Sida 611
Hieroskopi ...
sin motgångsrika bana till i Juli 1832, då ett nummer belades med qvarstad och åtal anbefalldes för en artikel, som kostade ansvarige utgifvaren, kaptenen Rosenqvist, sex månaders fästning. -- H. ingick derefter som medarbetare i sin frändes L. J. Hiertas tidning "Aftonbladet", der han qvarstod till 1851, och egnade sig derjämte åt en art skaldskap, som då var nytt i vårt land, det s. k. politiska. H. öfversatte nämligen "Valda sånger af Béranger" (1833), och han synes hafva bildat sig efter detta mönster, men utan att uppnå Bérangers blixtrande qvickhet eller lekande och friska godlynthet. Det var under de upprörda åren 1838--40 som H. uppträdde med Tryckfrihetsharpan (2 sam:lar 1838), Czarens besök (s. å.), Bragurs-harpan (1840) m. fl., alla anonymt utgifna och egentligen ämnade att vara ett slags versifierad öfversättning af oppositionstidningarnas påståenden och antydningar. Större uppseende väckte dock den artikelföljd af honom, som "Aftonbladet" innehöll under 1839--40, och som han utgaf under titeln Återblick på det förflutna, med afseende på det tillkommande (1840). Deremot hade H. fortfarande otur med sina tidningsföretag, "Stockholmsbladet" (tillsammans med Th. Sandström, 1838--39) och "Stockholms Veckoblad" (s. å.). Med 1840-talet uppträdde H. som en af de inflytelserikaste "skrifkunnige" inom bondeståndet' och detta hans inflytande fortfor ända in i de sista åren af hans lif. Från detta skede härröra häftena: De af bondeståndet till konstitutionsutskottet hänvisade förslag till representation (1845), Reservation af B. Gudmundsson i fråga om nationalrepresentationens ombildning (1848, författad af H.), Bondeståndet och bränvinsbevillningen (1855) o. s. v. Ännu en gång frestade H. fåfängt försöket att uppträda med ett eget organ: veckoskriften "Budbäraren"(l851--52) upplefde ej ett år. Dessförinnan och sedermera fortsatte emellertid H. sitt medarbetareskåp i Stockholms tidningar samt sina korrespondenser till landsorten. Han afled i Stockholm d. 16 Dec. 1859. -rn.
3. Hierta, Lars Johan, den föregåendes syssling, publicist, riksdagsman, affärsman, föddes i Upsala d. 23 Jan. 1801, blef student derstädes 1814 samt filos. doktor och juris kandidat 1821. S. å. blef han auskultant i Bergskollegium, der han 1825 befordrades till notarie, länge tjenstgjorde som t. f. sekreterare och vid flere tillfällen förrättade bergmästaresyssla inom olika bergmästaredömen, sista gången 1830. Samtidigt hade han som e. o. tjensteman haft anställning i åtskilliga andra ämbetsverk och bestridt domareförordnanden, men från denna verksamhet mer och mer funnit sig dragen till den politiska och publicistiska. Vid 1823 års riksdag antagen till riddarhuskanslist, var han vid den följande riksdagen, 1828--30 (sedan han vunnit riddarhusets pris för ett stenografiskt system för svenska språket), notarie och röstegande ledamot af ståndet, till hvars liberala parti han från början slöt sig. I "Conservationsbladet" (1823), i "Argus" (1824--26), någon gång äfven i "Stockholmsposten" (1826--28) hade han öfvat sin penna, först som
humorist, sedan som meddelare af nyheter och slutligen med politiska artiklar. Under den långa riksdagen 1828--30 utgaf han sjelf, i förening med J. M. Crusenstolpe, en "riksdagstidning" (354 n:r och 7 suppl.). 1829 inköpte han boktryckeri och egnade sig från s. å. jämväl åt förlagsverksamhet. Kännedom af de politiska förhållandena och af den svenska pressens otillräcklighet för fyllande af publikens anspråk bragte snart till mognad hans beslut att söka fylla den befintliga luckan. I slutet af 1830 utgaf han, i förening med några vänner, prospekten till "Aftonbladet" (se d. o.), hvars första nummer utkom den 6 Dec. s. å. Ehuru redan från början häftigt angripen af de äldre pressorganen, vann H. icke dess mindre ovanligt fort en betydande publik. Hans skärpa i såväl försvar som anfall var parad med godt lynne, hans qvickhet, icke mindre än hans påpasslighet, gaf bladet kredit hos allmänheten, och hans betänksamma försigtighet, af motståndarna utbasunad som räddhåga, gaf honom från början en väsentlig öfverlägsenhet öfver såväl vänner som fiender på det politiska stridsfältet. Han var genomträngd af åstundan att göra grundlagarna till en sanning i lifvet, att väcka folkets håg for ett lifligare deltagande i samfundsarbetet, att för detta bereda lämpligare former än ståndsrepresentationen och att så fort som möjligt åt de liberala sträfvandena inom landet bereda stöd och ledning af ett tidningsorgan, som i alla samfundslager egde läsare. Derför öfvergaf han det lärda manéret ("deduktionen") och tålde hällre förebråelsen att "locka till sig läsare med pojkaktigheter, slarf och konditorikram" (N. Arfvidsson) och att "göra lättlästhet i pigoch barnkammaren till högsta regel för stil" (J. Johansson) eller begabberiet att "många tyckte, Lilla Lasse var rolig, och han gjorde sin fortune på detta tycke" (Askelöf). Redan vid 1834 års riksdag visade många tecken, att "Aftonbladet" var en samhällsmakt, ehuru ännu representerande minoriteten, men en stark och stundom segrande minoritet. Den styrelseregim H. närmast bekämpade var det efter 1830 mer och mer utvecklade s. k. "Braheväldet", eller "sängkammarregeringen", som gjorde den konstitutionella konseljen till en formalitet. Laglig ordning i målens behandling yrkades, favoritväldet persiflerades, befordringssystemet klandrades, maktmissbruk blottades, äfvensom "hofpartiets" riksdagsmanövrer, öfvergrepp i fråga om riksdagens budgetbestämmelser m. m. Derunder kommo ofta öfverdrifna beskyllningar fram, men så möttes H. af ännu mera öfverdrifna anklagelser. I synnerhet under tiden mellan riksdagarna 1835 och 1840 var polemiken bitter, och tidningsstriden urartade ofta till personliga gräl. En af de verksammaste faktorerna i denna förbistring af polemik och politik var indragningsmakten, hvilken af regeringen vida oftare användes än laga åtal, då en tidning ansågs hafva gjort sig skyldig till öfverträdelse af tryckfrihetsförordningen. Indragning verkställdes utan att orsaken gafs tillkänna, vare sig för delinqventen eller allmänheten, och utan någon annan anledning än höga vederbörandes
Källa: Project Runeberg ·
