Horn

Horn, svensk adlig ätt. Den härstammar från Finland, och såsom dess äldste kände stamfader uppgifves Sigmund de H. (d. 1341 på Öland), som säges hafva inkommit från Brabant. (Att han tillhört en af detta lands förnämsta slägter är ej troligt.) Hans son skall hafva flyttat till Finland, der ättens medlemmar förvärfvade sig de högsta äreställen. En af dem, den store sjöhjelten Klas Kristersson H. (se nedan H. 3), blef 1561 friherre af Åminne (gods i Halikko socken i Finland). Hans ättlingar i 5:te led Fredrik H. (se H. 14) och Gustaf Adolf H. erhöllo 1772 greflig värdighet (deras syster Katarina

Ebba blef 1746 romersk riksgrefvinna), och från dem härstammar den ännu blomstrande grefliga ätten H. af Åminne, men den friherrliga grenen utgick på svärdssidan 1775. Öfriga grenar af den finska ätten, hvilken 1625 introducerades på riddarhuset med namnet H. af Kankas (ett gods i Masko socken i Finland), äro: grefliga ätten H. af Björneborg (kungsgård i Finland), som blef greflig 1651 och utslocknade 1657 med stiftaren, Gustaf H. (se H. 8), friherrliga ätten H. af Marienburg (slott i Livland), som med den ofvannämnde Gustaf H:s brorson Gustaf H. af Kankas och dennes syskonbarn Henrik H. 1651 blef friherrlig och utgick 1728, samt grefliga ätten H. af Ekebyholm (gods i Rimbo socken i Upland), hvilken härstammade från den berömde statsmannen Arvid Bernhard H. (se H. 12), friherre 1700, grefve 1706, och utgick 1798. Den adliga ätten H. af Kankas utgick på svärdssidan 1728.

1. Horn, Henrik Klasson, af Kankas och Hapaniemi, krigare, ättling i sjette led af ättens uppgifne svenske stamfader, Sigmund de H., skall hafva varit född omkr. 1512, omtalas 1549 såsom lagman i södra Finland och deltog i Gustaf Vasas ryska krig (1555--57). 1558 gjorde han å hertig Johans vägnar försök att vinna Reval och var sedermera, till 1563, en af denne hertigs närmaste rådgifvare. När brytningen mellan Johan och konung Erik XIV blef öppen, öfvergick H. emellertid till den senare och utnämndes (Okt. 1563) till högste befälhafvare öfver de svenska trupperna i Estland. Denna plats bibehöll han, äfven sedan han 1565 förordnats till ståthållare i detta land. Med skicklighet och mod främjade han i östersjöprovinserna det svenska väldet; men sedan han vid Runafer 1567 lidit ett nederlag, fråntog Erik honom ledningen af krigsärendena. Då Johan III bestigit tronen, afsattes H. 1568 från sitt ståthållareämbete, och det förbjöds honom att komma inför konungens ögon. Det synes dock icke hafva dröjt så länge, förrän han återvann dennes ynnest, ty han beklädde icke långt derefter å nyo vigtiga poster. Utan gensägelse var han en bland de män, hvilka under Johan III:s ryska krig mest bidrogo till att Estland bevarades åt Sverige. 1575 utsågs han till ett af de svenska ombuden vid underhandlingen med ryssarna vid Systerbäck, 1577 försvarade han såsom ståthållare i Reval denna stad mot ryssarna i en minnesrik belägring, 1578 och 1579 företog han ströftåg inåt Ryssland. På hösten s. å. försökte han eröfra Narva, men misslyckades och föll å nyo i konungens onåd. Han träder sedan mera tillbaka ur historien. Död 1595 såsom lagman i Norra Finland. F. W.

2. Horn, Karl Henriksson, af Kankas och Hapaniemi, krigare, den föregåendes son, förvärfvade sig liksom fadern och så många andra af ätten ryktbarhet genom sina bragder i landen söder om Finska viken. Han deltog i Revals försvar vid ryssarnas belägring 1570--71 och i Wesenbergs eröfring 1581. S. å. intog han flere slott i Wiek (del af Estland) och förordnades till ståthållare på det kort förut eröfrade Narva. I flere underhandlingar med ryssarna, såsom 1583, 1585 och 1586, deltog han såsom svenskt ombud. 1585 omtalas han såsom krigsråd, och 1588 förordnades han till ståthållare i Narva och Ivangorod. I Narva utstod han 1590 en häftig belägring af ryssarna, men räddade den vigtiga platsen genom ett fördrag, hvarigenom Sverige afstod Koporie och Ivangorod. Han blef på grund af detta fördrag 1591 dömd till döden och erhöll först på afrättsplatsen nåd. Efter Johan III:s död (1592) deltog han i Upsala möte, 1593, och sändes 1595 till Finland att kungöra för Klas Fleming Söderköpings riksdagsbeslut. I Maj 1600 blef han lagman i norra Finland och s. å. ståthållare i Reval samt följde hertig Karl i det livländska fälttåget. Död 1601 på slottet Burtnick i Livland. H. berättas hafva varit en väl studerad herre och mycket förfaren i krigskonsten. F. W.

3. Horn, Klas Kristersson, friherre af Åminne, den föregåendes kusin, en af Sveriges yppersta sjöhjeltar, var son af höfvidsmannen på Åbo Krister Klasson H. d. ä. af Åminne och föddes omkr. 1520. Under Gustaf Vasas ryska krig utnämndes han 1555 till en af befälhafvarna för krigsfolket och följde på hösten s. å. Jakob Bagge på dennes tåg mot Nöteborg. 1556 blef han ståthållare på Viborg och fick på denna post tillfälle att förvärfva sig kännedom om de estländska förhållandena. 1560 användes han ock i en beskickning till detta land. 1561 blef H. friherre och öfversändes s. å. af Erik XIV till Reval, hvarest han förmådde stadens innevånare samt adeln i landskapen Harrien och Wierland att i Juni s. å. gifva sig under Sverige. Samma år omtalas han såsom Eriks "rådsförvandt" och erhöll vid konungens kröning friherrlig värdighet. Efter att lyckligen hafva grundlagt det svenska väldet söder om Finska viken fortfor han under den närmaste tiden att framgångsrikt verka för dess utbredande. 1561 biträdde han såsom rådsperson den nyutnämnde ståthållaren i Reval Lars Fleming. Då i Estland krigsväsendet 1562 skildes från den civila förvaltningen, öfvertog han ledningen af det förra och eröfrade s. å. Padis och Wittenstein. Mot slutet af året återvände han till Sverige, och derefter började det sista och mest lysande skedet af hans lif. Under det nordiska sjuårskriget (1563--70) nyttjades han ständigt dels vid krigshären, dels på flottan. Efter att 1563 hafva deltagit i det olyckliga fälttåget mot Halmstad gjorde han i Febr. 1564 jämte Gustaf Olofsson (Stenbock) ett misslyckadt försök att eröfra Bohus. Visserligen ådrog han sig derigenom stränga förebråelser af sin konung, men detta hindrade dock icke, att han först nedsändes till Småland för att taga befälet öfver krigsfolket derstädes, och att han sedan, d. 8 Aug. 1564, utnämndes till amiral. Efter ett lyckligt sjöslag mot danskarna och lybeckarna vid Ölands norra udde kallades han åter till landtarmén och brände, efter Ronnebys eröfring, i förening med Mornay Sölvesborg och Elleholm. Knappt hemkommen från detta ströftåg, blef han å nyo för en kort tid i Sept. amiral. I Jan. 1565 finna vi honom åter i verksamhet till lands.

Han afbrände då med en ströfkår städerna Laholm, Engelholm och Båstad samt landsbygden deromkring. Långt ärorikare blef emellertid hans verksamhet på sommaren s. å. såsom amiral. Med 50 skepp afseglade han d. 15 Maj från Dalarö. Sedan han vid Pommerns kust tillintetgjort en fientlig flottilj och genom sitt uppträdande i Öresund injagat förskräckelse i Köpenhamn, sammandrabbade han d. 4 Juni med den förenade dansk-lybska flottan utanför Buchow. Striden blef väl icke en afgjord seger för svenskarna, men fienden återvände till Sundet, hvarefter H. för en tid spelade herre i Östersjön, uppbragte en mängd fartyg och härjade Möen. Sedan fienden å nyo gått till sjös, hölls d. 7 Juli ett blodigt sjöslag mellan Rügen och Bornholm. Förlusterna voro å ömse sidor stora, men danskarnas voro större, ty de miste bl. a. sina båda amiralskepp. Efter striden återvände H. till Dalarö, men gjorde på hösten en ny kryssning med flottan, då ingen fiende vågade visa sig. 1566 sattes han å nyo i spetsen för flottan och afseglade d. 23 Maj från Elfsnabben med ett stort antal skepp. Liksom föregående året uppbragte han en mängd fartyg och tog tull af andra samt uppträdde äfven i Öresund, men mötte intet motstånd. Sedan han till Sverige hemfört en mängd handelsfartyg, afseglade han d. 15 Juli från Dalarö och sammanträffade d. 26 Juli med de danska och lybska flottorna. Efter en oafgörande kanonad skildes flottorna åt. De fientliga begafvo sig till Gotland, der de förstördes af en storm, som äfven nödgade H. att återvända till Elfsnabben. Erik XIV behöfde nu använda honom till lands och gaf honom i uppdrag att öfverraska Halmstad. Ehuru ogerna åtog sig H. uppdraget. På vägen afled han i pesten, i Åby prostgård i Östergötland, d. 9 Sept. 1566. Hans död var utan tvifvel en stor förlust för Sverige och konung Erik, som väl förstod att uppskatta hans förtjenster, om han ock stundom visade sitt missnöje äfven med denne sin ypperste befälhafvare. F. W.

4. Horn, Krister Klasson, friherre af Åminne, den föregåendes son, född d. 4 Sept. 1554, ledde jämte Karl Sture å hertig Karls vägnar efter Johans död, 1592, underhandlingarna med de fängslade riksråden om en försoning och utnämndes 1594 till kommissarie vid fredsunderhandlingarna med Ryssland. 1598 öfvergick han från hertig Karls på konung Sigismunds sida i inbördeskriget, och med honom följde de under hans befäl stående Uplands ryttare. Vid Linköpings riksdag 1600 åtalades han derför af hertig Karl, men skildes från rättegången, sedan han "med ånger bekant sig illa och otillbörligen handlat hafva och för den skull fallit till bönen". Han hölls dock ännu en tid i fängsligt förvar. Då han emellertid gaf anledning till nya misstankar, ställdes han till rätta vid 1605 års riksdag i Stockholm och dömdes på egen bekännelse till döden för hemliga stämplingar och smädliga yttranden om Gustaf Vasas ätt. Af nåd befriades han från dödsstraffet. Hans dödsår är okändt H. ansågs för en lärd man och hade ett dyrbart bibliotek. Uppgiften att han 1593 blifvit lagman i södra Finland torde vara oriktig.

5. Horn, Henrik, riksråd, den föregåendes syssling, son af H. 2, f. 1578, blef 1605 guvernör för hertigarna Gustaf Adolf och Karl Filip. 1607 sändes han såsom legat till Tyskland och Nederländerna samt 1610 till Danmark, hvarefter han utnämndes till riksråd (1611) och riksmarskalk (1612). Vid fredsunderhandlingarna med Danmark i Ulfsbäck och Knäred (1612--13) biträdde han Axel Oxenstierna, och vid fredskongressen i Stolbova (1616--17) var han, jämte Jakob De la Gardie och Arvid Vildeman, Sveriges ombud. 1618 blef han lagman först i Norrland, derefter i södra Finland. Död d. 20 Maj s. å. i Stockholm.

6. Horn, Evert, krigare, den föregåendes broder, f. 1581, trädde, efter att hafva erhållit en ytterst vårdad uppfostran, tidigt i krigstjenst och förvärfvade under ryska kriget 1609--17 sitt hjelterykte. Han var Jakob De la Gardies närmaste man och trognaste stöd: förgäfves sökte förtalet lossa bandet, som förenade de båda hjeltarna. I De la Gardies första tåg till Ryssland, 1609, deltog H. och slog fienden vid Staraja Russa och Torsjok, men efter härens myteri och reträtten till Moldova återvände H. till Finland för att hemta förstärkningar. Den 20 Juni 1610 förenade han sig åter med De la Gardie, och 4 dagar senare blef han vittne till härens andra myteri och nederlag vid Klutsjino. Återkomna till svenska gränsen, samlade de båda vapenbröderna nya härar. Medan De la Gardie eröfrade Nöteborg (1612), bemäktigade H. sig Koporie, Jama, Gdov och Ivangorod. 1613 blef han ståthållare på Narva och Ivangorod, och 1614, då De la Gardie åtföljde Gustaf II Adolf till Sverige, utnämndes han till generalfältmarskalk öfver armén på den ryska krigsskådeplatsen. När konungen i Juli 1615 återkom till Narva, rustade sig han och H. till att angripa det vigtiga Pskov; men knappt hade de d. 30 Juli framkommit till staden, förrän H. i en obetydlig skärmytsling s. d. föll för en fientlig kula. "Segraren i så många träffningar, stormaren af så många fästen hade fallit liksom af en slump just framför det mål, hvarmed han trodde sig skola kröna sin segerbana, lemnande efter sig ett af Sveriges ädlaste hjelteminnen."

7. Horn, Klas, riksråd, den föregåendes broder, född i Narva 1583, vistades i sin ungdom utomlands samt tjenstgjorde i tre år (1600--03) hos kurfursten Kristian II af Sachsen. 1605 blef han hertig Gustaf Adolfs stallmästare, 1612 riksstallmästare, 1616 hofmarskalk och ståthållare öfver Stockholm, 1617 riksråd samt 1620 riksmarskalk. 1622--24 var han ståthållare öfver Eskilstuna, Ulfvesunds, Vesterås och Väsby län samt Skinnskatteberg och Vester-Dalarna och 1624--31 landshöfding i Upland samt ståthållare på Stockholms och Upsala slott. 1631 kallades han till residerande legat i Stralsund och generalguvernör i Vorpommern. Död d. 22 Aug. 1632 i Winsheim i Franken.

8. Horn, Gustaf, grefve af Björneborg, friherre af Marienburg, fältmarskalk, den föregåendes broder, föddes d. 22 Okt. 1592 på

Örbyhus, erhöll under ledning af den lärde S. A. Forsius en vårdad uppfostran och företog 1609--12 en utrikes resa, under hvilken han besökte universiteten i Rostock, Jena och Tübingen. Efter återkomsten till Sverige deltog han under sin broder Evert i det ryska kriget, men begaf sig derefter 1614 till Holland för att i Morits' af Oranien här lära sig den högre krigskonsten. 1618 blef han kammarherre hos Gustaf II Adolf, hvilken till en början använde honom i diplomatiska ärenden: det var H., som 1620 afslöt giftermålskontraktet mellan Gustaf Adolf och Maria Eleonora. Utnämnd till öfverste för Norrlands regemente 1621, deltog han i det första livländska fälttåget (s. å.), men blef under Rigas belägring illa sårad. 1625--28 försvarade han jämte J. De la Gardie med tapperhet och framgång Livland mot polackarna. Då De la Gardie 1628 drog sig tillbaka, blef H., som redan 1625 utnämnts till riksråd, fältmarskalk och öfverbefälhafvare öfver de svenska trupperna i Livland. Den fältherreskicklighet han vid flere tillfällen och särskildt i slagen vid Wallhof (1626) och Wolmar (1628) lagt i dagen förmådde konungen att, då han 1630 blandade sig i det tyska kriget, kalla honom till sin närmaste man i befälet. I slaget vid Breitenfeld (1631) skar H. sina skönaste lagrar. Han förde der befälet öfver venstra flygeln, vid hvilken den sachsiska armén stod uppställd, och råkade efter sachsarnas flykt i den största fara. Men han räddade den svenska hären från nederlag genom den öfverlägsna rådighet och köld, hvarmed han förstod att uppehålla Tillys härmassor, tills konungen hann komma till undsättning. På tåget till Syd-Tyskland åtföljde H. Gustaf Adolf, men qvarstannade i Öfre Franken med 7,000 man ("den frankiska armén") samt eröfrade Tyska ordens' residensstad Mergentheim och biskopsstiftet Bamberg. I början af 1632 måste han dock öfvergifva Bamberg, då Tilly med sin nybildade här kastade sig öfver honom. Vid underrättelsen derom skyndade Gustaf Adolf till H:s bistånd, hvarefter de båda tillsammans öfver Donau och Lech ryckte in i Bajern. Då konungen derifrån tågade till Nürnberg, fick H. befälet öfver den i Bajern qvarlemnade truppstyrkan, men kallades inom kort derifrån till befälhafvare öfver svenska trupperna i Rhenlanden. Han intog Koblenz och Trier samt slog de kejserlige vid Wiesloch. Efter Gustaf Adolfs fall vid Lützen bildade H. af sina och J. Banérs trupper en Donau-armé, i spetsen för hvilken han tillbakadref bajrarna under general Aldringen. I April 1633 förenade hertig Bernhard af Weimar sig med H., men ett inom armén utbrutet myteri och de båda öfverbefälhafvarnas oenighet förhindrade under fyra månader alla krigsrörelser. Hertig Bernhard gjorde nämligen anspråk på öfverbefälet öfver de svenska arméerna, hvilket H., understödd af sin svärfader, A. Oxenstierna, motarbetade. I Aug. s. å. skildes de båda fältherrarna, hvarvid H. tågade till öfre Schwaben för att förekomma, att spanska hjelptrupperna under hertigen af Feria förenade sig med Aldringens här. Då detta misslyckades, drog H. sig tillbaka för att försvara Schwaben och Elsass. I början af 1634 kastade sig hertig Bernhard, som återvände från ett tåg fram emot Eger, under plundringar in i H:s vinterqvarter i Schwaben, och det såg ut som skulle det komma till öppna fientligheter mellan de båda fältherrarna. Det af de kejserlige hårdt ansatta Regensburgs fara framtvang slutligen en förlikning, men då var det redan för sent att bringa undsättning åt staden. De måste i stället skynda att försvara Nürnberg, mot hvilket de kejserlige efter Regensburgs fall (d. 14 Juli) vände sig. Framkomna till stadens närhet (d. 12 Aug.), funno de framför sig en kejserlig här af 34,000 man, mot hvilken de hade att uppställa blott 23,000. Icke dess mindre ville hertig Bernhard anfalla, hvaremot den mera försigtige H. yrkade, att man skulle invänta förstärkningar. H. måste emellertid gifva efter för Bernhards och flertalets af de tyske krigsöfverstarnas vilja och låta det komma till strid (d. 27 Aug.); men segern stannade på de kejserliges sida, och H. sjelf blef krigsfånge. Han behandlades af fienden med mycken aktning, men qvarhölls i fångenskap öfver sju år, hvilken tid han använde till studier. 1642 utvexlades han emot tre kejserliga generaler. Öfver Schweiz, Spanien, Frankrike och Holland återvände han till Sverige, der han 1643 blef vicepresident i Krigskollegium. 1644 utsågs han till öfverbefälhafvare öfver den armé, som skulle infalla i Skåne, och eröfrade under årets lopp detta landskap med undantag af Malmö och Kristianstad. En 1645 påbörjad belägring af Malmö afbröts genom freden vid Brömsebro s. å. Af Kristina erhöll han 1651 Björneborg (i Finland) till grefskap och det honom förut donerade Marienburg (i Livland) till friherreskap. 1652 utnämndes han till generalguvernör i Livland, men lemnade redan 1653 denna post för att såsom riksmarsk och generalfältherre öfvertaga presidentskapet i Krigskollegium. Vid början af polska kriget 1655 uppdrog Karl X Gustaf åt H. ledningen af försvarsanstalterna i det egentliga Sverige. Död i Skara d. 10 Maj 1657. H. var en af Gustaf II Adolfs bäste fältherrar, dock i snille underlägsen Johan Banér. Hans styrka låg mera i försvaret än i anfallet; få förstodo så väl som han att draga fördel af en vunnen seger. Han var äfven en framstående ämbetsman. Både vänners och fienders aktning förvärfvade han genom sina stora kunskaper och sin ädla, rena karakter. Gustaf II Adolf hyste för honom stor tillgifvenhet och kallade honom sin högra hand. Af soldaterna var han deremot för sin stränga disciplin mindre omtyckt. V. K-r.

9. Horn, Henrik, friherre af Marienburg, riksråd, krigare, den föregåendes brorson, son af H. 5, född d. 22 Maj 1618, två dagar efter faderns död, blef 1643 öfverste för det kurländska regementet och 1645 för ett finskt kavalleriregemente. Tillsammans med sin kusin Gustaf Evertsson H. upphöjdes han 1651 i friherrligt stånd och utnämndes 1654 till generalmajor vid kavalleriet. I Karl X Gustafs polska krig utmärkte han sig vid flere tillfällen

och befordrades 1657 till generallöjtnant. 1660 blef han riksråd och hofrättsråd i Svea hofrätt, 1665 fältmarskalk och 1666 generalguvernör i Bremen och Verden, men tillträdde icke denna post förrän 1668. Efter krigets utbrott med Brandenburg (1674) och Danmark (1675) öfversvämmades Bremen af brandenburgska och danska trupper, mot hvilka H. var för svag att strida. Den 3 Aug. 1676 måste han uppgifva Stade, hvarefter hela Bremen var i fiendens händer. Sjelf begaf han sig till Sverige, der han 1677 såsom generalamiral erhöll befälet öfver stora flottan. Den i sjömansyrket fullkomligt oerfarne H. uppsökte, enligt konungens befallning, den danska flottan, som anfördes af den utmärkte sjöhjelten Nils Juel, och blef d. 1 Juli s. å. i grund slagen i Kjögebukt. På hösten s. å. ryckte H. med en truppstyrka in i Jämtland och fördref norrmännen derifrån. Ett försök att på vintern infalla i Trondhjem misslyckades deremot till följd af vägarnas usla beskaffenhet. 1678 förordnades han till öfverbefälhafvare öfver den armékår, som från Livland skulle göra en diversion i Preussen. Med en illa utrustad här af 8,000 man inryckte han på senhösten s. å. i Preussen, men nödgades af kurfursten Fredrik Vilhelm att i största oordning draga sig tillbaka genaste vägen till Riga, dit han ankom i början af Febr. 1679. 1680 blef han åter generalguvernör i Bremen och Verden. Död i Stade d. 22 (ej 28) Febr. 1693.

10. Horn, Krister, friherre af Åminne, riksråd, krigare, guvernör för Karl XI, sonson till H. 4, föddes d. 13 Nov. 1622 på Vik hus i Upland. Efter att på den militära banan hafva avancerat till öfverste och varit guvernör i Riga 1654--57 samt generalguvernör öfver Ingermanland och Keksholms län 1657--59 blef han 1660 riksråd och 1661 assessor i Svea hofrätt. 1663 utnämndes han till guvernör för Karl XI, "utan tvifvel mera för sin egen skull än för den späde furstes, hvars maktpåliggande utbildning åt honom anförtroddes". Ehuru framstående såsom krigare och icke utan kunskaper, var han nämligen genom sina föga fina seder och sin beqvämlighet ingalunda lämplig att sköta detta värf. Många af ständerna och rådet ville också 1668 skilja honom från konungens person, men genom rådets eftergifvenhet och enkedrottning Hedvig Eleonoras ynnest fick han behålla sin plats. 1669 utnämndes han till lagman i Karelen och befordrades vid konungens myndighetsförklaring 1672 till fältmarskalk. 1674 blef han lagman i Värmland och generalguvernör i Livland, men lemnade 1686 sistnämnda tjenst. Död på Vik hus d. 26 Maj 1692.

11. Horn, Bengt, friherre af Åminne, riksråd, krigare, den föregåendes broder, född på Vik hus d. 10 Nov. 1623, uppfostrades för den civila ämbetsmannabanan, men beslöt vid 23 års ålder att i stället egna sig åt krigareyrket. Han begaf sig 1646 till K. G. Wrangels armé i södra Tyskland och blef genast utnämnd till kapten vid Blå regementet (1647). Befordrad till öfverstelöjtnant (1648), återvände han 1651 till Sverige och utnämndes till löjtnant vid Lifgardet och öfverste. 1654--55 var han guvernör i Halland. S. å. erhöll han befallning att såsom öfverste för Drottningens lifregemente deltaga i polska fälttåget. Vid belägringen af Marienburg utmärkte han sig, och efter stadens eröfring blef han dess kommendant. 1656 utnämndes han till generalmajor och guvernör i Estland. Om detta lands försvar mot ryssarna inlade han stora förtjenster, på samma gång som han nitiskt arbetade på förbättrandet af det utplundrade folkets ekonomiska tillstånd. Han ledde sedermera äfven underhandlingarna med Ryssland och afslöt freden i Kardis, 1661. Af Karl X Gustaf utnämndes han till riksråd (1660). Under Karl XI:s förmyndareregering (1660--72) slöt H. sig till M. G. De la Gardies parti och understödde med sin röst regeringens slöseri med statens tillgångar. H. och hans sterbhus fingo också vid förmyndareräfsten vidkännas ganska betydliga efterräkningar. 1672 blef H. generalguvernör öfver Estland och 1674 president i Svea hofrätt. 1677 erhöll han i uppdrag att såsom fältmarskalk anföra den expedition, som från Livland skulle bringa det af danskar och brandenburgare belägrade Stettin undsättning. Men i stället för att genast åtlyda denna befallning qvarstannade han flere veckor i Stockholm, der han skötte sina egna angelägenheter och bl. a. firade sitt tredje bröllop. Först i Nov. s. å. afreste han, men blef vinddrifven till Finland och måste landvägen begifva sig till Riga, dit han ankom d. 27 Jan. 1678, en månad efter Stettins fall. Karl XI blef högeligen uppbragt öfver detta dröjsmål och fråntog H. befälet. Denne afled i Riga redan d. 7 Febr. s. å. till följd af en förkylning, som han ådragit sig under den långa resan.

12. Horn, Arvid Bernhard, grefve af Ekebyholm, kanslipresident, en af Sveriges ypperste statsmän, härstammade i fjerde led från H. 1. och föddes på Vuorentaka gård i Finland d. 6 April 1664. Han var son till Gustaf Henriksson H. (död såsom öfverste för Nylands infanteri 1673) och Anna Helena von Gertten samt tillhörde en familj, som väl hade ett lysande namn, men en ingalunda lysande förmögenhet. Sedan H. någon tid åtnjutit undervisning vid Åbo universitet, måste han vid 18 års ålder såsom musketerare (1682) vid konungens garde börja arbeta för sin utkomst. 1685 befordrades han till fänrik och gick 1687 i utländsk krigstjenst. Han kämpade först i kejsarens här och var med vid Mohacz (1687), der prins Eugene vann sin ryktbara seger öfver turkarna; sedermera (1690--95) deltog han såsom generaladjutant hos fursten af Waldeck och grefve de Nogell i holländska härens fälttåg mot fransmännen. Under dessa år avancerade han hemma till löjtnant (1688) och kapten (1693). Slumpen påskyndade hans befordran, om det nämligen ligger någon sanning i det ryktet att han fick fullmakten som kaptenlöjtnant vid drabantkåren (1696) till belöning derför att han hejdat de skenande hästarna för enkedrottning Hedvig Eleonoras vagn. Genom sin nya ställning kom han i närmare beröring med Karl XII, och det synes hafva varit hans bestämda föresats att genom blind lydnad och

genom att fullt gifva sin person åt den unge envåldskonungen bryta sig en väg till makt och ekonomiskt oberoende. Ty eljest låter det sig knappast förklara, att den några och trettio år gamle mannen kunde så lifligt taga del i konungens barnsligt ystra lekar och halsbrytande vågstycken. Han vann emellertid sin herres ynnest samt blef 1700 generalmajor och friherre. I spetsen för Karl XII:s drabantkår fick han sedan tillfälle att på Själland, vid Narva, vid Dünas öfvergång (1701) och Klissov (1702) under konungens egna ögon stärka sitt rykte för dödsföraktande hjeltemod. I Jan. 1704 utnämndes H. till generallöjtnant och fick straxt derefter i uppdrag att, jämte diplomaten Wachschlager, förmå polackerna afsätta konung August och välja en infödd till konung. Ärendet var förknippadt med ansenliga svårigheter, ty August stod med en här i landet och räknade der ett betydande anhang; de svensksinnade polackerna ville dels icke sätta en landsman på piasternas tron, dels önskade de, förrän något annat afgjordes, en betryggande traktat med svenskarna, under hvilkas hårda utpressningar landet dignade. Barskt och beslutsamt och, der ej annat hjelpte, medelst mutor dref H. sin herres vilja igenom. Den 25 Jan. 1704 kom han till Varsjav, den 6 Febr. afsattes August och d. 2 Juli s. å. valdes Stanislaus Leczinski till dennes efterträdare. H. stannade i Varsjav hos den nyvalde konungen såsom Karls sändebud och den ännu vacklande tronens stöd. Och stöd behöfdes. Med omkr. 6,000 sachsare ryckte August mot hufvudstaden. H. öfvertog ledningen af försvaret, och i spetsen för endast 480 svenskar och "någre ynkelige polska soldater" trotsade han fienden. Han måste dock snart draga sig tillbaka till slottet, och när detta började skjutas i brand, uppmanade han de sina att såsom "redelige svenskar" hällre söka döden i lågorna än gifva sig. Hans förtviflade plan, i hvilken afspegla sig det karolinska berserkamodet och kanske ej minst fruktan att i konungens ögon synas pligtförgäten, vann ej de andres bifall. H. måste d. 26 Aug. 1704 gifva sig fången, men utvexlades i början af 1705 samt upptog ånyo i det af kung Karl återeröfrade Varsjav de afbrutna underhandlingarna med polackerna. Vid konung Stanislaus' kröning (d. 24 Sept. 1705) uppträdde han såsom Karl XII:s representant på ett sätt, som visade, att han för väl kände sin persons vigt och betydelse: medan ceremonien pågick, råkade han i tvist med polackerna om hvem som skulle ledsaga drottningen ned från tronen och tog myndigt försteget framför sjelfve polska kyrkans primas, som gjorde anspråk på denna rättighet. Först i Nov. 1705 blef traktaten mellan Polen och Sverige en verklighet. Det hade således lyckats H. att, såsom Karl XII önskade, bringa till stånd en laglig och till tacksamhet mot Sverige förpligtad samt genom fördrag med detta bunden styrelse i Polen.

Den statsmannaduglighet H. lagt i dagen föranledde konungen att nyttja honom på ett annat fält än krigets. Han utnämndes 1705 till kungligt råd och kansliråd, 1706, då han äfven upphöjdes i grefligt stånd, till ledamot af defensionskommissionen och justitierevisionen samt 1707 till guvernör för konungens systerson, hertig Karl Fredrik af Holstein. Under de första åren af sin civila ämbetsmannabana stod H. fortfarande högt i ynnest hos konungen. En förtrolig korrespondens, hvartill, enligt H:s egen utsago, guvernörskapet för hertigen gaf honom en god förevändning, egde rum mellan konungen och H. Ett ytterligare bevis på konungens bevågenhet var H:s utnämning till kanslipresident (d. 21 Mars 1710). Men ej långt efter den tiden inträdde en förändring i förhållandet. När efter olyckan vid Pultava dels Karls långa vistelse i det fjärran Turkiet, dels landets utblottade tillstånd gjorde det omöjligt för rådet i Stockholm att så raskt eller till det omfång, som konungen fordrade, uppfylla hans aldrig sjunkande anspråk på folk och penningar, uppspirade hos honom missnöje med rådet och i synnerhet mot dess främste ledamot, H. Han anklagade denne för bekvämlighet och brist på god vilja och var, tack vare örontasslares ingifvelser, icke fri från den tanken att han t. o. m. motarbetades af H. Denne, som insåg, att riket stod vid bråddjupets rand, skildrade mer än en gång i hjertskakande ordalag för konungen ställningens allvar. Att detta skulle illa upptagas är, med kännedom af Karl XII:s sinnelag, ganska naturligt. Ryktet har gjort H. ännu värre tillvitelser än konungen gjorde. Så går en sägen att H., då han 1710 yrkade på ett ständermötes sammankallande och 1713 var med om att utlysa riksdag, haft för afsigt att åstadkomma inskränkningar i konungamakten, och en ännu otroligare saga förtäljer, att han ämnat bana sig sjelf vägen till tronen. Men långt ifrån att det finnes något bevis för H:s uppstudsighet eller förräderi, visade han sig mer än andra såsom en lojal undersåte i sitt uppträdande så väl eljest som vid ständernas utskottsmöte 1710--11 och vid riksdagen 1713--14. När vid det senare riksmötet det började föras tal om att prinsessan Ulrika Eleonora och rådet borde med förbigående af konungen sluta fred med rikets många fiender samt när adeln och bondeståndet formligen föreslogo, att prinsessan med full konungslig makt skulle öfvertaga styrelsen, så visade H. sig till ytterlighet mån om att den frånvarande konungens myndighet skulle lemnas oantastad. Ulrika Eleonora glömde ej, att H. stått henne i vägen, och konungen tyckes ej hafva fattat ur hvilken fara H. den gången räddade både honom och riket genom att med ens i brodden qväfva ständernas opposition och verksamhetslust. När konungen 1715 hemkom till riket, bemötte han nämligen H. med uppenbar köld, entledigade honom (1716) från guvernörskapet samt utestängde såväl honom som de öfriga kungliga råden från befattningen med rikets förvaltning, hvilken nästan helt och hållet lemnades i holsteinaren Görtz' händer. Under de förfärliga år, som derefter följde, mognade det allmänna hatet mot enväldet och mot Görtz, dess hänsynslösaste verktyg. Det är bekant hurusom under denna tid af några missnöjda

utarbetades plan till en ny regeringsform, afsedd att öfverändakasta enväldet.

Om H., medan Karl XII lefde, tog något steg till att underhjelpa införandet af en ny sakernas ordning är ej kändt, men efter konungens död (1718) uppträdde han mycket bestämdt i denna riktning. Det var till följd af hans fasthet som Ulrika Eleonora med grämelse måste afsäga sig alla arfsanspråk på tronen och underkasta sig ett ständernas val med deraf följande inskränkningar i konungamakten. Han arbetade emellertid för att hon blef vald till drottning och öfvergaf alldeles sin forne lärjunge, Karl Fredrik af Holstein (hvilken äfven uppträdde såsom kandidat till tronen), kanske mest derför att han insåg dennes ringa utsigter att blifva vald. H. tog en så betydande andel i genomförandet af 1719 års regeringsform, som grundlade frihetstidens aristokratisk-republikanska statsskick, att det har kunnat sägas (1738) om honom, att han "burit tyngsta stenen till grundvalen af vår (frihetstidens) frihet". Han fick ock, en af de förste, plikta för sin ifver att upprätthålla den nya grundlagens helgd. Då drottningen i strid mot regeringsformen bakom H:s rygg företog sig ett och annat, nedlade H. sin protest mot en sådan maktfullkomlighet och anhöll om sitt entledigande från kanslipresidentsämbetet (d. 9 April 1719). Han fick sitt afsked både från detta och, hvarom han icke begärt, från riksrådsämbetet samt förblef trots en af ständerna understödd böneskrift utestängd från rådet. Men när riksdag i Jan. 1720 åter sammanträdde, valdes H. under adelns handklappningar och jubelrop till landtmarskalk. Såsom sådan genomdref han, antagligen ej utan en viss personlig tillfredsställelse, att, såsom drottningen önskat, hennes gemål, arfprinsen Fredrik af Hessen, d. 24 Mars 1720 utsågs till konung, men endast på vilkor att hon sjelf nedlade kronan, en sak, som hon deremot icke tänkt sig vara nödvändig. Hon hade nämligen yrkat på ett slags samregentskap. Af den nye konungen inkallades H. å nyo i rådet och återtog efter mycket trug kanslipresidentsämbetet (d. 26 April 1720). Liksom 1714 räddade H. utan tvifvel äfven 1720 fäderneslandet från en stor inre fara. När med anledning af ståndsprivilegierna en lidelsefull och under dåvarande förhållanden mer än vanligt vådlig strid var på väg att utbryta vid riksdagen, släckte H. branden genom att åstadkomma riksdagens plötsliga afslutande. Sedan Sverige i Nystad 1721 fått dyrt köpa sig fred af Ryssland, visade H. den politiska klokheten att, ehuru han af själ och hjerta var en rysshatare, iakttaga ett undfallande sätt mot sin öfvermäktiga granne. Han afvände skickligt alla tsarens försök att blanda sig i Sveriges inre angelägenheter, men vågade icke afslå hans anbud om allians, så mycket mindre som tsaren genom det s. k. holsteinska partiet (se d. o.) hade djupa försänkningar i rådet. Åtskilliga punkter i det ursprungliga alliansförslaget innehöllo så närgångna fordringar, att de väckte anstöt hos alla den tidens "sanna patrioter" men dåliga politiker. H. förstod likväl att å ena sidan vid 1723--24 års riksdag öfvervinna ett ganska envist motstånd, som desse gjorde, och att å andra sidan vid förbundets afslutande (d. 22 Febr. 1724) gå Rysslands fordringar till mötes, utan att alltför mycket binda Sveriges händer. För att emellertid icke en ensidig förbindelse med segraren skulle förlama Sveriges sjelfständighet närmade H. sig redan i slutet af 1725 Frankrike och England, hvilka önskade Sveriges anslutning till den s. k. hannoverska alliansen, som var riktad mot Österrike och Spanien, med hvilka Ryssland snart förenade sig. Men det holsteinska partiet satte sig på det ifrigaste emot ett närmande till vestmakterna, och då detta parti visade sig ega pluralitet bland riksråden, tog H., ehuru hans mening, tack vare konungens röster, blef regeringens beslut, det till sina konseqvenser farliga steget att underställa regeringens beslut ständernas pröfning. 1726--27 års urtima riksdag, då H. åter valdes till landtmarskalk, gaf honom rätt, och d. 17 Mars 1727 undertecknades allianstraktaten med Frankrike och England.

Denna vändning i Sveriges utrikespolitik, genom hvilken det undgick faran att blifva ett "bihang till Ryssland", medförde det holsteinska partiets fall och gjorde H. till Sveriges mäktigaste man; och med rätta hafva de närmast följande åren i Sveriges historia blifvit kallade "Arvid Horns tidehvarf". Det var ett skede af jämförelsevis stort inre och yttre lugn, under hvilket landet fick hemta sig efter den långa ofreden, och på hvilket man sedan med saknad tänkte tillbaka såsom en lyckotid. H:s utrikes politik under denna liksom den föregående tiden hvilade på hans grundsats "att man ej mera måtte binda sig med den ene än med den andre". Sina störtade motståndare af det holsteinska partiet behandlade han med en för hans samtida nästan obegriplig försonlighet. Var det hans afsigt att derigenom smeka partilidelserna till sömns, så misstog han sig. Ty drifna af en futtig lystnad efter egen makt, utan några stora mål i sigte, började flere af det fallna partiets män, en K. Gyllenborg, en D. N. von Höpken m. fl., arbeta på att störta H., och deras bemödanden blefvo för denne så mycket farligare, som de funno medhåll hos konung Fredrik hvilken de förr dock så ifrigt motverkat, och hvilken hade framförallt H. att tacka för sin krona. De befordrade och drogo nytta af konungens förbindelse med fröken H. Taube, en förbindelse, öfver hvilken H. med sina höga begrepp om värdighet och yttre anständighet uttalade sin förkastelsedom. Närmast till följd deraf uppstod en brytning mellan konungen och H. vid tiden för 1731 års riksdag, vid hvilken H. för tredje gången var landtmarskalk. H. begärde afsked från kanslipresidentsämbetet; konungen gaf honom det, men anmodades af ständerna att ytterligare söka förmå honom qvarstanna. Det var en ny seger för H. Han hade ännu den allmänna opinionen för sig. Snart skulle äfven hon bearbetas emot honom. Då efter polske konungen August II:s död (1733) Frankrike föreslog Sverige ett gemensamt uppträdande för att

återskaffa Stanislaus tronen, mötte detta förbundsanbud stora sympatier i Sverige, så mycket mer som i detsamma ingick planen till ett angrepp på Ryssland. Detta rike understödde nämligen en annan kandidat till polska kronan, och man hoppades omsider få hämd på Ryssland. Äfven H. lät sig ett ögonblick hänföras. Men då det visade sig, att Frankrike i sjelfva verket icke hade lust eller förmåga att hjelpa Stanislaus, utan till och med bakom Sveriges rygg trefvade efter Rysslands hand, och då de ryska vapnen efter en kort tid voro segrande öfverallt i Polen, så drog sig H. tillbaka för en fransk förbindelse. Men icke så de sangviniske. De hade öfvervigten vid 1734 års riksdag. Visserligen misslyckades H:s personliga motståndare i sina småaktiga försök att der sätta honom på de anklagades bänk, och visserligen fick han sjelf ett ytterligare bevis på sitt anseende, då han ombads att taga tillbaka sin förnyade afskedsansökan. Men han tvangs af den lidelsefulla allmänna meningens tryck att (d. 14 Juni 1735) sluta en allians med Frankrike. Ehuru denna var långt oskadligare än den först föreslagna, sökte han förtaga de möjligen äfventyrliga verkningarna af densamma genom att på Rysslands anmodan förnya 1724 års allians med denna makt. Fastän han genom sin tillstyrkan till ett d. 24 Sept. 1734 med Danmark, hufvudsakligen med fäst afseende på Ryssland, ingånget försvarsförbund -- ett stycke framtidsskandinavisk politik -- dessförinnan visat sig ingalunda vilja gå i ryskt ledband, blef han nu i det franska partiets pamfletter ett mål för alla slags beskyllningar och inför allmänheten utmålad såsom en dålig patriot, den der försvurit sig åt Ryssland. Vid 1738 års riksdag fick han höra, att det vore "slut med nesligt stillasittande och blygsam ro". Det franska partiet, eller, som det vid den tiden började kallas, hattpartiet, var riksdagens herre; sekreta utskottet ingrep i utrikesärendena, och bakom H:s rygg underhandlade man med franske ministern. När slutligen (d. 10 Nov. 1738) med Frankrike en konvention ingicks, hvarigenom Sverige beröfvades sin handlingsfrihet, hvilken alltid utgjort ögonmärket för H:s statskonst, fick hans politiska system dödsstöten. Endast vördnaden för hans af lysande minnen omstrålade personlighet hejdade hans motståndare från att hårdhandskadt störta honom sjelf. Märkvärdigt nog skyndade han ej denna gång att af egen drift, såsom fordom under sin makts dagar, begära sitt entledigande. Först efter ganska ifriga bearbetningar beqvämade han sig till detta steg (d. 18 Dec. 1738). Under stora hedersbetygelser beviljade ständerna honom hans afsked. Hans meningsfränder i rådet, mössorna, aflägsnades sedan utan vidare. H. drog sig undan till sitt gods Ekebyholm, der han afled d. 17 April 1742. Fyra månader derefter kapitulerade i Helsingfors den armé, med hvilken hattpartiet trott sig kunna återvinna hvad Karl XII förlorat och taga revanche för H:s "nattmösspolitik".

Vid sidan af sin politiska verksamhet utöfvade H. befattningar såsom kansler vid universiteten i Pernov (1706), Upsala (en del af år 1719) och Åbo (1723--35) samt såsom praeses illustris vid Vetenskapssocieteten i Upsala (1727--35). Öfver honom hafva slagits fem skådepenningar, den första (1720) af ridderskapet och adeln, den senaste (1878) af Svenska akademien.

Såsom statsman intager H. ett af de främsta rummen i svenska historien. Han egde icke en Axel Oxenstiernas eller Johan Gyllenstiernas initiativ och stora vyer. Han var icke något banbrytande snille, men han förstod mästerligt att till sin och rikets fördel på ett praktiskt sätt räkna med omständigheterna. Han dref, för att begagna ett uttryck från våra dagars politiska språk, en opportunistisk statskonst. Om en sådan med afseende på utländska förbindelser kunnat under tidernas lopp fortsättas med framgång, må lemnas derhän. Att det afbrott, som med hans fall inträdde i densamma, kom för tidigt, derom vittnade den närmast följande tidens olyckor. H. nådde emellertid sitt mål att skaffa det ett ögonblick förkrossade fäderneslandet aktning och sjelfständighet, och deri ligger hans storhet. Att en opportunistisk inrikespolitik icke i längden var hållbar fick H. sjelf röna: han försvagade styrelsens anseende och myndighet genom att för en tillfällig framgång åt sina planer draga frågor, som hörde till hennes afgörande, under ständernas och framförallt sekreta utskottets behandling. Hans exempel vann lätt efterföljd. H. föll sjelf för sina egna vapen och vållade frihetstiden ett af hennes värsta lyten. Från samtida politiska personligheter skilde sig H., till sin oförgängliga ära, deruti att han aldrig var fal; att gifva mutor försmådde han dock ej. -- Jfr "A. B. Horn. Hans lefnad tecknad af Gustaf Horn" (Arvids sonson), utg. af C. F. Horn (1852), och "A. B. Horn. Minnesteckning af W. E. Svedelius" (i Sv. akad:s handl. 54:de och 55:te del., 1879). J. Th. W.

13. Horn, Adam, grefve af Ekebyholm, riksråd, krigare, den föregåendes son, född d. 25 Nov. 1717, blef 1731 fänrik vid Lifgardet, deltog såsom major vid Vestgöta kavalleriregemente i kriget mot Ryssland 1741--43 samt befordrades 1743 till generaladjutant af flygeln och 1747 till öfverste vid Östgöta kavalleriregemente. I politiskt hänseende hörde han genom sin börd till mössorna, men slöt sig sjelf till det under början af 1750-talet ur både hattarnas och mössornas läger bildade hofpartiet. Af konung Adolf Fredrik sändes han i slutet af 1755 till Petersburg för att i hemlighet söka förmå ryska regeringen att understödja svenska hofvet i striden mot de rådande hattarna. Försöket misslyckades. H. utnämndes 1757 till generalmajor och derefter till generallöjtnant samt bevistade det pommerska kriget (1757--62) till 1760, då han såsom riksdagsombud för krigsbefälet återvände till Stockholm. Hofvet och de med detsamma förbundna mössorna uppställde H. såsom sin kandidat till landtmarskalksposten, men vid valet besegrades han af grefve Axel von Fersen. H. blef i stället under riksdagens lopp riksråd och öfverste marskalk (1761). I rådet

uppträdde H. 1764 på det bestämdaste ej endast emot förlängandet af det franska subsidiefördraget, utan äfven emot subsidieväsendet i allmänhet. Den 1765 sammanträdande riksdagens sekreta utskott, i hvilket mösspartiet utgjorde flertalet, uttryckte sitt välbehag öfver hans uppförande genom att välja honom till kanslipresident (Aug. 1765), men han afsade sig denna förtroendepost. Vid samma riksdag utsågs han till att vid danska hofvet afhemta kronprinsen Gustafs brud, Sofia Magdalena (1766). Då hattarna vid 1769 års riksdag kommo till makten, blef H., liksom de öfriga riksråden af mösspartiet, afsatt från sina ämbeten, men återfick redan 1771 sin plats i rådet och inkallades af Gustaf III i den efter revolutionen d. 19 Aug. 1772 nybildade rådkammaren. Död i Stockholm natten mellan d. 23 och 24 Jan. 1778. H. var en skicklig och tapper rytterianförare, men föga betydande såsom statsman. Han var icke någon vän af träget arbete. Såsom målare var han en ganska framstående dilettant.

14. Horn, Fredrik, grefve af Åminne, krigare, son till öfversten friherre Krister Horn af Åminne, härstammade i 4:de led från H. 4 och föddes d. 29 Mars 1725 på Husbygård i Södermanland. 1740 blef han volontär vid Lifgardet och begaf sig 1743 till Frankrike, hvarest han erhöll anställning såsom sekundlöjtnant vid regementet "Royal Alsace". Han utmärkte sig genom tapperhet och djerfhet i Frankrikes krig med Österrike (1740--48) och blef efter fredsslutet befordrad till öfverste (1749). Kort derefter lemnade han Frankrike, till hvilket land han återvände först vid det s. k. sjuåriga krigets utbrott (1756). Såsom generaladjutant hos marskalk d'Estrées bevistade han bl. a. slaget vid Hastenbeck 1757, der han, till och med enligt franska författares uppgift, genom sin oförskräckthet afgjorde slaget till fransmännens fördel. 1760 utnämndes han till öfverste i svenska armén, 1762 till löjtnant vid Lifdrabantkåren, 1763 till öfverste vid Östgöta kavalleriregemente samt 1770 till generalmajor. I politiken kämpade han -- ensam af sitt namn -- på hattarnas sida, i hvilkas läger han blifvit indragen genom sitt romantiska giftermål med Anna Margareta Plomgren, brorsdotter till den mäktige hattledaren Tomas Plomgren och kusin till den bekante K. F. Pechlins hustru. Vid 1760 års riksdag visade han sig vara en af de hetsigaste partimännen, och en gång var det endast med största svårighet, som man kunde hindra honom från att på riddarhuset med värjan förfäkta sin mening. Under eller efter 1765 års riksdag slöt han sig jämte sina partivänner till hofvet och blef en af kronprinsen Gustafs hängifnaste beundrare. I förberedelserna till 1772 års revolution tog H. en ej ovigtig del: genom honom gingo nämligen underhandlingarna mellan J. K. Toll och konungen om den första revolutionsplanen, hvilken af Toll skulle förberedas i Norge. Då grefve F. V. von Hessenstein revolutionsdagen (d. 19 Aug.) vägrade att emottaga öfverbefalet i Stockholm, lemnade konungen det åt H. Till belöning för sitt deltagande i revolutionen befordrades denne till generallöjtnant och upphöjdes s. å. jämte sin äldre broder, Gustaf Adolf H. (f. 1721, president i Krigskollegium 1770--92, d. 1793), i grefligt stånd. Han anhöll dervid att fa kalla sig "Gustafsvän". Gustaf III vägrade detta, men tillät honom i stället att i vapnet insätta konungens krönta namnchiffer och en vase. 1774 utnämndes han till öfverste vid Lifregementet och 1778 till kavallerigeneral, hvaremot han 1780 måste afstå sin öfverstebeställning åt hertig Karl. Med åren svalnade H:s beundran för Gustaf III, och vid 1789 års riksdag uppträdde han i oppositionspartiets främsta led. Han var ock en af de 19 herrar, som d. 20 Febr. s. å. på konungens befallning arresterades. Hans ende son, Klas Fredrik H. (se H. 16), gjorde sig t. o. m. skyldig till delaktighet i mordet på Gustaf III. Död i Stockholm d. 1 Jan. 1796. -- En syster till H., Katarina Ebba, född d. 27 Maj 1720, efterträdde 1745 grefvinnan Hedvig von Hessenstein, mot löfte om hederligt apanage och ett slags erkännande efter franskt mönster, såsom Fredrik I:s älskarinna. 1746 utverkade konungen, att hon blef upphöjd till romersk riksgrefvinna. Förbindelsen, som icke blef af politisk betydelse, enär grefvinnan ej lyckades utöfva något större inflytande på konungen, upplöstes efter tre års förlopp. 1762 blef riksgrefvinnan H. gift med riksrådet grefve Ulrik Barck. Hon dog d. 12 Sept. 1781 på Jakobsberg i Jerfälla socken, Stockholms län.

15. Horn, Katarina Ebba. Se under H. 14.

16. Horn, Klas Fredrik, grefve af Åminne, deltagare i sammansvärjningen mot Gustaf III, son till H. 14, född i Stockholm d. 18 Maj 1763, blef 1783 kammarherre och major vid fortifikationen, men lemnade 1789 (ej 1785) sistnämnda tjenst, emedan han råkat i tvist med generalmajor Gustafssköld angående fästningsarbetena i Kristianstad. Faderns ovilja mot Gustaf III meddelade sig åt sonen, hvilken blindt följde de ingifvelser, som ett nyfödt hat mot konungen och en svärmisk beundran för franska revolutionens frihetsidéer ingåfvo honom. Vid julen 1791 blef han bekant med J. J. Anckarström, hvilken lät honom förstå, att han vore beredd att mörda konungen. H. ansåg dock, att man borde försöka att på annat sätt än genom mord "slippa konungen", men han öfvergaf snart denna mildare tanke. På H:s gård Hufvudsta vid Stockholm uppgjordes af honom, Anckarström och A. L. Ribbing mordplanerna. Efter konungamordet blef H. en af de förste, som arresterades; och liksom en annan af de sammansvurne, K. P. Lilliehorn, bekände han ej blott sin egen delaktighet i brottet, utan angaf äfven en mängd medbrottslingar för att sålunda göra sig förtjent af nåd. Af Svea hofrätt dömdes han d. 24 Maj 1792 till förlust af adelskap, lif, ära och gods, en dom, som mildrades af hertig Karl d. 15 Aug. s. å. till ständig landsflykt med förlust af adelskap och alla medborgerliga rättigheter. Under namnet Fredrik Claesson begaf sig H. till Danmark, der han köpte egendomen Skovlunde (i närheten af slottet Hirschholm). Af danske

ministern A. P. Bernstorff behandlades han med välvilja, och då engelska flottan 1800 hotade Danmark, erhöll han i uppdrag att deltaga i ordnandet af det danska kustförsvaret. Men när Gustaf IV Adolf vid underhandlingarna mellan Sverige och Danmark s. å. lät förstå, att detta förtroende för en svensk konungamördare förefölle honom misstänkt, blef H. genast uppmanad att lemna Danmark. Han begaf sig med sin familj till Lybeck, der han efter stadens eröfring af fransmännen på Napoleons befallning arresterades; men sedan hans papper blifvit undersökta, frigafs han af marskalk Davout. 1804 erhöll han dansk medborgarerätt, och 1813 bosatte han sig under sitt familjenamn i Köpenhamn. Under de senare åren af sitt lif sysselsatte han sig med skriftställeri: han var medarbetare i de danska tidningarna "Charis" och "Dagen" samt utgaf 1816 Små skaldestycken. Död i Köpenhamn d. 23 Maj 1823.

17. Horn, Klas Fredrik, grefve af Åminne, ämbetsman, den föregåendes son, född på Hufvudsta d. 11 Mars (10 Aug.?) 1791, erhöll, trots sin faders förvisning, sin uppfostran i Sverige och blef 1809 adjutant vid Lifregementets husarkår, hvilken då utgjorde en del af den på norska gränsen förlagda Vestra armén. Han åtföljde Adlersparre på dennes tåg till Stockholm och blef 1812 befordrad till löjtnant. Äfven i 1814 års norska fälttåg deltog han samt utnämndes 1815 till ryttmästare och adjutant vid 1:sta kavalleri-inspektionen, men lemnade 1822 krigstjensten. Såsom hufvudman för sin ätt bevistade han riksdagarna 1818, 1823, 1828, 1834 och 1840 samt gjorde sig vid dessa känd såsom framstående oppositionsman. Vid sistnämnda riksdag blef han medlem af statsutskottet, men råkade der i meningsskiljaktighet med sina gamla politiska vänner i en af riksdagens vigtigaste frågor: betäckandet af bristen i kabinettskassan. Han reserverade sig mot utskottets beslut i denna fråga (1841) och bröt från denna stund fullständigt med oppositionen. 1842 blef han tillförordnad landshöfding i Stockholms län och 1843 landshöfding derstädes. Från denna post tog han 1849 afsked. Död d. 8 April 1865.