Hydrostatik (af Grek. hydor, vatten, och statikos, stannande, hämmande), mek., läran om vätskors jämnvigt, utgör en del af mekaniken. De krafter, som göra sig gällande i fråga om vätskors jämnvigt, äro kohesionen, tyngdkraften och adhesionen, den sistnämnda dock endast när en vätska eller delar af en vätska äro i omedelbar beröring med en fast kropp, såsom väggarna af det kärl, hvaruti vätskan förvaras. För att en vätskas yta skall vara i jämnvigt, fordras såsom grundvilkor, att resultanten af de på partiklarna i vätskans yta verkande krafterna skall vara riktad normalt mot ytan i hvarje punkt. Vore ej detta fallet, måste ju nämnda resultant hafva en komposant längs ytan. Men deraf blefve en förflyttning af partikeln följden och jämnvigt således omöjlig. Häraf följer ock, att en större vätskemassa är i hvila endast då, när hennes yta är så böjd, som om den tillhörde en sfer, hvars radie är lika med afståndet till jordens medelpunkt, samt att en vätskemässa, som tankes åverkad endast af kohesionen, måste antaga sferisk form. För att en partikel inuti en vätska skall vara i hvila, måste trycket från alla sidor vara lika stort; då nu hvarje partikel erfar ett tryck af alla, som ligga rätt öfver honom, så blir ock på ett och samma horisontallager trycket i hvarje punkt lika samt hela trycket beroende endast af lagrets
storlek och dess höjd under vätskans yta, men deremot oberoende af kärlets form. Verkar ett tryck på ytan, fortplantas detta till alla delar inom vätskan, emedan trycket fortplantas lika i alla riktningar; på detta förhållande grundar sig användningen af Hydrauliska pressen (se d. o.). Af det redan nämnda följer, att trycket, som en vätska utöfvar på kärlets vägg, är detsamma som trycket på vätskepartikeln i den gifna punkten; men detta tryck är, om ytan är fri, endast beroende af höjden under ytan. Tryckets riktning är normal mot ytan, emedan det skall upphäfva trycket på partikeln, som är i beröring med kärlväggen; vore nämligen ej trycket på denna partikel normal mot ytan, skulle denna ej kunna vara i hvila. Deraf följer, att trycket mot en plan kärlvägg har i hvarje punkt samma riktning; alla de i de särskilda punkterna verkande trycken bilda tillsammans en summa, ett total- l. resulterande tryck, hvars anbringningspunkt kallas tryckningscentrum, och hvars läge beror på ytans form. I ett kärl med plan, horisontal botten är trycket på denna lika med vigten af en vätskecylinder, som har bottnen till grundyta och afståndet till vätskans yta till höjd. Detta tryck är deremot oberoende af kärlets form i öfrigt och således äfven af vätskemängden, en sats, som blifvit kallad Hydrostatiska paradoxen, emedan den förefaller orimlig. Lagen för en vätskas tryck mot en sidovägg låter äfven uttrycka sig sålunda: om med tryckhöjd förstås afståndet mellan väggytans tyngdpunkt och vätskans nivå, så är tryckets storlek lika med vigten af en vätskekolonn, som har till bas väggytan och till höjd tryckhöjden. Denna regel gäller icke blott för trycket mot sidoväggarna i ett kärl, utan äfven för trycket mot begränsningsytorna till en kropp, nedsänkt i en vätska. På sistnämnda förhållande stöder sig den under namn af Archimediska principen (se d. o.) kända vigtiga satsen att en kropp, nedsänkt i en vätska, förlorar lika mycket i vigt, som den undanträngda vätskan väger. Om t. ex. kroppen är en rät cylinder med vågräta grundytor, så verkar på den öfre ytan vigten af en vätskecylinder, som har samma grundyta och afståndet till vätskans yta till höjd, och på den nedre grundytan vigten af en likadan vätskecylinder. Skilnaden mellan dessa två cylindrars volymer är tydligen lika med den nedsänkta cylinderns volym, och tryckskilnaden blifver alltså lika med vigten af samma volym af vätskan. Hydrostatiska trycket åstadkommer således på den helt och hållet eller delvis nedsänkta kroppen en lyftkraft, som är så mycket större ju större vätskans täthet är. Riktningen af denna kraft är alltid densamma som tyngdens, emedan alla sidotryck upphäfva hvarandra; men tryckets anbringningspunkt inom kroppen vexlar, allteftersom den undanträngda vätskevolymen förändrar form, hvilket ju kan vara fallet, om kroppen tänkes endast delvis nedsänkt i vätskan. Lyftkraftens anbringningspunkt (metacentrum) kan ligga på samma lodräta linie som kroppens tyngdpunkt; och om så är, eger jämnvigt rum. Jämnvigten är stabil, om tyngdpunkten ligger under metacentrum; i motsatt fall är den labil, och indiferent, om de båda punkterna sammanfalla. Jämnvigtens stabilitet, eller den kraft, hvarmed kroppen sträfvar att intaga sitt jämnvigtsläge, då den bringas ur detsamma, är större, ju lägre tyngdpunkten ligger; afvikelsen från jämnvigtsläget kan då också vara större, utan att jämnvigten upphör att vara stabil. Bland de mångfaldiga konseqvenserna och utvecklingarna af de hydrostatiska lagarna må nämnas lagar för areometern (se d. o.), kommunicerande kärl (se d. o.) samt lagen för tryckets reaktion eller återverkan, sådan den blifvit tilllämpad vid det segnerska hjulet och turbinen. L. A. F.