Interdikt (Lat. interdictum). 1. Rom. rätt., en öfverhetspersons utslag af förbjudande eller åläggande art, hvilket meddelades till två parter eller en af dem på grund af vissa förutsatta
sakförhållanden. Dessa plägade i allmänhet efteråt afgöras medelst dom, så att interdiktet blott inledde rättegången. Af interdikt funnos flere slag; vanligast voro de, som rörde besittning af en sak och gingo ut på att skydda innehafvarens besittningsrätt eller att återställa ett rättsförhållande, som hade blifvit rubbadt genom t. ex. våld samt besittningstagande m. m. -- 2. Kanonisk rätt, egentl. ett förbud mot gudstjenst, var antingen lokalt (interdictum locale), ett inställande af kyrkans verksamhet inom ett visst landområde, eller personelt (interdictum personale), då förbudet gällde en särskild person. Det förra var under medeltiden, jämte exkommunikationen (se Bann), kyrkans fruktansvärdaste vapen till brytande af furstars och verldslige stores motspänstighet. Det drabbade antingen såsom allmänt (interdictum generale) ett helt land eller såsom särskildt (interdictum particulare) en särskild landsände, en stad eller en viss kyrka. Ursprungligen innehöll interdiktet ett förbud mot vidtagande af någon till kulten hörande handling. Men redan under medeltiden inträdde deri vissa lindringar, så att dop, konfirmation, nattvard åt sjuke och döende, daglig läsning af en stilla mässa och en högtidlig sådan akts firande på de största högtidsdagarna o. d. blefvo tillåtna. Derigenom förlorade det lokala interdiktet en stor del af sin betydelse såsom tvångsmedel och är nu alldeles försvunnet ur den katolska kyrkans praxis. Det personella interdiktet, som ännu qvarstår, är mot lekmän en svagare grad af exkommunikation, mot prester en lindrigare art af suspension. Den evangeliska kyrkan känner ej interdiktet. 1. R. Tdh. 2. A. Th. S.