Instruktiv. Se Instruera. Instruktivus (af Lat. instruere, utrusta, förse med), språkv., finsk kasus, som betecknar medlet hvarmed eller sättet hvarpå en handling utföres. Dess ändelse är -n, t. ex. jalka, fot, jalan, till fots, oma silmä, eget öga, omin silmin, med egna ögon. Instruktivus nyttjas sällan, i synnerhet är den sällsynt i singularis; oftare begagnas för samma ändamål adessivus (se d. o.). Mycket ofta hafva nominalformer i instruktivus fått adverbial betydelse, t. ex. oikea, rät, riktig, oikein, rätt, riktigt. O. G.
Nordisk familjebok · första upplagan
Instruktiv
Ämne: Grammatik och språkvetenskapliga termer · Språk, skrift och grammatik
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 7 (1884), sp. 720 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗