Indra (sannolikt af en rot in, inv, pådrifva, betvinga; således: "betvingareri"), Ind. mytol., var den mest dyrkade guden i den äldsta indiska religionen, sådan denna framträder i vedasångerna. Ett och annat uttryck i de gamla hymnerna tyder dock på att denna gudagestalt icke från början innehaft sin förherskande ställning, och I. är möjligen en sådan personifiering, som uppkommit först i den specifikt indiska mytologien, ty man har icke återfunnit honom hos den eranska språkgrenens folk. I. är luftrymdens gud och menniskornas försvarare mot onda makter. Framförallt befriar han från den fruktade torkan: när trollen hålla molnen - gudarnas kor - innestängda i bergshålorna, är det han, som, eldad af den till honom offrade somadrycken, främst bland goda makter far dit med sin ljungeld och segrande åter utsläpper på himmelen skyarna med deras välsignelsebringande vätska, eller, med en liknande tankegång: han slungar sin dödande åskvigg i Vritras kropp, den omättlige drakens, som rufvar på molnbergen och hindrar de himmelska vattnen att befruktande nedströmma öfver jorden. Men äfven för de gamla hinduerna, med deras skygga vördnad för det öfverväldigande stora, vardt I. i öfvermåttet af sin kroppsliga styrka alltför otymplig för att icke, i likhet med de klassiska folkens Zevs och nordboarnas Tor, mista en del af respekten och för den diktande folkfantasien antaga en viss burlesk anstrykning. Det ädlaste uttrycket för folkets sedliga och religiösa medvetande har han näppeligen någonsin varit. - I den indiska folkreligionens senare utvecklingsskede, brahmanismen, är I. tillbakasatt för den högre gudomliga trefalden, Brahman, Vischnu och Siva; dock är han den främste af de åtta "verldsvaktarna" (lokapalas), och hans qvarstående betydelse framgår redan ur hans många binamn, sådana som "den
tusenögde" (sahasradriç; stjernhimmelsguden), "viggbäraren" (vajradhara) och "ljusrymdens herre" (divaspati). Amaravati ("den oförgängliga") heter hans himmelska stad. I. ligger fortfarande i ständig strid med demoner och jättar samt af bildas enligt den moderna hinduiska folkföreställningen med fyra armar och händer, de två hållande ett spjut, den tredje åskviggen, den fjerde intet. Jfr Brahman.