Hufvudstycke, teol., större afdelning af en katekes eller af en i kateketisk form uppställd lärobok. Hufvudstyckenas antal och ordning vexla i olika arbeten. Medeltidens katekeser upptogo i allmänhet endast tre hufvudstycken: tron (credo), fader vår (pater noster) och sakramenten (septem sacramenta). Derjämte inskärptes dock under medeltidens senare århundraden äfven dekalogen l. de tio buden. I Luthers bägge katekeser (utg. 1529) upptogos ursprungligen följande fem hufvudstycken: tio Guds bud, trons artiklar, Herrens bön, döpelsens sakrament och altarets sakrament l. Herrens nattvard. Dertill fogades senare af andra ett sjette, om löse- och bindenyckeln, hvilket - tillkommet utan Luthers åtgörande, om än med hans tysta samtycke - emellertid ej inrymts i den svenska texten. I Brenz' katekes (i sin äldsta form utgifven 1527) återfinnas samma sex hufvudstycken, fastän i annan ordning: döpelsen, tron, Fader vår, dekalogen, nattvarden, löse- och bindenyckeln. Den reformerta Heidelbergkatekesen (utg. 1563), som utmärker sig för en strängt följdriktig uppställning, indelas i tre hufvudstycken, af hvilka det första handlar om menniskans elände och det andra om återlösningen från detta elände genom tron på Kristus; det tredje, med öfverskriften: "huru jag skall vara
tacksam mot Gud för denna återlösning", innefattar budorden och bönen. Jfr Katekes. P. F.
Hufvudstyrka (Fr. och T. Gros, se d. o.), krigsv., i allmänhet den del af hvarje truppafdelning, som återstår, sedan de för särskilda ändamål afsedda afdelningarna blifvit frånskilda. Hufvudstyrkan utgör den samlade slutna trupp, som skall utkämpa striden, under det de afdelningar, som icke tillhöra denne, vanligen hafva till uppgift att vaka öfver hennes säkerhet vid tillfällen, då hon sjelf icke är i stånd dertill. Af hufvudstyrkor särskiljer man, allt efter truppafdelningens ändamål, den egentliga hufvudstyrkan (kolonnens hufvudstyrka), avantgardets (arriergardets) hufvudstyrka, förtruppens (förtrafvens) hufvudstyrka, förposternas hufvudstyrka o. s. v. C. O. N.