Historia (Grek. historia, undersökning, kunskap, vetenskap), berättelse i allmänhet; särskildt framställning af menniskans utveckling. Alltefter som denna betraktas från olika synpunkter, får man olika slag af historia, såsom åkerbrukets, handelns, industriens, konstens, de särskilda vetenskapernas, literaturens, sedernas och den allmänna civilisationens historia. Efter omfånget åter är historien dels den enskilda menniskans (biografien), dels slägtens, stammens, folkets eller hela mensklighetens. Med historia utan vidare tillägg menas vanligen folkhistoria, eller politisk historia, som är vetenskapen om folkens utveckling i samhällena. Denna innefattar ock i sig alla andra slag af historia, hvilka kunna betraktas som underafdelningar af eller förstudier till henne. Hon har att framställa folkens yttre och inre lif, således icke blott deras fientliga och fredliga beröringar sinsemellan (krig, freder och handelsförbindelser), utan ock samhällslifvet och dess former. Men då fullkomlighet eller en fullkomlig odling måste anses både som den enskilda menniskans mål och mensklighetens i det hela, och historien just har att framställa hennes närmande till eller aflägsnande från detta mål, eller hennes utveckling, och denna endast i och genom samhällena kan förverkligas, så blifver hvarje folkhistoria tillika en civilisationsoch kulturhistoria. Deraf är klart, att alla andra vetenskaper utan undantag ingå i historien och utgöra hennes material eller hjelpmedel. De kunna härvid vara mer eller mindre vigtiga; men ingen är obehöflig, ty de lemna i sin sammanfattning svaret på frågan om folkens närvarande ståndpunkt, hvilken historien eger att ur det föregående förklara och låta oss rätt förstå.
Såsom historiens hjelpvetenskaper i trängre mening, eller hennes tekniska hjelpmedel, äro särskildt att märka: geografien, etnografien, kronologien, genealogien och heraldiken, hvilka bägge sistnämnda i synnerhet ega betydelse för äldre tider, men blifva alltmera ovigtiga i samma mån, som samhällena demokratiseras, statistiken, som tvärtom får en allt större betydelse, språkvetenskapen, arkeologien, numismatiken, epigrafiken och diplomatiken. Dessa fem sistnämnda hafva att tolka några af historiens vigtigaste källor, nämligen språken, minnesmärkena och de ristade eller skrifna urkunderna. Till dessa källor, som i ännu högre grad än genealogien hafva öfvervägande betydelse för äldre tider och en allt större, ju längre man går tillbaka, kommer såsom den moderna historiens hufvudkälla literaturen. I våra dagar anlitas boktryckarekonsten af alla fraktioner och för alla ändamål bland de civiliserade och fria folken i en så stor utsträckning, att man i det hela taget torde kunna säga, att ett folks (tryckta) literatur ger en trogen bild af dess lif och är en tillförlitligt mätare af dess odling. Ju mera detta blir fallet, dess mera blir ock literaturen historiens hufvudkälla, för att icke säga dess enda egentliga källa. Detta literaturens förhållande till historien hindrar dock icke, att för historieskrifvaren och särskildt för den, som vill teckna nyare tider, rik personlig erfarenhet är minst lika vigtig
som bokliga studier; ty för att rätt bedöma händelser och karakterer samt förflutna tiders förhållande till den närvarande måste man först och främst sjelf hafva lärt konsten att lefva samt känt och erfarit hvad som gror och växer i denna nya tid. Historieskrifvarens kall är att i en sannfärdig och sammanhängande berättelse tolka folkens öden och förklara hvarje tidskifte ur det föregående, således det närvarande, som är framtidens moder, ur historien i dess helhet. Han måste således icke blott ega förmåga att kritiskt bedöma sitt ämne och framtränga till sanningen genom alla irrgångar af missförstånd och lögn, utan ock kunna konstnärligt ordna det hela och i den oöfverskådliga massan af till utseendet betydelselösa detaljer upptäcka det allmängiltiga och framdraga den ledande idén. Han måste således i en person vara kritisk forskare, konstnär och filosof. -- Vid ordnandet af materialet i en allmän historia har historieskrifvaren att välja mellan den synkronistiska och den etnografiska metoden, af hvilka den förra upptager samtida händelser jämte och bredvid hvarandra, den senare ordnar berättelsen efter folken. Då emellertid ett ensidigt fasthållande vid endera af dessa metoder väsentligen fördunklar kausalsammanhanget, enär samtidigt inträffande händelser hos olika folk oftast hvila på mycket olika förutsättningar, och å andra sidan intet folk lefver så isoleradt, att det icke mottager ständiga och ofta epokgörande intryck från andra nationer, så har man försökt att förena bägges företräden i den synkronistisk-etnografiska metoden.
I afseende på tiden har man för att underlätta öfversigten af mensklighetens historia indelat den i fyra hufvudperioder, nämligen den gamla historien, från de första rikenas uppkomst till det romerska rikets delning (395 e. Kr.) eller till det vestromerska rikets fall (476), medeltidens, till Amerikas upptäckt (1492), den nya historien, till franska revolutionen (1789), och den nyaste, till närvarande tid. Hvar och en af dessa afdelningar sönderfaller i sin ordning i mindre perioder, åtskilda genom epoker, som väsentligen bidragit att gifva folkens öden en ny riktning, eller vid hvilka man i alla fall kan iakttaga en väsentlig förändring i deras lif.
Historieskrifningen leder sitt upphof ur annalerna och krönikan. Den sistnämnda skiljer sig från historien endast derigenom att hon utgör en konstlös berättelse öfver något, som händt, utan att söka det inre sammanhanget i händelsernas gång och utan att särskilja det för folkens utveckling betydelsefulla från det jämförelsevis oväsentliga eller rent betydelselösa. Herodotos (5:te årh. f. Kr.) har fått namnet "historiens fader", hvilket dock med större rätt tillkommer Thukydides, som -- i det han tolkade sin egen tid -- på samma gång blef verldens förste memoarförfattare och med ens bragte den grekiska historieskrifningen till sin största fullkomning. Efter honom gick den småningom tillbaka och urartade till retoriskt prål eller krönikeskrifveri. Det gäller i allmänhet om de grekiske häfdatecknarna, att deras verk äro mera att betrakta som skönliterära alster än som rent vetenskapliga forskningar öfver förflutna tider, något som lätt förklaras af det grekiska folkets öfvervägande finkänslighet för det sköna och särskildt af den omständigheten att de historiska verken ofta täflade i de literära spelen och således måste vädja till prisdomare, som säkerligen voro mera kompetenta att bedöma en vacker satsbyggnad än en historisk sanning. Om det ock gifves enstaka undantag från denna regel, såsom måhända Thukydides och i ännu högre grad Polybios, så står det dock fast, att de grekiske häfdatecknarna i allmänhet blifvit mönster för kommande tider, mindre genom sanningskärlek och allvar i forskning än genom sitt fina val af de ämnen, som falla inom historiens område, och genom sin konstnärliga smak att väl berätta. Den romerska historieskrifningen är, liksom den romerska odlingen i det hela, en grekisk telning och har öfver hufvud samma förtjenster och fel. Liksom hos grekerna öppnar också der en memoarförfattare, Caesar, historieskrifvarnas rad. Sallustius, som tog Thukydides till förebild, intager ock -- åtminstone i formella förtjenster -- en värdig plats vid hans sida, under det Tacitus i sedligt allvar och historisk divination blifvit ett mönster för alla tider. Sedan det romerska kejsaredömet och, ännu länge efter dettas fall, det bysantinska frambragt en hel rad historiska författare af andra och tredje rangen, och sedan i vesterlandet den historiska forskningens ljus under kristendomens förstörande inverkan på folkens traditioner och historiska intresse alldeles slocknat i medeltidens mörker, tändes det å nyo, under renaissancens inflytande, hos de romanska folken. Detta inflytande spåras redan hos fransmannen Froissart och ännu mera hos hans efterföljare Philippe de Comine och italienaren Macchiavelli. Dock var det först genom De Thou och Mezeray, som den skeptiska andan började göra sig fullt gällande inom historien och orsaka en grundlig kritik rörande de gamla sägnernas sanning, på samma gång som den sistnämnde också tog det första stora steget till historiens förvandling från en konungakrönika till en folkets historia. Detta kritiska sinne i förening med en öppen blick för det otillbörliga utrymme, som det biografiska elementet dittills intagit i historien, framträdde ännu mera i Voltaires och Montesquieus epokgörande arbeten ("Siècle de Louis XIV" och "Essai sur les moeurs;" "Considérations sur les causes de la grandeur des romains et de leur décadence" och "Esprit des lois"). Sedan dess har Frankrike alltjämt intagit ett aktningsbjudande rum på historieskrifningens område, der flere af dess författare i lika hög grad utmärkt sig genom forskningens djup, stilens genomskinliga klarhet och materialets konstnärliga anordning som genom förmåga att generalisera och upptäcka historiens lagar. Främst i ledet står i alla dessa afseenden Guizot. Tyskland, som i nyaste tid framför alla andra land inlagt förtjenst om de många folkhistoriernas bearbetning till en verlds- eller universalhistoria, har ock att inom specialhistoriens område uppvisa många stora namn. Från Joh. v. Müller och Heeren
till v. Ranke och v. Sybel har Tyskland frambragt en hel rad af utmärkta historieskrifvare eller historiska forskare, som, hvad angår verldskännedom och kosmopolitisk anda, sakna medtäflare i andra land. Dock har den tyska historiska skolan ännu i dag väl mycket att beställa vid hofven, gifvande konungakrönikan ett större utrymme, än konungars och furstars inflytande jämförelsevis förtjenat. De praktiske engelsmännen hafva företrädesvis sökt att i historien vinna sjelfkännedom och derför -- om man bortser från deras kända förkärlek för den klassiska literaturen och historien (Mitford, Ferguson, Gibbon) -- hufvudsakligen behandlat sin egen historia, i det de blott tagit en nödtorftig kännedom om den öfriga menskligheten. Men inom eget område hafva de ock jämte många forskare och snillen af utmärkt förtjenst, Burnet, Hume, Hallam, frambragt en historieskrifvare, som i omfattande lärdom, divinatoriskt snille och stilens mästerskap står i allra främsta ledet, Macaulay. För sitt märkliga försök att skrifva civilisationens historia efter en naturvetenskaplig metod förtjenar Buckle att omtalas, icke för metodens skull, ty den är icke ny, icke häller för sin stora framgång, ty försöket har icke lyckats, men för sin vidtomfattande lärdom och sina många fina iakttagelser öfver orsakerna till folkens stigande och fall. Äfven Amerika har i Prescott och Bancroft frambragt historieskrifvare af utmärkt förtjenst.
Hvar och en är sig sjelf närmast, och de skandinaviska folken utgöra intet undantag från den allmänna regeln att hvarje folk med förkärlek odlat sin egen historia. Snarare kan man säga, att den allmänna historien och de främmande folkens blifvit jämförelsevis litet bearbetade inom den skandinaviska norden. Dock blef nordboarnas historiska sinne redan tidigt väckt, hvilket nogsamt bevisas af isländarnas rika sagoliteratur, af Saxos och Tjodreks historiska verk och de många danska krönikorna, som från trettonde århundradet funno bearbetningar och motstycken i Sverige. Sveriges första krönikeskrifvare, som förtjenar namn af historiker, är dock Olaus Petri, som för första gången behandlat vår historia kritiskt, ehuru hans kännedom af källorna för vår äldre historia icke torde gått synnerligen utöfver hvad Ericus Olai i sin krönika meddelat. Af ovist nit förderfvade hans samtida Johannes Magni Sveriges historia för långa tider, då han, efter föredöme af en bland dåtidens historiska författare allmänt gällande plägsed, sökte att i en dels på fri hand, dels efter opålitliga sägner och ohistoriska kombinationer diktad storhetstid ersätta källornas torftighet och derigenom skapade en svensk historia, som sträckte sig långt bortom den tid, då det svenska folket ännu fanns till. Från hans dagar kan vår literatur uppvisa knappast en verklig historieskrifvare på nära 300 år, men visserligen många mer eller mindre pålitliga krönikeskrifvare: Peder Svart, Tegel, Videkindi, Girs, Verving, Pufendorf och Nordberg, flere lärda och flitiga historiska forskare, såsom Messenius, Baazius, Loccenius, Peringskiöld, och äfven några skarpsinniga banbrytare af utmärkt förtjenst, Erik Benzelius och Wilde. Genom sitt rika snille spred v. Dalin på flere punkter nytt ljus öfver våra häfder, men han egde hvarken tillräcklig lärdom eller tålamod för ett så omfattande arbete som hans "Svea rikes historia", hvadan hans framställning ofta är lös, okritisk och motsägande. Men honom tillkommer förtjensten att allra först hafva berättat vår historia (till och med Karl IX) i en lättfattlig och konstnärlig form och derigenom väckt den stora mängdens håg för fäderneslandets häfder. häfder Mera grundliga voro A. af Botin och Sv. Lagerbring, som bägge tecknat vår medeltid och lemnat värderika bidrag till Sveriges inre historia. Som en skarpsinnig pragmatiker visade sig A. Schönberg i sina "Historiska bref"; men först i Jonas Hallenberg framträdde en forskare, som, stödd på de mest vidtomfåttande studier, frambragte ett verk af för sin tid och efter då tillgängliga källor mönstergill beskaffenhet. I snillets skärpa och ännu mera genom stilens mästerskap öfverträffades han dock vida af vår störste historieskrifvare, E. G. Geijer. I konsten att genomskåda menniskohjertat och teckna karakterer med slående sanning intager Geijer en värdig plats vid sidan af Tacitus och Macaulay. I stilens sammanträngda korthet och tankarnas djup erinrar han om den förre; i glad förtröstan till fäderneslandets och mensklighetens framtid är han den senare lik; i sedligt allvar och glödande fosterlandskärlek täflar han med dem bägge. Lugnare och jämnare flyter stilen hos A. M. Strinnholm, som i sina historiska arbeten lika mycket utmärker sig för grundlig forskning som för konsten att berätta utan vrede och veld. Af långt större inflytande på den stora mängden äro dock A. Fryxells mera saftiga, men också mera partiska "Berättelser ur svenska historien", hvilka, trots sina många misstag i detaljer och författarens bristande förmåga att döma menniskor efter den tid, i hvilken de lefde, och hvarje tid efter sitt mått, dock på många punkter gifvit uppslaget till en riktigare uppfattning af händelser och personer. Genom sin lediga stil har Fryxell mera än någon annan bidragit att popularisera vår historia. F. F. Carlson har lemnat en värdig fortsättning af Geijers arbete, under det att K. G. Styffe i sina "Bidrag till Skandinaviens historia" och K. G. Malmström i "Sveriges politiska historia under den s. k. frihetstiden" ådagalagt en grundlighet, som icke skytt några mödor. I dessa mäns anda verka flere deras lärjungar, bland hvilka särskildt K. Th. Odhner, H. Forssell och Kl. Annerstedt böra märkas för sina utmärkta bidrag till Sveriges inre historia. Äfven den svenska kyrkohistorien har i nyare tid funnit grundliga tolkare i H. Reuterdahl och L. A. Anjou; och biografien, som alltid blifvit af svenskarna odlad med förkärlek, ehuru nog mycket i äreminnets anda, intager en alltmera framstående plats inom vår literatur. Slutligen har den svenska kulturhistorien i våra dagar blifvit föremål för en kärleksfull behandling, som dock å ena sidan lider af en nog trång uppfattning af folkets lif och å andra sidan förbiser, att hvarje kulturhistoria visserligen har att i främsta rummet skaffa med sjelfva bärarna
af folkets odling, men icke mer, än deras inflytande på kulturen räcker.
Danmark-Norges historiska forskning löper tämligen jämnsides med den svenska. Såsom representanter för densamma böra företrädesvis märkas: krönikeskrifvaren Arild Hvitfeldt, banbrytåren i fråga om de isländska sagornas tillgodogörande för historien, Torfesen eller Torfaeus, den originelle och snillrike historieskrifvaren L. Holberg, de utmärkte forskarna Langebek, Suhm och Mallet. I våra dagar har Danmark frambragt många historiska författare af framstående förtjenst, bland hvilka Allen intager främsta platsen. I Norge har man med förkärlek egnat sig åt landets äldsta historia, som genom sin rika och stolta saga företrädesvis lockat forskarnas -- Muncks, Keysers, Sars' m. fl:s -- uppmärksamhet och måhända äfven blifvit i figurlig bemärkelse något ensidigt behandlad. Sars har dock äfven lemnat ett utmärkt arbete öfver den långa föreningstiden, åt hvilken jämväl äfven L. L:sen Daae egnat en grundlig och omfattande forskning. Slutligen har Y. Nielsen lemnat vigtiga bidrag till Norges nyaste historia. Jämte dessa bör särskildt märkas memoarförfattaren Jakob Aall, hvilkens "Erindringer" röja lika mycket en ädel anda, en samvetsgrann forskare och en skarpsinnig iakttagare samt derför utgöra en af de största prydnaderna i Norges literatur. N. H.