Hofnarr

Hofnarr, ett slags tjenare hos furstar och andra högt uppsatta personer, hvilken hade till uppgift att roa sitt förnäma herskap, antingen genom egna qvickheter och sarkasmer öfver händelser och personer vid hofvet eller genom dumhet, pedanteri och vanskapnad, som gjorde honom till skottafla för andras puts och spe. Redan hos forntidens greker och romare finner man spår af dylika tjenare, dels såsom qvicka spefoglar (Lat. scurræ), dels som vanskapliga dumhufvud (moriones). De egentlige hofnarrarna, som från slutet af medeltiden hörde till en fullständig hofstat, förekommo först efter korstågen. Men under det de t. ex. vid franska hofvet, såsom Bruisquet, Angeli och Chicot, voro fina hofmän, som utmärkte sig såsom spirituella berättare och för betydande sällskapsgåfvor i allmänhet, lade de annanstädes helt andra egenskaper i dagen. De tyska höge herrarna hade hälst i sin närhet lustigkurrar, såsom Kunz von der Rosen, Wiegand von Theben (den s. k. Pfaffe von Kahlenberg), Klaus Narr, hvilka efter deras allvarliga göromål kunde förströ dem med sina puts. I England voro narrarna djupa humorister, om man får sätta lit till Shakspeares odödliga bilder af dem. I Sverige förekom hufvudsakligen det lägre slaget: hofdvärgarna, hvilkas gyllene tid räckte ännu på 1600-talet. -- I början af 1700-talet försvunno genom den ton, som franska hofvet anslog, narrarna från Europas hof, med undantag af det ryska, der vid denna tid hofnarrsväsendet nådde sin blomstring. -- Hofnarrens drägt, liksom skyldighet, var olik andra personers. Hans hufvud rakades; han bar en klotformig, turbanlik hufvudbonad, narrmössan, på hvilken man redan på 1400-talet fäste ett par åsneöron eller en tuppkam (en röd, i uddar utklippt tygremsa, som gick från pannan ned till nacken). Till narrkostymen hörde vidare halskrage, bjällror på åsneöronen, bröstet, armbågarna, knäna och skorna samt narrspiran. Denna var ursprungligen blott en säfstjelk med vippa, men sedermera förfärdigades den af läder och försågs öfverst med ett narrhufvud med uträckt tunga.