Imperium, Lat. 1. Imperium betecknade i den fornromerska staten egentligen den högsta makten i samhället, eller regeringsmakten. Denna utöfvades först af konungarna, men öfvergick efter konungaväldets afskaffande (509 f. Kr.) till konsulerna och sedermera jämväl delvis till pretorerna, hvarjämte de vid särskilda tillfällen valda diktatorerna samt prokonsuler och propretorer egde imperium. Detta, som plägade uppdragas genom en särskild lex curiata (lagbeslut fattadt i kurieförsamlingen), innefattade särskildt rättigheten att föra befäl i krig, med makt att straffa äfven kroppsligen och till lifvet. I sjelfva staden Rom deremot och inom ett område af 1,000 steg (1,480 m.) derutanför gällde mot ämbetsmän med imperium (magistratus cum imperio) rätten att vädja till folket (provocatio), och militärbefäl fick der ej utöfvas i annat fall, än då en segrande fältherre genom en särskild lag (d. v. s. folkbeslut) fick sådant sig tilldeladt för sjelfva triumfdagen. Med imperium var förenad rätten att tillgripa vissa kraftigare tvångsåtgärder, nämligen, utom vitesbestämmelser, inmanande i häkte och pantning. Deremot synes det redan tidigt hafva blifvit förbjudet för hvilken ämbetsman som hälst att använda kroppsstraff på romerska medborgare, utom i fält. En med imperium utrustad ämbetsman kunde icke ens i civila mål dragas inför rätta, långt mindre stämmas i brottmål. - Under kejsaretiden fick naturligtvis imperium en annan betydelse. Stundom brukades det om sjelfva kejsarens makt, men vanligen betecknade det civil domsrätt eller polismyndighet. - 2. Jur., statens höghetsrätt öfver statsområdet (territorialhöghet), i motsats till statens eganderätt (Lat. dominium). Den senare är alltid af privaträttslig natur, äfven om staten i vissa fall är subjekt för rättigheten. Imperium har deremot väsentligen offentlig rättslig karakter och kan endast tillerkännas staten sjelf eller dess representant. Statens imperium innebär rätt för staten att på sitt område utöfva herskaremakt öfver landet med saker och personer, att der kräfva fullt erkännande för sina lagar, genomföra sina regeringsbeslut och öfva rättsskipande myndighet. Denna dess herskaremyndighet utesluter också enligt regeln hvarje annan stats befogenhet att företaga statshandlingar inom territoriet. (Jfr Exterritorialrätt, Statsservitut.) 1. R. Tdh. 2. K. H. B.
Nordisk familjebok · första upplagan
Imperium
Ämne: Romersk rätt och privaträtt · Romarriket och antikens Rom
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 7 (1884), sp. 490–491 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗