kiukaat), som tillskrifvas H., hvars namn för öfrigt fortlefver i en mängd ortnamn. I finskan nyttjas ordet ännu, t. ex. i svordomar. Parallelt och synonymt med H. nämnes Lempo. H. är, enl. E. Lönnrot, detsamma som lapparnas Seida (sieida, seita), en välvillig, skyddande gudamakt, hvars namn finnarna lånade af sina fiender lapparna för att -- något ej ovanligt i folkens och mytologiens historia -- beteckna ett motsatt begrepp. Det förut tämligen allmänna antagandet att H. ursprungligen betecknat en förhistorisk urbefolkning i Finland har således helt och hållet kullkastats genom denna härledning. O. I.
Hiitis, svensk skärgårdssocken af Halikko härad, Piikkis domsaga, Åbo och Björneborgs län, Finland. 1,461 innev. (1880). H. är f. n. (1883) kapellförsamling under Kimito, men kommer framdeles att afskiljas till ett imperielt pastorat af 3:dje kl., som hänföres till Bjerno prosteri af Åbo ärkestift. O. I.
Hiitola. 1. Finsk mytol., Hiisis hem, tillhåll för onda andar. (Se Hiisi.) -- 2. Finsk socken vid Ladoga sjö, af Keksholms härad och domsaga, Viborgs län, Finland. Areal 558 qvkm. Folkmängd (1880) 5,715 lutheraner och inemot 300 grekisk-ortodoxe, de sistnämnde hörande till Tiurila grekiska församling, hvars kyrka ligger inom H., men hvars medlemmar, till antalet 1,354, äro bosatte inom flere sammanstötande socknar. I saknad af bestämd specifikation för hvarje andel, hänför dock den officiella statistiken hela ifrågavarande antal till H., hvars folkmängds siffra derigenom uppgår till 7,069. H. lutherska församling utgör ett imperielt pastorat af 2:dra kl. utaf Kronoborgs prosteri och Borgå stift. O. I.
Källa: Project Runeberg ·
