Holmgång kallades i den skandinaviska nordens forntid en tvekamp, hvarigenom tvister äfven rättsligen afgjordes. De gamla sagorna skilja stundom mellan två slags tvekamp, nämligen holmgång och envig, men bruka på andra ställen båda benämningarna utan åtskilnad. Hufvudsakliga olikheten mellan de båda arterna af tvekamp bestod deruti att holmgången, som oftare brukades inför rätta såsom ett bevisningsmedel, var förenad med flere formaliteter. Vid enviget var rummet, der de kämpande rörde sig, mindre begränsadt, och de fingo använda äfven andra vapen än svärdet samt buro sjelfve sina sköldar. Holmgången skulle deremot, åtminstone i sin utvecklade form, försiggå på en utbredd fäll eller pelskappa; de stridande brukade endast svärd af en viss längd och vexlade i ordning hugg med hvarandra, hvarjämte de hade lof att begagna tre sköldar hvardera, hvilka dock ej höllos af kämparna sjelfve, utan af deras sköldsvenner. När holmgången nyttjades såsom rättsmedel, skulle före stridens början då gällande holmgångslag framsägas af den utmanande; deremot hade den utmanade, liksom i det egentliga enviget, rätt att gifva första hugget och att ställa annan man i sitt ställe. Tvekampen åtföljdes af offring: en oxe, som kallades blotnöt, skulle offras af segervinnaren, eller ock offrade före stridens början hvarje kämpe sitt särskilda blotnöt. Den, som blef först sårad, kunde friköpa sig från vidare kamp genom erläggande af en summa, holmlösen, som vanligen utgjorde tre marker silfver. När holmgången gällde besittningen af egendom, plägade den utmanande ofta visa sin oegennytta genom att sätta upp som segerlön (sigrmál) en penningesumma lika stor med den omtvistade egendomens värde. Bestämmelserna i detta afseende voro för öfrigt olika på olika tider. På Egil Skallagrimssons tid var det holmgångslag att, om den utmanande segrade, han skulle hafva som segerlön det han hade fordrat; men blef han sårad, skulle han lösa sig med så mycket gods, som förut vardt bestämdt, och om han föll i holmgången, så hade han förbrutit all sin egendom till segraren, som då blef hans arfvinge. Den sistnämnda bestämmelsen kunde lätt gifva anledning till missbruk, och i sagorna klagas det ock flerestädes öfver slagskämpar, som begagnade holmgången såsom ett beqvämt sätt att förvärfva sig land och lösören. -- Såsom sjelfva namnet antyder, försiggick holmgången ursprungligen på små holmar såsom de lämpligaste platserna för sådana strider. Der tillgång på dylika holmar saknades, omgaf man med ett stängsel stridsplatserna, som dock behöllo sin gamla benämning. Att utmana till holmgång kallades på norrönaspråket at skora á holm, at skora á til holmgöngu; och om den utmanade ej mötte på utsatt tid och ort, förklarades han af sin vedersakare såsom hvar mans niding. Af de skildringar, som sagorna förvarat angående holmgång, synes det, som om man i äldre tider gått tillväga ungefärligen på samma sätt som vid det enklare enviget. De holmgångar, som omtalas i Egilssagan, och i hvilka Egil segrade, tyckas åtminstone hafva varit strider, der alla sätt att skada sin fiende ansågos tillåtna. Så omtalas det, att när en arfstvist mellan Egil och norrmannen Atle den korte skulle afgöras genom holmgång, kastade Egil efter en stunds fläktande bort sina vapen, rusade på sin motståndare och fällde honom till marken samt bet som ett rofdjur af honom strupen. Till följd af denna gräsliga seger tillegnade sig ock Egil den omtvistade jordegendomen. Noggrannare beskrifves en holmgång mellan den isländske skalden Kormak Agmundsson och hans landsman Berse. De stridande skulle stå, heter det, på en fäll eller pelskappa, som höll fem alnar mellan snibbarna och hade öglor i hörnen; dessa öglor skulle fästas om trästabbar med hufvud på ena änden, hvilka hufvud kallades tjösnur. Den, som utbredde fällen, skulle gå till tjösnurna i en sådan ställning, att han såg himlen emellan sina ben och höll sig i öronsnibbarna, under det han uttalade en formel, som sedan upptogs i offerbönen, hvilken kallades tjösnublót. Det skulle vidare vara tre med linier betecknade rum af en fots bredd rundt omkring fällen, och utanför dessa tre rum fyra stänger, som kallades haslor (höslur); en sålunda begränsad stridsplats sades vara en haslad vall. Hvar kämpe skulle hafva tre sköldar, och när dessa voro sönderhuggna, skulle de träda in på fällen, äfven om de förut vikit utom den, samt derefter försvara sig endast med sina huggvapen. När någon blifvit sårad, så att det kom blod på fällen, var man ej pligtig att kämpa längre. Steg man med den ena foten utom haslorna, sades man vika; steg man utanför dem med
bägge fötterna, ansågs man fly. -- Utom enviget och holmgången omtalas på ett ställe ännu ett slags tvekamp, den s. k. kargången, som bestod deri att de stridande innestängdes i ett öfvertäckt kar och der i mörkret vexlade hugg med hvarandra. -- Omkr. 1006 afskaffades holmgången på Island, till följd af den olyckliga tvisten mellan Gunnlög Ormtunga och Skald-Rafn. Enligt en uppgift i Grettessagan vardt holmgången förbjuden i Norge omkr. 1012. (Jfr Duell och Envig.) Th. W.