Hvassbuk. Se Sill-slägtet.
1. Hwasser, Israel, universitetslärare, läkare, tänkare, föddes d. 17 Sept. 1790 i Elfkarleby socken i Upland, der hans fader var kyrkoherde. Han genomgick aldrig någon offentlig skola och åtnjöt i allmänhet i mycket ringa mån andras undervisning. Vid Upsala universitet inskrefs han såsom student 1804 och sysselsatte sig under trenne år med förberedande läroämnen, innan han började sina medicinska studier. Han aflade 1810 med. kandidatexamen samt, efter afslutad tjenstgöring vid Serafimerlasarettet i Stockholm, 1812 med. licentiatexamen. Af såväl lärare som studiekamrater ansedd värdig att intaga det första hedersrummet, promoverades han frånvarande till med. doktor 1813. Under krigen 1813-14 tjenstgjorde han såsom sjukhusläkare vid svenska hären i Tyskland och Norge samt särskildt vid de stora nederlagssjukhusen i Celle och Kiel. Vid ej fyllda 27 år erhöll han, 1817, professuren i praktisk medicin vid universitetet i Åbo. Han blef jämväl ledamot af det finska Collegium medicum, till hvars vice ordförande han utsågs 1824. Från sina befattningar i Finland tog han afsked 1829 och återvände till Sverige samt utnämndes 1830 till professor i teoretisk och praktisk medicin vid universitetet i Upsala. 1855 erhöll han på begäran afsked från sin lärarebefattning, tillbragte äfven sina återstående dagar oafbrutet med studier och författareskap samt afled i Upsala d. 11 Maj 1860. - Bland de yttre utmärkelser, som tillföllo H., må nämnas, att han 1840 kallades till filos. hedersdoktor vid universitetet i Helsingfors och 1846 till hedersledamot af Vetenskapssocieteten derstädes, samt att han valdes till ledamot 1831 af Vet.-societeten i Upsala, 1848 af Vetenskapsakademien, 1854 af Svenska akademien (efter f. d. statsrådet S. Grubbe) samt kallades 1858 till hedersledamot af Vitt. hist. och ant. akademien. Till hans minne stiftade konung Karl XV 1861 det Hwasserska resestipendiet, som af med. fakulteten i Upsala utdelas till en vid universitetet utexaminerad med. licentiat och numera utgår med 1,000 kr. årligen.
Genom sin alstring af nya idéer bär H:s vetenskapliga personlighet i hög grad genialitetens prägel. Ehuru naturen gifvit honom ett särdeles ljust förstånd, bestämde dock känslans rikedom och inbillningsgåfvans styrka den egentliga arten af hans snille och författareskap. Detta blef derför mer poetiskt och konstruerande än analytiskt och strängt vetenskapligt bevisande. Han var, såsom hans efterträdare i Sv. akademien, K. V. A. Strandberg, säger om honom i sitt inträdestal, "en man, hos hvilken snillets och hjertats gåfvor, eljest alltför ofta åtskilda, voro oupplösligt förenade, en man icke allenast af djup och strömmande känsla samt stora och fruktbringande tankar, utan äfven af rotfästade grundsatser och lefvande öfvertygelse".
Få personer hafva åt det akademiska lärarekallet offrat sin lefnads verksamhet med en så djup uppfattning af och en så brinnande kärlek till universitetsinrättningen som H. Sin öfvertygelse om vetenskapernas inre enhet och nödvändiga sammanhang samt sina upphöjda åsigter om medicinens vetenskapliga betydelse har han framställt i en mängd uppsatser om universitetsinrättningen. Det var enligt H. dennas uppgift att till ett organiskt helt och för ett gemensamt ändamål sammanhålla vetenskapens alla forskningsarter samt att derigenom upprätthålla både dess inflytande på samhällets högsta lifsyttringar och dess sjelfständighet mot tillämpningsskolornas rama nyttighetssträfvan. Det motsatta sträfvandet att från den vetenskapliga gemensamheten vid universitetet utbryta det medicinska studiet och förlägga detta till en specialskola i hufvudstaden fann derför i honom en särdeles varm, ihärdig och rotfast motståndare, som uppfattade detta sträfvande såsom universitetets sönderbrytning och medicinens nedsättning till blott yrkeskunskap. Striden härom, som, ehuru afbruten af ett och annat stillestånd eller delvis förändrad, fortfor under större delen af hans lärarebana, och i hvilken kamp han, såsom en af hans lefnadstecknare säger, alltid angrep framifrån samt med blanka vapen, började han genom sin afhandling Om Carolinska institutet (1829; 2:dra uppl. 1860), hvilken icke blott var en stridsskrift utan äfven en fullständig bekännelse af hans vetenskapliga öfvertygelse. Dennas utveckling hade hos honom småningom försiggått under hans lärareverksamhet i Finland, men de djupaste väckelserna dertill hade han redan förut mottagit dels af den i nästan alla medicinens vetenskaper utmärkte Joh. Chr. Reil, som under H:s deltagande i fälttågen i Tyskland var nordarméns öfverste fältläkare, dels af X. Bichat, måhända det största snille medicinens historia har att tacka Frankrike for. Dock ansåg han sig i den praktiska medicinen hafva lärt mest af Sydenham och vördade äfven Walter Scott såsom sin lärare, emedan dennes skrifters historiska och psykologiska sanning utöfvat ett stort inflytande på hans allmänna bildning.
Ingen har i Sverige eller Finland från en medicinsk kateder så hänfört sina åhörare som H., vare sig genom snillets nästan underbart gripande makt eller genom den innerliga öfvertygelsens värme, och hans förmåga att, så till sågandes, rycka upp menniskor var i sanning stor. I Finland ökades kretsen af medicinska studerande under hans läraretid från några få personer till ett antal af 30. Vid Upsala universitet skulle utan honom den medicinska undervisningen sannolikt nu icke funnits till, och den förkofran, som det medicinska studiet under de senare årtiondena derstädes vunnit, har till största delen haft sin rot i den kärlek till detta studium, som han inlade i sina lärjungars sinnen. Till de medicinska studenternas sedliga lyftning och sjelfständigare studium har han äfven inverkat derigenom att han på 1830-talet stiftade Upsala läkareförening (se d. o.). Men dels till följd af medicinens naturfilosofiska riktning under den tid, då han erhöll sin egentliga medicinska utbildning, dels till följd af det egendomliga i hans personliga anlag hängaf sig H. vida mer åt spekulativ betraktelse än åt naturvetenskaplig iakttagelse och medicinsk detaljforskning efter våra dagars strängt empiriska
metod. Visserligen ansåg han, "att medicinens forskning är handling och dess vetenskapliga rot verklig erfarenhet", men såsom medicinsk lärare var det hos honom en brist dels att han icke meddelade någon metodisk undervisning vid sjukbädden, dels att han för litet satte sig in i det förändrade forsknings- och åskådningssätt, hvarigenom den af Laennec grundade patologisk-anatomiska skolan i Frankrike gaf åt sjukdomsläran och derigenom åt hela medicinen en ny gestalt. Men för de praktiskt medicinska åsigterna före denna omhvälfning voro H:s medicinska skrifter och föreläsningar ett uttryck af det bästa man då kände om sjukdomarnas igenkännande och behandling. En behörig domare, prof. O. E. A. Hjelt i Helsingfors, hvilken af dessa föreläsningar eger en fullständig afskrift, säger till och med, att mycket af hvad man nu söker i de med stor omsorg och fullständighet utarbetade handböckerna finnes i dessa H:s föreläsningar klart och öfversigtligt hemtadt ur de bästa författare och egen erfarenhet. Vi tillägga, att detsamma kan sägas om hans Smärre skrifter af medicinskt innehåll (samlade 1839-42 under denna titel; alla, utom skriften Om vaccinationen, förut särskildt utgifna), hans afhandling Läran om feber (1839 -44) och flere andra af hans praktiskt medicinska afhandlingar. Med den praktiska medicinens enskilda utöfning befattade han sig efter återflyttningen från Finland föga, men bestred alltjämt sjukvården på det akademiska sjukhuset i Upsala. Bland de teoretiskt medicinska läroämnena infördes i Sverige först genom H. studiet af de medicinska teoriernas, den medicinska literaturens och folksjukdomarnas historia, hvilken han uppfattade såsom en del af den allmänna kulturhistorien och bearbetade såväl i offentliga föreläsningar som i särskilda afhandlingar. Den mest framstående bland de sistnämnda är Sydenham. Ett bidrag till medicinens culturhistoria (1845), hvilket dr Latham, som sjelf skrifvit en biografi öfver Sydenham, kallar ett bland de yppersta specialarbeten inom den medicinska literaturens historia, som den nyare tiden frambragt. Här kan ock nämnas afhandlingen om Olof Rudbeck (1846), hvilken Berzelius ansåg såsom sin motståndares bästa skrift.
Det egendomliga i H:s åsigter och uttryckssätt, vare sig han behandlar etiska, estetiska, sociala eller politiska ämnen, har hufvudsakligen sin grund deri att hela hans vetenskapliga betraktelsesätt utvecklat sig från en medicinsk utgångspunkt, från hans uppfattning af sjukdomens och förgängelsens väsende, hvilket af honom bestämdes såsom sjelfförstöring. Den tanken att individen, när han bestämmer sig sjelf, bestämmer sin egen undergång blef uppslaget icke blott till hans konstruktion af sjukdomsläran, hvilken tydligast framställes i inledningen till hans afhandling Om cholerafarsoten (1836- 37), utan äfven till hans betraktelser af alla öfriga frågor inom menniskans såväl kroppsliga som andliga lif. Hans allmänna vetenskapliga sträfvan går också i hufvudsak ut på att finna en öfverensstämmelse mellan andens och naturens lagar. Om han i detta afseende öfverensstämmer med sin samtids herskande filosofi, den schellingska, hvilken han äfven närmar sig genom sin uppfattning af fenomenen i enlighet med en polaritetslag, så är dock det polaritetsbegrepp han uppställer ett annat än de öfriga naturfilosofernas; och sjelf har han framställt så många egna grundåskådningar, att man både kan instämma med honom sjelf, det han är en originel vetenskaplig karakter, och äfven tillägga, att han i den svenska medicinens historia framstår såsom den djupaste tänkaren. Det är idén om det skapande och organiserande lifvet, omedelbart utgående ur det eviga och heliga, det är varelsens absoluta beroende af detta lif, slägtets genom generationsakten uttalade stora makt öfver individen, nödvändigheten af det andliga medvetandets seger icke blott öfver de sinliga drifterna, utan inom personlighetens alla områden, det är det enskildas underordnande under det allmänna i samhället, det är slutligen menniskans stora förvandlingsakt eller pånyttfödelse, hvarigenom hon varder ett organ för den verkliga kulturen, det är detta, som utgör grundtankarna i H:s vetenskapliga betraktelser öfver lifvets högsta frågor. Och dessa tankar utvecklades af honom följdriktigt till en stor och sammanhängande verldsåsigt, som han sjelf benämner den biologiska. Det finnes enligt H. i synnerhet tvänne lefvande eller af naturen sjelf skänkta grundkrafter till mensklighetens förädling genom religionens makt, och dessa äro qvinnans kärlek samt ynglingens entusiasm för det heliga. Denna tanke ligger till grund för de båda, till följd af ämnets allmänna intresse mest lästa af hans skrifter: Om äktenskapet (1841; 2:dra upplagan 1842) och Om vår tids ungdom (1842). Till den senare sluter sig hans lärorika antropologiska framställning af Mannens ynglingaålder (1856, aftryck ur tidskriften "Skandia" 1833; 2:dra uppl. 1857). Ehuru H. aldrig framställde sina tankar i bunden form, var han dock till sitt innersta väsende en skaldenatur. Ât poesien gifver han i sina skrifter en både djup och omfattande betydelse, och inom det estetiska området intager han en kritiskt sjelfständig ställning. I sitt ofvannämnda inträdestal yttrar K. V. A. Strandberg: "I den gamla, ständigt återkommande tvisten om innehållets eller formens rätt att vara det afgörande inom konsten hade H. för sin del fällt utslag till förmån för innehållet; och der detta icke kunde tillfredsställande redovisa sin sedliga halt, der utföll hans omdöme afgjordt förkastande." Derför var han en lika afgjord motståndare till Göthe, som ifrig beundrare af Walter Scott, och i sina estetiska monografier öfver arbeten af Walter Scott (tryckta i "Valda skrifter") fäster han sig i synnerhet vid denne författares sedliga renhet, historiska sannfärdighet och skarpa psykologiska blick för det allmänt menskliga.
I full öfverensstämmelse med hans ofvan angifna grundåsigter, med frimodig uppriktighet och särdeles oberoende af andras meningar har H. slutligen inom det historiska och politiska området, der han i allmänhet intog en
strängt konservativ ståndpunkt, författat flere djuptänkta skrifter, af hvilka här må nämnas: Om Sveriges framtid (1843), Om allianstractaten emellan Sverige och Ryssland år 1812 (1838), Om Norges befrielse och förening med Sverige (1857) samt hans många Skålar och föredrag i "Karl Johans förbundet" (1848-60). Genom Karl XIV Johan, som utgjorde ett föremål för H:s vördnad och beundran, hade det vestliga nordens land, enligt H., erhållit en förändrad verldsställning, i kraft af hvilken den skandinaviska halföns folk för framtiden vore hänvisade blott till eröfringar inom den yttre natur, hvaraf de omgåfvos, samt på sedlighetens, konstens och vetenskapens områden, och derigenom skulle de, sinsemellan allt närmare förenade, blifva en af verldens starkaste fredsmakter. - H:s Valda skrifter utgåfvos 1868-70 af P. Hedenius. Utförliga lefnadsteckningar, utom H:s egna Sjelfbiografiska uppsatser, äro författade af K. V. A. Strandberg i Sv. akad:s handl. d. XXXVI (1863) samt af P. Hedenius i "Ups. univers:ts årsskrift" (1861) och i inledningen till H:s "Valda skrifter". P. H.
2. Hwasser, Ebba Charlotta Elisa, född Jacobsson, skådespelerska, föddes i Stockholm d. 16 Mars 1831, blef elev vid k. teatern 1849 och erhöll anställning såsom aktris derstädes 1850. Med undantag för senare halfåret 1856 har hon sedan dess varit fäst vid den k. scenen. 1858 inträdde hon i äktenskap med sekreteraren vid k. teatern Daniel H. (f. 1817, d. 1871), Israel H: s bror- och fosterson, känd såsom en spirituel ordlekare och en estetiskt bildad man, hvilken säkert ej var utan inflytande på sin hustrus konstnärsutveckling. Fru H. är troligen den utmärktaste skådespelerska Sverige någonsin egt och obestridt den mångsidigaste. Hon började med att vara mycket använd inom ingénue-facket, inom hvilket hon debuterade såsom Marie i "Lilla kusin" och ännu in på 1870-talet skördade lagrar såsom Fröken Elisabeth och Géneviéve i "De onyttiga". Vid sidan af sådana älskvärda, naiva och bortskämda unga flickor spelade hon under lång tid första älskarinna inom det högre skådespelet: Shakspeares Ofelia, Desdemona och Julia, Schillers Maria Stuart och Thekla Wallenstein, Göthes Klara i "Egmont", samt Sigrid i "Brölloppet på Ulfåsa" och Markisinnan de Maupas i "Det besegrade lejonet" m. fl. Sitt egentliga namn vann hon likväl genom framställningen af en mängd mer eller mindre bisarra karakterer ur den moderna romanen, hvilka på 1850- och 1860-talen egde en synnerlig retelse för publiken och äfven för den framställande konstnären erbjödo en stor lockelse, just derför att de något sväfvande konturer, hvarmed de voro tecknade, gåfvo ett större utrymme åt dennes skapande förmåga. "Sålunda uppkom nu denna rad af karaktersskildringar, såsom Jane Eyre, Fanchon i "Syrsan", Ladyn of Worsleyhall, Edith, Louise i "Gammalt och nytt", Marguerite Laroque i "En fattig ung mans äfventyr" m. fl., på hvilka nedlades en talang, vida öfverlägsen uppgifternas dramatiska värde, men som, lifligt senterade af publiken, mera än något bidrogo att göra deras framställarinna till dess förklarade gunstling." Men fru H. nöjde sig icke med dessa jämförelsevis lättköpta triumfer: äfven den höga tragiska konstens lager vann hon genom skapelser sådana som Hippolyte i "Giftbägaren", Myrrha i "Sardanapalus", Thusnelda i "Fäktaren från Kavenna", Hermione i "En vintersaga", Tekmessa i "Konungarna på Salamis", Hjördis i "Härmännen på Helgeland" samt titelrolen i Fru Inger till Österåt. I sistnämnda parti hade hon en gång den verldsbekanta italienska skådespelerskan Ristori till åskådarinna och väckte hos henne en sådan beundran, att denna lärer varit allvarligt betänkt på att låta öfversatta det norska dramat för sin repertoar. Fru H. är en konstnär, som alltjämt gått framåt och synes först på senaste tiden funnit det för sin individualitet mest egentliga fack, hvilket kan betraktas såsom en sammansmältning af de båda närmast föregående och utgöres af äldre karaktersroller inom det allvarliga borgerliga skådespelet, såsom Grefvinnan i "Danicheffarne", Lona Hessel i "Samhällets pelare" och Fru de Varenne i "Prins Panin". Hit torde ock, tillföljd af rollens skaplynne, böra räknas hennes förträffliga framställning af Drottning Anna i "Ett glas vatten". Den omvexlande rollista, som antydes genom de nämnda partierna, skulle ytterligare kunna ökas med etthundrafemtio ganska betydande, deribland så fordrande uppgifter, som Puck i "Midsommarnattsdrömmen", Maria Stuart i Skotland, Matilda i "De nygifta", Inga i "Mellan drabbningarna", Dolores i "Allt för fosterlandet", Ester Larsson i "Skådespelerskan", Nora i "Ett dockhem" m. fl. Densamma visar ock mer än något annat hvilken framstående plats fru H. intagit vid den svenska scenen. På senaste tiden har hon uppträdt mera sällan. A. F.