Sida 612
Hieroskopi ...
tycke. För 14 sådana indragningar var H. utsatt (1835--38), deremot endast för 8 officiella åtal såsom tidningsutgifvare. Dessa kunde endast före den första indragningen riktas mot honom personligen, ty han egde icke sedermera rätt att sjelf lagligen framstå som sin tidnings ansvarige utgifvare. H:s strid med indragningsmakten ådrog honom väl kostnad och möda att ständigt ega tillgång till å andra personer utfärdade "tillståndsbevis" att utgifva "Det nya" "Det 3:dje", "Det 4:de" o. s. v. "Aftonbladet", men gjorde faktiskt slut på indragningsmakten flere år innan den utmönstrats ur grundlagarna. Frikännelse eller penningeböter voro de officiella åtalens följder, såväl då de riktades mot Aftonbladsutgifvaren som mot H. såsom förläggare. Intet af dem var af natur att kasta skugga på hans vare sig politiska eller moraliska karakter. -- Vid riksdagen 1834--35 hade H. ifrigt yrkat på utvidgad närings- och handelsfrihet, på offentlighet vid underdomstolar, på representationens ombildning m. m., men det var först vid den följande riksdagen (1840--41) H. intog en mera framstående plats, såväl bland oppositonens ledare som bland riddarhusets talare. Representationsreform, afskaffande af protektionistiska tullar och skråtvång, införande af folkskolor, den lärda skolans ombildning m. fl. af framåtskridandets önskningsmål hade i H. en varm förkämpe såväl inom riksdagen som i Aftonbladet, och "Aftonbladsfursten" var nu sjelf en makt i samhället. Segern syntes verkligen en tid luta åt den oppositionella sidan, regeringen led flere känbara nederlag i anslagsfrågor, förslag till ändrad nationalrepresentation blef förklaradt hvilande, statsrådets nya organisation genomfördes, och en i dubbel mening ny konselj kom till styret. Men riksrättsåtalen lyktade med frikännelse, och i flere af sina ifrigast yrkade planer stannade oppositionen i minoritet. Efter riksdagens slut tycktes nästan en reaktion inträda, och en mot H. af högt stående aktieegare uppsatt tidning, "Svenska biet", syntes hafva satt sig till mål att lära H. hvad personlig smädelse ville säga. Reformens fana bars dock alltjämt högt af "Aftonbladet", och efter Karl Johans död, d. 8 Mars 1844, voro till en tid rollerna af oppositionel och regeringsvänlig ombytta. H. kallades nu "regeringens sjelfständige bundsförvandt". Men hatet emot honom å motståndarnas sida klädde sig aldrig i hätskare ord än under 1844 års strid om den hvilande representationsförändringens antagande. Då förslaget fallit, bildades genast ett sällskap för reformstridens fortsättande. H. deltog som en af ledarna såväl i detta som i de hvarandra efterträdande reformsällskap, hvilka under de återstående 20 stridsåren verkade för reformens seger. Men ännu mera verkade han genom sin tidning, som med 1847 återtagit en oppositionel hållning, nu icke mera som förr mot "systemet", utan mot "bristen på system". 1848 års hvälfningar förde åter reformen i förgrunden, under en ny ministèr, men det från tronen utgångna förslaget var föga egnadt att vinna de liberalas sympatier. H. intog till detsamma en obestämd
hållning, vacklade mellan reform-mötenas förslag och det kungliga förslaget samt kände ingalunda sin ställning angenämare, då han öfvergått till att gifva detta sitt understöd. En rå polemik framkallades nu emot honom; han framhölls som en affalling, en plutokrat, en vinningslysten fabrikant, som "gjorde" i politik som i andra affärer. Till följd af den almqvistska katastrofen (se Almqvist. K. J. L., sp. 516) togo sig den konservativa och den låga pressen i förening anledning att smutskasta H. Andeligen och lekamligen uttröttad, drog sig H. tillbaka från den framstående plats han så länge intagit inom Sveriges politiska lif och sålde "Aftonbladet", som från 1852 års början erhöll annan ledning.
Vid riksdagarna 1847 och 1850 hade H. verkat för humanistiska reformer samt för tullnedsättningar, och i dylika frågor fortfor han att kämpa från sin riddarhusbänk (1853--58) och i borgareståndet (1859--66) vid de följande ståndsriksdagarna. Mildring i lagar, utvidgande af qvinnans medborgerliga rättigheter, afskaffande af speciella förmånsrättigheter på allmänhetens bekostnad hade fortfarande i H. en oförtröttad kämpe, liksom representationsreformen och sparsamhet med statsmedel, den senare i synnerhet yrkad i fråga om krigsbudget och jernvägsbyggande. När slutligen reformen vunnit seger, valdes H. (1866) till Stockholms ombud i Andra kammaren, i hvilken han deltog intill sitt sista år, kammarens ålderspresident, ledamot af stats- eller konstitutionsutskott, verksam talare och ihärdig motionär i de frågor, som lågo honom på hjertat. Det är också icke få samhällsförbättringar, hvilka leda sitt upphof från H:s initiativ vid riksdagarna.
H:s förläggareverksamhet fortgick från 1829 till 1871. Genom sitt "Läsebibliothek" och andra billiga skrifter skapade han nya läsekretsar äfven utanför tidningspubliken. Närmare 1,000 olika skrifter hafva utgått från hans förlag. Sitt boktryckeri utvidgade och utvecklade han flerfaldigt samt har derigenom förvärfvat ett namn äfven inom denna industri. Kemiska tillverkningar af olika slag hörde alltifrån slutet af 1830-talet till H:s verksamhetsområde. Främst bland dem står fabricerandet af det förut hos oss okända lyset stearin. Skeppsredare och importör var H. en tid på 1840-talet, deltog länge i försöken att af Gotlands myrar göra odlingsbar mark, uppehöll i nära 20 år en sidenfabrik, deltog i sågverksrörelse m. m. samt verkade i många riktningar för industriel utveckling. Den ekonomiska framgång han rönte i sina alltid klokt beräknade företag skaffade honom tidigt den oberoende ställning han för sin politiska verksamhet behöfde och ville vinna samt gjorde honom på äldre dagar till en rik man. H. afled i Stockholm d. 20 Nov. 1872. -- 1881 lät Publicistklubben i Stockholm prägla en guldmedalj öfver honom. -- H:s enka, Vilhelmina Fröding (f. 1805, d. 1878), utförde hans afsigt att till allmän nytta egna en del af den vunna rikedomen. Först skänkte hon 100,000 kr. till Stockholms högskola för upprättande af en professur i nationalekonomi,
Källa: Project Runeberg ·
