Huet

Huet [yätt], Pierre Daniel, fransk lärd, f. i Caen 1630, åtföljde 1652 S. Bochart till Stockholm, dit denne blifvit kallad af drottning Kristina, och egnade sig efter hemkomsten åt vetenskapliga forskningar samt grundade 1662 vetenskapsakademien i Caen. 1670 blef han under Bossuet lärare för dauphin och bearbetade tillsammans med Bossuet den under namnet "In usum Delphini" (se Delphinus) bekanta samlingen af grekiska och romerska klassiker. H. blef 1674 medlem af Franska akademien, prestvigdes 1676, fick 1678 abbotstiftet Aulnay (nära Caen) och utnämndes 1689 till biskop i Avranches, men lemnade 1699 sitt biskopsstift mot det lugnare abbotstiftet Fontenay, nära Caen. Sedan 1701 bodde han i Paris, der han dog 1721. -- H. var en af sin tids lärdaste män: i österländska och klassiska språk hade han vidtomfattande insigter och studerade med ifver matematik, kemi och anatomi (han lär hafva gjort icke mindre än 800 dissektioner). De förnämsta af H:s arbeten äro: De optimo genere interpretandi etc. (1661), hvari han framställer sina åsigter om öfversättningskonsten, Lettre sur l'origine des romans (1670), Demonstratio evangelica (1679), ett arbete vittnande om häpnadsväckande lärdom, men späckadt med djerfva konjekturer i sin tids ande, Censura philosophiae cartesianae (1689), Alnetanae quaestiones de concordia rationis et fidei (1690), Mémoires pour servir à l'histoire du cartésianisme (1692), i hvilket arbete H., som en tid var en varm anhängare af Cartesius, satiriskt skildrade cartesianismen, Dissertations sur diverses matières de religion et de philosophie (1712) och Traité philosophique de la faiblesse de l'esprit humain (1723). Såsom supranaturalistisk skeptiker sökte H. ådagalägga förnuftets svaghet och bevisa, att tron är det enda, som förmår lemna visshet. H:s Ouevres complètes utgåfvos 1856--60.