Sida 614
Hieroskopi ...
Hila. 1. En ö i holländska residentskapet Amboina (se d. o.). -- 2. Ett af de fem hufvudspråk, hvilka talas på Molukkerna (Kryddöarna), och hvilka bilda en särskild grupp inom malajiska språkfamiljen. De öfriga fyra äro sassarúa, hurunka, nusalaut och nagari-anpat. Af alla dessa finnas grammatiska skisser och ordförteckningar af van Hoewell (1877). Till skrift begagnas såväl det latinska som det arabiska alfabetet. Jfr Crawfurd: "Malay grammar" (1852) och "Dictionary of the indian islands" (1856). H. A.
Hilarius den helige. 1. Gallisk teolog, född omkr. 300 i Pictavium (Poitiers) i Gallien af hedniska föräldrar, öfvergick till kristendomen och blef omkr. 350 biskop i sin fädernestad. Han tog en liflig del i de arianska stridigheterna och var en ifrig försvarare af läran om sonens fulla väsenslikhet med fadern. Han kallades kättarnas hammare och gissel (Lat haereticorum malleus et flagellum). Af den arianskt sinnade kejsar Konstantins förvisades H. till Frygien, 356. Redan 360 fick han dock återkomma. H. dog d. 13 Jan. 368 och vördades sedermera såsom ett stort helgon. Han författade, på latin, vidlyftiga arbeten öfver treenigheten, kommentarier öfver Matteus, Pauli epistlar, Davids psalmer m. m. -- 2. Romersk biskop 461--68, försvarade den romerska rättrogenheten emot det Östromerska kejsaredömet och upprättade romerska stolens supremati öfver de flesta galliska och spanska biskopar.
Hild, ett i de fornnordiska myterna flerstädes förekommande qvinnonamn: 1. En valkyrja, efter hvilken striden kallas "Hilds lek". -- 2. Dotter till Budle, en af de mytiska fornkonungarna i Sverige, blef gift med Helge, son af konung Hildebrand (se d. o.) i Hunaland. -- 3. H. den smärta, från Njärdö vid Nömdalen, säges hafva blifvit gift med Hjärlef den qvinnokäre, konung öfver Rogaland och Hördaland. -- 4. H., konung Högnes dotter, är den mest frejdade i de gamla sägnerna bland dem, som bära namnet H. Om henne berättas det i den yngre eddan, att hon bortröfvades af konung Heden, en gång då fadern begifvit sig till ett konungamöte, och att detta qvinnorof framkallade en först med Ragnarök slutande strid mellan Högne och Heden. (Se Heden.) Eddans berättelse fullständigas af en på annat ställe meddelad uppgift, att det var på Odens anstiftan som denna eviga strid framkallades. Oden älskade Fröja -- heter det --, men Fröja skänkte några dvärgar sin kärlek för att komma i besittning af den gyllene Brisingakedjan, som dessa förfärdigat. Loke omtalade denna Fröjas kärlekshandel för Oden, och han befallde Loke att skaffa honom smycket. Loke stal med list kedjan från den sofvande Fröja, som, när hon vaknat och märkt sammanhanget, ville hafva smycket tillbaka af Oden. Men denne svarade, att hon endast kunde få det mot löfte att uppväcka en evärdelig strid mellan två mäktiga konungar. Hon måste lofva detta, och sålunda säges kampen mellan Heden och Högne hafva uppkommit. -- I en ännu närmare förbindelse med Oden sättes stridens upphof enligt en tredje berättelse,
som säger, att valkyrjan Gandul, säkerligen på sin herres bud, uppmanade Serklands (Afrikas) konung Heden, Hjärrandes son, att pröfva sina krafter med danske konungen Högne. De kämpade, men ingingo sedan fostbrödralag. Gandul förmådde likväl med svek Heden att sedermera dräpa Högnes drottning och segla bort med hans dotter Hild. Kämparna möttes vid Håö, och striden skildras på liknande sätt som i eddan. -- Ännu en annan version af sägnen om H. finnes, hos Saxo Grammaticus. Enligt honom egde striden rum på Hedens ö (Hiddensee vid Rügen) mellan kung Heden från Norge och den jylländske konungen Högne. De och deras kämpar dräpte hvarandra; men Hild uppväckte af längtan efter sin man de fallne genom trollsånger (galdrar), och sålunda förnyades kampen ständigt. -- I fornsagor från kristna tider säges, att en af konung Olof Tryggvessons män, Ivar Ljome, gjorde slut på striden (se Heden). -- Myten om H. åsyftar att uppvisa qvinnokärlek såsom en orsak till krig. Likaledes lemnar myten en lefvande bild af stridens beständighet i denna verlden, på samma gång som Oden tänkes såsom dess yttersta upphof. Hedens kämpar kallas i fornskrifterna Hjadningar, och striden benämnes derför i gamla qväden Hjadningarnas oväder, Hjadningarnas eld o. s. v. Sägnen om Hild och Hjadningarnas strid har varit allmänt känd icke blott i den skandinaviska norden, utan äfven bland angelsachser och tyskar. Ordet Hild är i fornspråket icke blott ett namn på stridsgudinnan, utan står ofta appellativt i betydelse strid, kamp. I nyare tider har det under formen Hilda blifvit ett vanligt qvinnonamn, som äfven ingår i sammansättningar, såsom Alfhild, Brynhild, Gunhild (Gunilla), Mathilda m. fl. Th. W.
Hildburghausen, kretsstad i hertigdömet Sachsen-Meiningen, vid Werra och jernvägen Eisenach--Koburg. 5,453 innev. (1880). Hertigligt slott (bygdt 1685--95), nu användt till kasern. Tillverkning af papier-maché, eggjern, landtbruksredskap m. m. Staden, som i urkunderna kallas Hilpershusia, Villa Hilperti, hörde i 14:de årh. till grefvarna af Henneberg, kom derefter till hertigarna af Sachsen och var 1695--1827 residens för linien Sachsen-H.
Hildebert (Childebert). Se Merovinger.
Hildebrand, Nord. mytol. Uti Åsmund Kämpebanes saga berättas, att en konung H. i Hunaland hade en son Helge, som blef gift med svenske konungen Budles dotter Hild. I detta äktenskap föddes en son, hvilken efter sin farfader erhöll namnet H. och uppfostrades hos denne. Den unge H. utmärkte sig tidigt genom stora hjeltedater och kallades derför Hunakämpe. Medan hans fader var borta på härnadståg och der stupade, blef hans morfader öfverfallen och dödad af en dansk konung Alf och modern Hild af segraren gifven till äkta åt kämpen Åke, som med henne hade sonen Åsmund, hvilken med tiden blef en väldig viking och förvärfvade sig namnet Kämpebane. När H. fått spörja sin morfaders fall, drog han till Danmark och hämnades på Alf. Till dennes efterlemnade dotter friade Åsmund, och hon
Källa: Project Runeberg ·
