Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Invändning

Ämne: Domstolar, rättegång och rättsmedel · Rätt, straff och rättsväsen

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 7 (1884), sp. 766–767 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Invändning, jur., i vidsträckt mening hvarje i rättegång framstäldt bestridande af bifall till ett anspråk eller yrkande. Vänder sig parten med anmärkning mot det sätt, på hvilket motparten i rättegången förfarit, t. ex. stämningstid, domstols behörighet e. d., kallas invändningen formel eller invändning "i rättegången"; invändning i sjelfva saken betecknas såsom materiel. I inskränktare mening kallas dock icke hvarje materielt bestridande invändning, utan denna beteckning sättes såsom motsats till nekande; den förra beteckningen användes endast då, när parten, under medgifvande af riktigheten af motpartens uppgifter eller utan afseende på om de äro sanna eller falska, uppgifver någon omständighet, på grund hvaraf yrkandet i alla händelser är oberättigadt, t. ex. betalning, preskription eller dylikt. Så länge parten inskränker sig till att bestrida riktigheten af den grund motparten åberopar -- vare sig han alldeles förnekar förhållandet eller framställer det på annat sätt, t. ex. uppgifver, att en utfästelse varit endast vilkorlig --, behöfver han i allmänhet till sitt försvar ingenting bevisa; men erkänner han grunden och "vänder någon omständighet före att sig dermed värja, då bör han den med bevis styrka". (Rättegångsbalken XVII. 33.) Det är således i afseende på bevisskyldigheten betydelsen af begreppet invändning framträder. I. Afz.