Investera

Investera (Lat. investire, egentl. påkläda), insätta i en förläning eller i ett ämbete. -- Investitur, den högtidliga handling, då på ett sinnebildligt sätt en person "bekläddes" med, insattes i ett kyrkligt ämbete eller ett län; i allm. insättning i ett ämbete. Under medeltidens tidigare århundraden blef det en allmän sed att andlige (biskopar och abboter), då de tillträdde sina ämbeten, undfingo de till ämbetet hörande kyrkogodsen såsom län af landets regent och i likhet med andra vasaller medelst investitur "bekläddes" med länet. Investitur meddelades dem under den form att länsherren till dem öfverlemnade ring och staf, hvaremot de svuro länsherren trohet. Påfve Gregorius VII, som ville frigöra kyrkan från allt beroende af den verldsliga makten, förbjöd emellertid år 1075 alla andlige att af lekmän mottaga investitur. Derigenom förorsakades långvariga strider, s. k. investiturstrider, mellan påfvarna och regenterna i flere stater. Mest omtalad har den häftiga kampen, den företrädesvis s. k. investiturstriden, mellan påfvarna och de tyske kejsarna blifvit. Den begynte redan under Gregorius VII (d. 1085) och Henrik IV (d. 1106) samt fortsattes af i synnerhet påfvarna Urban II, Paschalis II och Calixtus II mot Henrik IV och hans efterträdare, Henrik V. 1122 åvägabragtes förlikning genom ett mellan Henrik V och Calixtus II i Worms afslutadt konkordat. Enligt dettas bestämmelser skulle påfven gifva den nyvalde prelaten stadfästelse i det andliga ämbetet genom att till honom öfverlemna ring och staf, men kejsaren genom öfverräckande af en spira beläna honom med hans verldsliga besittningar. Genom Henrik V:s efterträdare kejsar Lothars släpphändthet nedsjönk den kejserliga belåningen likväl snart till en blott formalitet. Fr. W.