Huzvaresch

Huzvaresch (Uzvaresch, Zevaresch), ett ord i medelpersiska l. pehlvispråket af outredd betydelse och härledning, betecknar ett egendomligt skrifsätt, som nyttjades vid affattandet af vigtigare skrifter på pehlvispråket. Sannolikt sammanhänger stammen i uz-var-esj med Sanskr. var-na, "bokstaf". För ordets faktiska betydelse har man blott att hålla sig till en vigtig och utförlig upplysning i det arabiska arbetet "Kitab-al-fihrist", hvilken af Haug, jämte Spiegel, den förnämste representanten för den eranska filologien, tolkades såsom "ett slags skrifsätt". Huzvaresch afser otvifvelaktigt det egendomliga bruk att skrifva och läsa, som bestod deri att man icke skref det inhemska persiska ord man ville, t. ex. nan, bröd, gusjt, kött, utan i dess ställe ett utländskt, nämligen det motsvarande semitiska (arameiska) lahma, bisra, men vid läsandet dock aldrig utsade annat än de persiska orden. Detta bruk träffade dock blott omkr. 1,000 ord; de öfriga skrefvos så, som de lästes. Något liknande förekommer vid en af japanskans tre skrifformer, att man nämligen nyttjar det motsvarande kinesiska ordets skrifform, men alltid utläser det på japanska. F. n. synes den ofvannämnde Spiegel vara nästan ensam om att anse Huzvaresch för det rätta namnet på det språk (den sassanidiska dynastiens officiella språk, hvarpå de heliga avestaböckerna öfversattes och kommenterades), som alla yngre eranister kalla pehlvi (se d. o.). H. A.