Styfhet, skeppsb., ett fartygs benägenhet att, sedan det blifvit krängdt (d. v. s. tvingats intaga ett lutande läge), återtaga sitt upprätta läge. Ett fartyg, som har ringa styfhet, säges
vara rankt. Med styfhetsmoment förstås produkten af deplacementets vigt och horisontala afståndet mellan hela fartygets tyngdpunkt och vertikalen genom deplacementets tyngdpunkt. Om punkten G föreställer hela fartygets tyngdpunkt och punkten C tyngdpunkten af deplacementet, då fartyget ligger efter vattenlinien W1 L1, så verkar vattnets uppbärande kraft uppåt efter vertikalen C1 M, och styfhetsmomentet är då lika med produkten af fartygets deplacement D och häfarmen GR. Enär deplacementet endast till sin form, men ej till sin storlek, förändras vid krängningen, bero således styfhetsmomentet och styfheten på afståndet mellan fartygets tyngdpunkt G och dess styfhetspunkt (metacentrum) M, hvilket afstånd kallas metacenterhöjd. Båda punkterna G och M bestämmas genom beräkning. Punkten G kan emellertid, sedan fartyget blifvit färdigt och utrustadt, lätt och säkert bestämmas genom s. k. krängningsförsök. Styfhetspunktens höjd öfver deplacementets tyngdpunkt, eller afståndet CM, är, strängt taget, bestämdt af vilkoret att det skall vara lika med qvoten af vattenytans tröghetsmoment i anseende till den ifrågavarande rörelseaxeln och deplacementets volym, ett vilkor, som gäller för hvilket läge som hälst af fartyget. Jfr Hydrostatik, sp. 174. J. G. B.