Hufvudsvål

Hufvudsvål, anat., den hårklädda huden på hufvudets öfre hvälfda del, såväl åt sidorna som bakåt. Denna hudsträcka utmärker sig icke blott genom sin normalt täta beklädnad af långt hår, utan äfven genom synnerlig tjocklek och hårdhet. Dessa egenskaper hos hufvudsvålen bero på dess byggnad. Ut till och in i läderhuden gå från en med kraniet ganska fast förenad fibrös hinna (galea aponevrotica) starka bindväfsbundtar, som bilda grofva, spända strängar och band, i hvilkas mångformade mellanrum ligga klumpar af fettceller, så tätt och fast packade intill hvarandra, att hela massan synes bilda en i snittet gul- och hvitstrimmig, stadig skifva, närmast lik svinsvål. Denna skifva kan något förskjutas med galean, men icke upplyftas i veck utan sönderslitning af underlaget. Till följd af sitt läge omedelbart på ben och sin ofvan omtalade beskaffenhet får hufvudsvålen, vid starka stötar mot eller slag af trubbiga föremål, lätt sprickor, sjom vid flygtigt påseende likna sår af skarpa verktyg, och träffar det sårande föremålet snedt, afflås större eller mindre stycken af svalen från benet. Det är hufvudsvålen, som aflägsnas vid "skalpering", genom en kraftig ryckning i hjesshårets "skalplock", sedan huden förut blifvit afskuren i en ring kring hufvudet. Icke mycket behagligare var den såsom botemedel mot skorf förr använda "becklufvan". Denna utgjordes af en invändigt beckad kalott, som sattes på hufvudet och, då han väl fastnat vid dess öfre yta (der håret var kortklippt), våldsamt bortslets, medtagande icke blott skorf, utan äfven hår och ytterhud. Med hårets affallande vid skallighet följer en märkbar förtunning af hufvudsvålen, hvilken förtunning vid fullständig kalhet blir så betydlig, att benens ojämnheter under hufvudsvålen och fogarna mellan dem varda synliga. O. v. D.